Efter vad som känns som en evighet har jag nu äntligen lyckats publicera ett nytt kapitel samt gjort en ny header! Jag ska verkligen försöka skärpa mig nu. Jag vill ju verkligen skriva och det gör mig så glad att veta att jag har läsare som gillar vad jag skriver. Så nu kör vi igång igen med buller och bong. Hoppas ni gillade senaste kapitlet och jag kan ju inte precis gnata på er att kommentera, när det är jag som är seg med uppdateringen. Så den här gången får ni skita i att kommentera om ni vill. ;) Det kan vara mitt straff för den långsamma uppdateringen. 
 
Men headern kan ni ju slänga in åsikter om. Var lite osäker med valet av bilderna där. 
Än en gång ska jag påminna er om att tjejbilderna på headern inte är stulna av feliicialinnea.blogg.se utan lånade! Hon är fullständigt med på att jag får använda bilder på henne som karaktären Kim i novellen. 
 
Så, nu vet ni det. 
 
Jag har dessutom...tror jag...bestämt mig... I alla fall för en tid framöver - att jag inte orkar reklamera bloggen på något sätt. Jag ska endast fokusera på att skriva novellen och därmed skita i att få nya läsare. Så det ligger i princip på er om novellen får nya läsare. Tack i så fall. För mig känns det som om det inte spelar någon roll hur många läsare jag har. Jag är fullständigt nöjd med den lilla mängd fina läsare som kikar in här varenda dag för att se om jag uppdaterat. Ni ca 15 stycken skimrande diamanter! Tack för att ni existerar.
 
Ha en fin kväll och njut av det nya kapitlet! 
 
Kram!
Jag älskar verkligen er, mina dyrbara läsare!
 
// Väggblomman
 
 
 
 

 

05.03 visar klockan i telefonen. Det är antagligen hundraelfte gången som jag öppnar ögonen och stirrar sömnlöst på de digitala siffrorna i telefonens upplysta skärm. Oron gräver i magen som om den fått obotlig kramp. Tårarna som tog slut för någon timme sedan är intorkade i kudden och jag ligger i fosterställning med endast den torra klumpen kvar i halsen som trycker och påminner om vad som hände kvällen innan.

 

Efter att jag sett mamma sitta och gråta i farstun tog jag mig på snabba ben upp tillbaka till mitt rum där Ally satt omedveten om vad som nyss hänt. Aldrig i mitt liv har jag fått anstränga mig så mycket för att inte börja gråta. Jag bad Ally att gå och tvätta tänderna och gå och lägga sig. Och jag tackar den högre makten för att hon inte började protestera vilt trots att klockan inte var så hemskt mycket. Jag är helt säker på att jag skulle ha brustit ut i ett gråtanfall ifall hon skulle ha börjat ställa motfrågor.

 


Så fort jag sett till att Ally lagt sig, gick jag in på mitt rum och låste dörren. Då brast det. Jag visste att det var färdigt. Mamma och pappa skulle inte klara av att pussla ihop de trasiga bitarna längre. Inte efter det här. Även om jag tidigare nästan längtat efter någon sorts förändring i deras bråkande, så var det ju inte precis såhär jag hade tänkt mig att det skulle sluta.

 

 

Tankarna vandrar och kastar sig runt i tvära volter och bygger upp oroväckande föreställningar om vilken vänding våra liv skulle komma att ta. Vem ska flytta ut ur huset? Vem kommer att bo kvar? Vem ska ta hand om DJ? Hur långt bort kommer någon av dem flytta om det är så det ska bli? Hur ofta kommer jag att få bo hos pappa? Hur ofta hos mamma? Hur kommer Ally reagera? Varför händer det här oss? Finns det ändå en chans för oss fortfarande? Skulle en relationsexpert eller en psykolog av något slag kunna hjälpa oss? Borde jag googla? Har mamma gått och lagt sig? Borde jag ge henne en kram? Var är pappa? Vart tog han vägen? Borde jag berätta för Ally? Sover hon? Kommer vi ha råd att ha kvar huset? Jag vill inte flytta. Jag vill att mina föräldrar ska vara sams. Att de ska älska varandra.

