"Okej men...”. Justin börjar säga något, men stannar upp, som om han plötsligt blir osäker på vad han vill eller tänkte säga. 

Det blir tyst. Han har redan berättat att han måste gå, att någon knackar på hans dörr. Men ingen av oss verkar riktigt veta hur ett samtal på nästan två timmar borde avslutas. Vi har inte gjort det här förut sinsemellan. Jag märker att min hals börjar känna sig raspig. Har vi verkligen pratat så länge?

”Vi hörs Justin”, säger jag efter en stund då jag känner på mig att det kanske är min tur att säga något, även om jag inte vill avsluta samtalet. Han har ju trots allt redan sagt att han måste gå.

”Vi hörs”, säger Justin, upprepar mina ord. ”Hejdå”.
”Okej, hejdå”, säger jag och trycker av samtalet innan jag börjar dra ut på det.

Efteråt undrar jag såklart om jag kanske var för snabb på knappen. Borde jag ha väntat på att han skulle trycka av? Tänk om han hade något mer att säga? Så jag sitter med telefonen i handen och undrar om jag borde skicka och ursäkta mig för det abrupta slutet. Men vad skulle det vara? Han var ju ändå tvungen att gå.

Magen morrar aggressivt. Just det. Någon mat har jag inte stoppat i mig på nästan hela dagen. Om det inte vore för hur hungrig jag verkligen är, skulle jag sitta kvar och grubbla tills huvudet trillar av. Vad jag nyss gjort var verkligen något utöver det vanliga. Även om det hade känts vardagligt att bolla tankar och funderingar med Justin över telefon, fanns en intensivare entusiasm ändå där. Pirret över att diskutera med en kille. Någon killtjusare hade jag aldrig varit, och inte hade jag heller några vänner av det andra könet. Såklart jag därför kände av fjärilvingarna i magen av att prata med Justin. Inte artisten, men killen som plötsligt valt att hoppa på bussen på grund av mig.


Mamma sitter vid köksbordet och pratar i telefon samtidigt som hon bläddrar i en tidning full av matrecept.

”...just det ja. Men det går säkert fint! Jag har receptet av ostkakan här också. Så vi kan ju...ja precis. Men då säger vi så. Vi ses imorgon! Ja, okej. Ska göra det. Ja, hej!”.

”Vem var det där?”, frågar jag.
”Moster Kate hälsade. Vi har planerat helgen. Du, jag och Ally åker och hälsar på henne imorgon och stannar där tills söndag. Låter inte det som en bra idé? Cameron fyller på lördag, så vi tänkte att det är lika bra att vi stannar över helgen då vi ändå är där”, säger mamma utan att titta upp. Hennes blick ligger kvar på tidningen.

Moster Kate, hennes man och mina två kusiner – 12 åriga Cameron och 6 åriga Collin – bor i Washington, och det är hit mamma planerat att vi ska åka över helgen. Något jag verkligen inte räknat in i mina planer. Inte för att jag alls hade tänkt speciellt mycket på helgen.

”Är det här något du kommit på nu plötsligt?” frågar jag medan jag börjar rota i kylskåpet efter något att äta.
”Det finns kållåda på nedersta hyllan. Varför kom du inte och åt tidigare?”
”Jag talade i telefon”, svarar jag, rycker på axlarna och upprepar frågan jag redan ställt. ”Hur kommer det sig att vi ska till Washington nu plötsligt?”
”Jag sa ju redan. Cameron fyller, och det borde du veta. Vi åker alltid dit såhär års. Vem pratade du förresten med i telefon såhär länge?”.
”Lynn”, ljuger jag på telefonfrågan. ”Och det brukar ju aldrig spela roll om det är en eller fyra veckor före eller efter hans födelsedag som vi firar honom”, påminner jag henne med att fortsätta prata om min kusin för att inte hamna in på fler lögner.
”Ja men det skadar ju inte att fira honom på hans födelsedag när det nu äntligen passar för oss.”
”Kommer pappa med?” frågar jag, men vet redan svaret.
”Nej, han gör nog inte det.

Såklart han inte gör.

”Jag tror jag har jobb på lördag”, ljuger jag. Tanken på att åka till Washington och hälsa på kusinerna låter inte lockande. Jag har redan bestämt mig för att lämna helgen öppen för kommande små påhitt. Hellre hänger jag snor med Lynn framför tv:n, eller kanske träffar Ian på en fest. En tanke på Justin viskar också bak i huvudet. En fjärilvinge flaxar. Möjligheter tornar upp sig.