 

Jag hatar mitt liv.

 


Efter någon timme eller två hör jag mamma smyga uppför trappan och jag hör också hur hon öppnar min dörr och kikar in, antagligen för att kolla om jag sover. Jag låtsas sova och försöker hålla andan för att inte avslöja mitt tysta snorvlande.

 


05.04. Tiden står nästan stilla. Den rullar lika dåligt som en tegelsten på platt mark. Efter ännu en trög minut sätter jag mig upp. Det är lönlöst att försöka somna. Det är ändå snart morgon. Att jag ska klara av att gå till skolan utan sömn kommer att bli den värsta utmaningen, men jag vägrar ligga här längre - i huset som jag avskyr mer än någonsing.

 

 

Efter en dusch och ännu några timmars stirrande i taket från sängen vaknar resten av huset. Mamma är ovanligt tyst. Ally frågar var pappa är. Mamma säger att han redan åkt till jobbet. Jag tittar upp på henne för att se om hon verkligen tror att jag ska gå på den lögnen lika lätt som Ally. Men våra blickar möts aldrig. Istället låtsas hon vara upptagen med att bre smörgåsar, snabbdiska, söka sin skarf och måla maskara över sina ögonfransar.

 

 

Jag är tyst. Säger inget. Mamma verkar inte ens märka ringarna under mina ögon som jag inte ens orkat sminka över. Snart nog är jag övertygad om att hon inte ens slängt en blick åt mitt håll på hela morgonen. Min trötta men väldigt kreativa hjärna börjar rulla på tanken om att mamma inte vill se på mig, då jag alltid fått höra att jag ärvt ditt och datt i ansiktsdragen från pappa. Kanske hon inte vill se mig just på grund av den orsaken?

 


När jag stiger ut ur bilen vid skolan önskar mamma mig som vanligt en bra skoldag och tillägger att hon älskar mig. Jag säger inget, då jag är rädd att brista ut i gråt. Jag vill inte gråta inför Ally.

 

 

Lynn behöver bara se mig på avstånd för att förstå att allt inte är som det ska. Den första timmen av vår skoldag spenderar hon och jag inne på tjejernas toa. Jag gråtandes, förklarar vad som hänt. Lynn tröstar och försöker förstå så gott hon kan. Första gången på länge är det bara jag som pratar. Lynn kramar mig, nickar och torkar mina tårar. När det blir rast och toan blir översvämmad av tjejer som ska rätta till sitt smink, skvallra och fnittra, då tar vi oss ut därifrån.

 

 

Envist förklarar jag att jag inte vill åka hem, när Lynn lägger fram det förslaget och erbjuder sig att komma med.

 

 

"Tänker du jobba idag trots att du inte sovit på hela natten?"
"Ja", svarar jag envist och fastspikat.
"Tror du att de kommer att tillåta dig att arbeta när du ser ut som en, ursäkta nu, men... häxan från Snövit när hon är sådär läskigt rutten och gammal? Om jag inte skulle känna dig och dessutom möta dig ensam i en avskild och tom korridor så skulle jag bli livrädd! Du påminner också om hon från den där..."
"Jag vägrar åka hem", avbryter jag henne.
"Men du kan komma hem till mig", föreslår Lynn med ett inslag av optimism.
"Tack, men jag behöver något som kan få mig att tänka på annat. Om jag jobbar blir jag tvungen att tänka på annat", säger jag och klamrar mig fast vid min egna övertygelse och hoppas att det stämmer.

 


Lynn försöker inte övertala mig längre. Kanske hon förstår att det är lönlöst.

 


I bussen påväg från skolan in till stadens centrum får jag plötsligt ett långt sms av Ian som jag totalt glömt bort.

 

 


Hejsan! Du fattar inte vilken telefontragedi jag varit med om! Haha!
Fick ditt sms och hälsningen från Carro. Planerade att svara, men nöden har som sagt ingen lag. Olyckligtvis är jag en idiot som alltid går runt med telefonen i bakfickan.
Plopp sa det och telefonen låg på botten av wc-stolen.
Blev tvungen att köpa en ny, och på något sätt skaffa fram alla nummror igen.

Tack vare att du skrev att Carro hälsade i senaste sms:et så kunde jag be henne om din nummer.
Så, nu undrar jag. Har du lust att hitta på något ikväll?
// Ian

 


Jag suckar och lägger telefonen i jackfickan. Ian kunde inte ha valt en sämre dag att kontakta mig och fråga om vi ska hitta på något. Genast föreställer jag mig hur jag sitter och tjuter i Ians sällskap och klagar över mitt genomruttna liv. Nej, verkligen inget jag vill göra.

 


Såklart går jag via hotellrestaurangens kök för att se om pappa jobbar idag - om han lyckats ta sig hit trots vad som hände igår kväll. Och jo visst, där står han och steker något. Plötsligt får jag för mig att jag inte alls vill träffa pappa eller ens låta honom se mig. Jag vänder på klacken och går från köket innan pappa hinner lägga märke till mig. Påväg därifrån känner jag hur tårarna vill välla fram igen. Det här är sannerligen hopplöst. Ilskan bubblar upp. Jag vill inte gråta mer. Det är inte värt det, försöker jag övertala mig om.

 

 

I omklädningsrummet sitter Susan och löser korsord. Carro eller Jeff syns inte till.

 

"Hej", säger Susan och ger mig en hastig blick innan hon landar med koncentrationen i korsordet igen.
"Vad är ett annat ord för affisch?" frågar hon utan att titta upp.
"Plansch", svarar jag genast och kastar in min skolväska i mitt klädskåp.
"Tack! Jag visste att det började på P, men jag fick bara upp ordet poster i huvudet och efter det körde jag fast".

 


Susan kladdar ner bokstäverna i korsordet, lägger undan tidningen och reser sig med en suck och skjuter in stolen under bordet.

 


"Carro och Jeff är uppe på femte våningen och hjälper städerskorna att städa upp ett rum som någon festat hejvilt i förra natten. Rummet är bokat tills imorgon och i princip allt i rummet var totalkvaddat, så det är en del att fixa. Om du har lust kan du säkert gå dit och hjälpa till, men det är verkligen inget måste. Jag gick dit och vände. Det stank cigaretter och spyor i hela rummet, så jag stod inte ut. Lika bra att sitta här och hålla koll på telefonen...".

 


Susan pratar på om ditt och datt och jag hänger med till en viss del. Jag kan inte låta bli att undra om det är Justin hon menar med "någon som har festat hejvilt" men mina tankar vill ändå haka upp sig på det senaste dygnets händelser. Jag kan inte släppa bråket mellan mina föräldrar och alla mina slutsatser jag dragit det senaste dygnet som alla i princip slutar med att världen går under.

 


I ögonvrån lägger jag märke till att Susan fäster sin blick på mig en längre stund med en aningen forskande blick, men hon säger inget. På något sätt är jag tacksam över att hon inte frågar varför jag ser ut som någon som kanske rest sig ur graven.

 


Dagen och huvudet cirkulerar i tröga banor trots att vi stressar med att springa ärenden hit och dit till alla hotellgäster som checkat in på hotellet för att vara med på dagens och morgondagens föreläsningar som pågår i det stora auditoriet. Inte konstigt att pappa inte tog ledigt. Han visste att de kommande dagarna skulle bli stressfyllda.

 

Ett litet hopp reser sig i mig när jag föreslår försiktigt för mig själv att det kanske är därför pappa åkte iväg igår kväll. Att han ville hålla sig på avstånd hemmifrån för att inte ta ut sin arbetsstress på oss hemma. Idén krossas ganska snabbt ändå. Pappor gör väl inte så - lämnar familjen när arbetet stressar?

 

För antagligen tredje gången under denna arbetsdag finner jag mig inlåst på toaletten omringad av de kallt ljusblåa kakelplattklädda väggarna. En svag knackning hörs och Susans röst undrar om allt är okej. Jag sköljer ansiktet med kallt vatten, torkar med de hårda pappershanddukarna som under allt torkande under dagen börjar skrapa sönder mitt ansikte.

 


"Kim, är allt okej där inne?" undrar Susan igen.
"Jodå", svarar jag. "Ingen fara. Det är hormonerna bara".