”Men förra helgen påstod du ju att du inte behövde jobba nästa helg”, kontrar mamma.
”Men jag måste faktiskt jobba”, fortsätter jag.
”Kim, har du sagt att du är ledig, så är du ju ledig. Då kommer du med. Det förstår du väl, att inte bara jag och Ally kan åka ensamma till Washington. Cameron blir ju nog ledsen om du inte kommer. Det här är inget du kan ljuga dig ut ur.”
”Du blir ledsen. Inte Cameron. Han blir ju faktiskt 13. Så jag tror inte han bryr sig. Det är ju inte precis så att vi har massor att prata om, Cameron och jag”.
”Kim!” säger mamma bestämt. ”Moster vill också se dig”
”Du vet att jag har rätt. Ni sitter ändå bara och babblar om saker som jag inte har något som helst intresse för”.
”Du följer med. Punkt slut”.
”Eller så inte”. Jag öser upp kållådan på en tallrik och placerar den i mikron, ställer in tiden på två minuter och börjar gå ut från köket för att gå på toan medan maten värms upp.
”Då får du börja betala dina telefonräkningar själv. För jag tänker inte betala dem om två timmar ska bli din normala samtalsslängd”, klagar mamma.

”Deal!” säger jag irriterat strax före jag försvinner runt hörnet.

 

När kållådan ligger i magen, tänderna är tvättade och jag bytt om till en insovd och sliten t-shirt – kryper jag ner under täcket i min säng och kurrar ihop mig till en boll och släcker nattdukslampan. Jag är dödstrött, på gränsen till huvudvärk.
Då ringer min telefon som jag precis lagt ifrån mig på nattduksbordet. Telefonen lyser upp delar av mitt rum på ett obehagligt sätt. Sitter en jäkla klädhög i skrutten människoskepnad nu igen på skrivbordsstolen?

Ian Sommers står det i rutan. Hjärtat tar ett litet skutt. Det här är verkligen oväntat, att han ringer såhär sent.

”Hej?”, svarar jag aningen osäkert ut i mörkret. Huvudet sjunker ner på kudden igen, trött som jag är. Jag är mån om att hålla ljudnivån nere. Mamma och Ally har lagt sig för en timme sedan. Sover antagligen.

”Hej!” säger Ian. ”Jag försökte ringa dig tidigare, men det var upptaget, ganska länge. Så jag tänkte att jag skulle ringa senare. Och nu är det ju förstås ganska sent men... Kanske du gått och lagt dig?”
”Ehm, jo...ja. Kröp faktiskt precis ner i sängen”, erkänner jag.
”Ah, okej. Tänkte bara fråga om... betedde jag mig som en idiot idag? Jag fick den känslan efteråt. Du sa inte så mycket efter...du vet”. Jag kan höra ett slag av osäker ångest i hans röst.

Jag får tänka efter. Hur mycket har jag egentligen hunnit med på en dag? Antagligen så mycket att jag nästan lyckats glömma att jag spenderade några timmar av dagen med Ian. Och då slår det mig. Han kysste mig i bilen utanför bilverkstaden. Ett ögonblick av närhet som hade svept förbi i formen av vad folk kallar för en blixt från klar himmel. Trots det blev jag aldrig speciellt chockad. Mest tagen av hur fort situationen utvecklat sig. Kunde jag ens kalla träffen med Ian som en dejt. Tydligen. En kyss är väl en kyss?

”Eh, nejdå. Jag har knappt hunnit fundera över det”, svarar jag och ångrar mig. ”Jag menar, visst har jag tänkt på det. Men jag har bara haft en del extra att tänka på. Så jag har inte hunnit vrida och vända på alla detaljer”. Mera ångest. Varför sa jag sådär? Det måste vara tröttheten som spökar.
Ian skrattar.
”Inga detaljer?”, säger han. ”Så det betyder att jag inte var en skitstövel”.
”Ja, eller nej. Eller alltså. Jag menar förstås att du inte var det. En skitstövel alltså”, säger jag och känner på mig att jag nog borde avsluta samtalet fort innan jag gör bort mig totalt.
”Okej, bra”, säger Ian och pustar ut. ”Så...det finns en chans att du vill träffas igen?”.
”Jadå!”
”Kul!”
”Men nu borde jag nog sova”.
”Okej, vi hörs. I helgen kanske? Vet av en fest”.
”Fint, vi hörs!”

Så säger vi godnatt tafatt och jag somnar med telefonen i handen.