 

 

Att skylla mitt gråtande på mina stackars hormoner känns tryggt, då man aldrig kan ifrågasätta dem. Inte heller Susan ifrågasätter dem och hon är borta när jag väl tar mig ut från toaletten.

 


Efter ett samtal via servicetelefonen med Carro i andra ändan som beställer en bunt med nya lakan, handdukar till det rum som det sprängt en fest i, fyller jag en vagn med de behövda sakerna och börjar gå mot servicehissen för att ta mig och vagnen upp till femte våningen.
Varför skulle mamma och pappa börja bråka igår? Vad bråkade de ens om? Jag försöker urskilja orden de skrek till varandra bland mina ångerfyllda minnen, men jag kan inte uppfatta något. Bara höra ljudet av arga röster. Mammas och pappas arga röster rättare sagt. Jag ser arga miner, händer som viftar upprört, mammas näve som dunkar förtvivlat och uppjagat mot pappas bröstkorg.

 

 

"Hej", hörs en röst som får mig att vakna ur mina tragiska tankar. En liten röd varningslampa blinkar i mitt huvud. Justin. Nej! Varför?
"Eh, hej", svarar jag och vänder genast ner blicken för att undvika hans blick. En våg av pinsamheter sköljer över mig. Än en gång - precis som tidigare när jag satt inne på hans rum med hans gitarr i mitt knä - känner jag mig tagen på bar gärning av honom. Varför alltid honom?

 


"Läget?" undrar han som om det vore normalt att vi stötte på varandra i korridoren.

 

 

Jag sväljer nervöst det som känns som det sista spott min mun någonsin kommer att kunna producera och den är torrare än någonsin.

 

 

"Jo...det är väl...bra. Själv då?" svarar jag med en ökentorr käft.
"Jo visst". Justin trycker ner sin ena hand i sin ena jeansficka och fingrar på något som skramlar som en nyckelknippa.

 


Även om jag inte vill se honom i ögonen så känns det inte som att han på något sätt är rastlös idag som tidigare. Han gör inga försök till att prata om onödiga saker och för en liten sekund kan jag känna luften stå stilla mellan oss.

 

 

"Har du gråtit?" frågar han plötsligt och jag känner mig aningen överrumplad. Den direkta frågan får mig att haja till.
"Syns det?". Min blick möter i misstag hans när jag i min hast att torka tårar låter blicken glida upp.
"Typ", svarar han och ger sina axlar en svag ryckning. "Så du har alltså gråtit?"
Hans nyfikenhet får mig att känna mig osäker och blottad. Kan han inte bara låta bli att undra?
"Skitsaksamma", mumlar jag och rycker på axlarna och börjar skjuta på vagnen igen för att ta mig bort från hans undrande blick och frågeställning.

 


Att stå och se förskräcklig ut, eller som Lynn beskrev mig - häxan i Snövit - framför det photoshoppade ansiktet och de klarbruna ögonen som tillhör alla unga tjejers stora idol, gör inte saken bättre. Det får mig endast att vilja ramla över mig själv i huvudet i min skyndsamhet att ta mig därifrån.

 

 

"Vadå skitsaksamma?" undrar han plötsligt när jag redan tagit mig en liten bit mot tryggheten.

 

 

Som ett hugg i bröstet känns det. Hans fråga träffar mitt i prick och trampar på den ömmaste tån. Frågan ställer inte bara mig mot väggen utan också alla de frågor mitt huvud lagrat upp det senaste dygnet. Den ställer mamma och pappa mot väggen. Som om ett splittrat äktenskap bara var just det - skit-sak-samma. Vilket det inte är. Det betyder allt. Ett familjeförhållande hänger på en svag tråd och då är det inte skit sak samma.

 

 

Jag stannar och vänder blicken mot Justins som om det vore det enda rätta att göra i mitt läge. Som att jag är skyldig honom ett tack för att han brydde sig att ifrågasätta min nedstämdhet och hälsa. Tårarna trycker fram igen och jag känner än en gång hur jag tappar greppet om min sorg.