Morgonen slår mig i skallen som en baksmälla, trots att jag endast drömt om att jag festat. Fortfarande kvar med klara minnen från drömmen försöker jag pressa fram ett ansikte till killen jag hånglat upp. Men allt jag lyckas pressa fram är minnen av vad gårdagen fört med sig. Ians hår och rutiga skjorta. Justins bruna ögon och finurliga leende.
Jag skakar på huvudet för att bli av med bilderna. Försvinn! Aj!. Huvudvärken gör sig påmind för varje liten rörelse jag gör.

Trots huvudvärken bestämmer jag mig för att åka till skolan denna fredag. Jag måste få träffa Lynn, diskutera och grubbla över små vardagliga småsaker för att få komma bort från gårdagens berg o dalbana.. Längtan efter att få höra Lynn prata om skolan, musik, Chris och den kommande helgen och hennes planer - får huvudvärken att lätta en aning.

Lynn är sig lik när jag träffar henne.
”Heej! Hur mår du? Får jag krama dig eller blir jag nersmittad då?” Lynn hinner bara fråga frågan innan hon kastar sig runt min hals utan att vänta på ett svar.
”Jo, allt är fint! Jag kände mig bara lite dålig igår på morgonen, men det gick över ganska hastigt”, svarar jag medan hon kramar mig. ”Vad gjorde du igår?”
Lynn släpper mig och tar ett halvt steg bakåt.
”Inte mycket annat än att stå ut med det här...” Lynn suckar och låter ögonen svepa över vår omgivning, skolkorridoren. ”...och plinka på gitarren halva kvällen”.

Efter att Lynn beskrivit projektet de börjat med i biologi rullar hon snabbt in på det faktum att Chris sms:at åt henne igår under biologin igår.
”Vad skickade han då?” frågar jag och hoppas på att hon har mycket att berätta, för att få tänka på något annat än min egna absurda gårdag.

”Han undrade om jag ville träffas i helgen”, svarar hon. ”Men jag svarade att jag inte vet”.
”Hurså? Var det inte slut mellan honom och hans flickvän?”
”Jo, men jag vet inte. Det känns så skumt att jag bara duger då och då, när han inte vill något av sitt ex. Vi vet ju alla att de ännu håller på och så”.
”Så du menar att du har börjat släppa honom?” frågar jag.
”Jag vet inte. Men Chris nämnde oavsett en fest på fedag som några killar i fotbollslaget ordnar. Vad säger du? Hänger du med ikväll?” Lynn ser uppmuntrande på mig och verkar hoppas på ett ja.
”Jag hade faktiskt tänkt fråga dig om du hade några planer för kvällen. Jag tänkte undvika att åka hem efter skolan, så att jag inte blir tvingad att åka med till Washington och hälsa på släkten. Mamma fick för sig att det var en jättebra idé. Den kan hon genomföra själv med Ally om hon så vill. Jag åker inte dit”, berättar jag och förklarar att min kusin fyller år, vilket är orsaken till resan.
”Oj, du kan crasha hos mig så länge, om du lovar att hålla dig frisk”, säger hon skrattar.
”Frisk?”, frågar jag och har därmed redan glömt orsaken till min frånvaro från skolan igår.
”Jag börjar tro att du inte alls var sjuk igår”, säger Lynn och puffar i mig i axeln. ”Vad gjorde du?”
”Eh, jag var visst sjuk. Huvudvärk du vet, och sånt”.
”Och sånt”, säger Lynn och nickar på ett överdrivet sätt om hur oövertygad hon egentligen är.
Jag blir tvungen att berätta. En del i alla fall.
”Okej, jag var hemma för att jag inte fått sova på hela natten. Jag var så upprörd gällande mamma och pappa...”, förklarar jag med blicken i golvet.
”Åh, förlåt. Jag tänkte inte på att det var något sådant”, säger Lynn och lägger en hand på min axel.
”Ingen fara”, säger jag, tittar upp och ler en aning. ”Sedan...så satt jag faktiskt inte hemma hela dagen”, börjar jag.
”Vad gjorde du?” frågar Lynn. Hon förstår på mitt tonläge att jag gjorde något speciellt. Något annorlunda.
”Ian skickade”, förklarar jag.

Sedan drar berättelsen igång. Lynn på helspänn, nyfiken, intresserad, upprymd och ovanligt tyst för att hänga med i alla svängar om vad Ian och jag gjort. Lynn vill veta allt. Alla detaljer. Trots att första lektionen för dagen börjar sitter hon som på nålar under lektionen i väntan på att få höra resten av detaljerna om bildörrar som gick i baklås, Ians ninjaspark för att få upp bildörren, kyssen, och kyssen igen. Lynn kör en fin analys över hela min upplevelse, och undrar såklart när jag planerar att träffa Ian igen.

”Jag vet inte. Han ringde igår kväll precis före jag höll på att somna. Då undrade han om han hade betett sig idiotiskt”, förklarar jag.
”Idiotiskt? Hur skulle det där kunna låta idiotiskt? Jag tycker det verkar otroligt för att vara sant! Vilken kille alltså! Var hittade du honom?” Lynn skrattar och puffar mig i axeln.

”Du måste bjuda med honom på festen ikväll!”
”Kanske det. Jag vet inte. Jag vill inte rusha eller tvinga fram något me Ian. Vi har till exempel inte ens lunshat ännu. Det känns som att det går lite fort fram, om du förstår vad jag menar”, säger jag och försöker förklara mig.
”Jag förstår”, säger Lynn och ser tankfull ur.

”Oavsett, tycker jag att du borde tipsa honom om festen ikväll”, säger Lynn igen och ler uppmuntrande. ”Det behöver inte betyda något allvarligt”.

”Mmm”, svarar jag innan det är dags att gå till nästa lektion.
Och visst har Lynn rätt. Att bjuda Ian på fest behöver inte betyda något. Ändå känns det som att jag behöver få andrum, avstånd och perspektiv på situationen. Jag vill ha möjligheter utan att stressa fram något påtvingat. Jag kanske borde träffa någon annan än Ian, för att få perspektiv på min omgivning. Och det första jag då tänker på som förslag på någon ”annan” är ingen mindre än den incheckade killen på rum 524 i hotell Indigo.

believethis.blogg.se, kapitel 16, kim,
Jahapp, så blev jag plötsligt väldigt inspirerad att skriva...
 
Har nu uppdaterat kapitel 15 igen, med ganska mycket ändring i texten, då min åsikt av det kapitlet var att det sög sugrör efter att jag nu läste igenom det.
Dessutom blev jag också tvungen att göra lite ändringar i kapitel 14 (även det luktade ruttet på vissa ställen). Så de som fortfarande ramlar in på novellen ännu, kan ju ta sig entitt på dem.
 
Sedan märkte jag att Felicia (som bildmässigt "rollspelar" Kim) har slutat blogga. Därmed bestämde jag mig för att göra Kim mer "abstrakt" och inte göra henne till någon speciell utpekad tjej. Alla får tänka sig in i rollen som henne. Kommer nu under kvällen att plocka bort en eller flera bilder från något kapitel där Felicias ansikte syns helt. Jag antar att Felicia plockade bort sin blogg för en orsak: att hennes bilder inte skulle spridas på nätet. Därför beaktar jag hennes anonymitet, med att ta bort hela ansiktsbilder på henne.
 
Ha en trevlig kväll!
 
PS! Designen är ny! Ren! Diskmaskinstvättad med blekmedel!
 
Jag har på känn att det här blir ett bra år. Det känns så. På vilket sätt det blir ett bra år, det vet jag inte ännu. Jag har väl några planer jag gärna vill utföra i år, så jag ska väl börja med att fokusera på dem. 
 
När det gäller novellen, så ska jag också försöka få nästa kapitel lagt ner i ord och fina meningar, men innan dess vill jag reda upp några fåniga knutar gällande novellen. 
 
Eftersom jag kom fram till att Detroit inte passade att vara den stad som Kim bor i, på grund av att staden gått i konkurs och är en av USA:s mest kriminella städer i dagsläget, så stod det ganska klart för mig att jag inte skulle kunna fortsätta med att använda Detroit som storyns omgivning. Det skulle låta fånigt och orealistiskt. 
 
Så vi välkomnar min nyvalda stad till novellen -  Pittsburgh! Ca 460km sydost om Detroit. 
 
 
 
 
 
På grund av denna stadflytt håller jag nu på att ändra alla "Detroit" till "Pittsburgh", samt dubbelkolla hela novellen efter små ändringar som pratar om kriminalitet gällande staden, eftersom Pittsburgh inte är en kriminell stad. 
 
Ville att ni skulle veta detta, så att ni har någon aning vad som händer när hela gänget plötsligt befinner sig i Pittsburgh och inte i Detroit. 
 
Ha det fint och håll utkik efter kommande kapitel! 
 
// Väggblomman