 

 

Någon sekund senare är jag omfamnad av ett par armar och en tröstande axel att luta huvudet mot. Omtumlad och överraskad på samma gång ger det mig ingen chans att samla mig och jag lyckas knappt hålla tillbaka den snyftning som reser sig mot ytan. Ett par sekunder står jag stilla omgiven av hans tröstande kram innan jag av flyktkänsla tackar mumlande för kramen och tar mig på snabba men skakande ben bort till vagnen och skjuter den vidare mot hotellrummet runt hörnet där Carro och alla andra väntar på mig. Jag kan känna Justins ögon på mig när jag förvinner runt hörnet av hotellkorridoren.

 

 


Vi det här laget vet halva hotellpersonalen om att jag är ett vrak av tårar och snyftande. När pappa kommer in i omklädningrummet - antagligen efter att någon skvallrat till honom om mitt tillstånd - finns det ingenstans att gömma sig. Hans blick är förvånad över att jag ens är där och han hinner inte säga något innan jag brister ut i gråt än en gång.

 

"Är det sant?" undrar jag bland tårar och saliv.
"Jag vet inte", säger pappa tröstande och stryker mig över huvudet medan han kramar mig. Jag vet att det gör ont i honom att se mig ledsen, men inte ens han kan läka såren i mig just nu när vi båda vet att svaret inte är enkelt.

 

 

Klockan är närmare sju. Jag är hemma. Min blick vandrar rastlöst över sidorna i historieboken och jag kan inte få något av texten att fästa sig i mitt redan så fulla minne.

 

 

Pappa skjutsade hem mig efter mitt stora tåranfall i omklädningsrummet. Innan han lämnade av mig hemma bad han mig att inte fundera så mycket på honom och mamma. Han påstod att allt skulle fixa sig någongång. Kanske inte nu, men någongång. Att de jobbade på det. Och att vi alltid skulle vara en familj oavsett vad. Han förklarade att han inte ville ljuga om något för mig och han erkände att vi befann oss i en svårare period, men att det inte var mitt jobb att lösa problemet eller oroa mig till döds.

 


"Ingen kommer att försvinna ur någons liv. Jag lovar dig", hade han sagt. Vid det laget var jag än en gång slut på tårar och stirrade apatiskt ut genom bilens vindruta. Pappa kramade mig och bad mig att vila innan han körde tillbaka till jobbet.

 


När jag stod ute på gatan ensam och såg pappa köra iväg kom jag på att jag glömde fråga honom var han bor medan han inte är hemma, och genast fick det mig att sakna honom något fruktansvärt mycket mer än vanligt. Såklart jag kunde ringa honom och fråga, men ändå gjorde jag det inte. Jag vet inte varför. Kanske var jag rädd att sakna honom mer då.

 


Mamma undrade vem som skjutsade hem mig. Hennes nyfikenhet irriterade mig, eftersom jag föreställde mig hur hon skylle fnysa av mitt svar, så jag lät bli att svara. Istället tog jag mig skyndsamt in på mitt rum. Hon kom aldrig upp till mitt rum för att fråga mig. Vilket på ett irriterande sätt gjorde mig aningen arg. Det fick mig att känna mig övergiven på ett sätt jag inte gillade. Jag ville inte behöva kräva uppmärksamhet som jag inte annars krävde. Hon kunde väl själv komma och dra i trådarna för att föra en diskussion med mig och diskutera vad som pågick. Hon kom aldrig. Och ju mer jag tänkte på det desto mer ville jag inte över huvud taget att hon skulle prata med mig.

 

Efter ännu några minuters stirrande i historieboken ger jag upp. Jag rullar över på rygg i sängen, suckar och fäster blicken på den bild-täckta väggen ovanför mitt huvud. Mitt huvud rullar inte över några speciella tankar och jag upptäcker med ens att jag inte tänkt på mammas och pappas krissituation på en längre stund, tills jag tänker just den tanken och jag är tillbaka i de tankarna jag legat i hela dagen.

 


Jag plockar upp min telefon och ser Ians meddelande igen, vilket jag totalt glömt bort och för sekunden är jag lockad att svara, eller kanske även ringa upp och faktiskt prata med honom. Hans sällskap lockar och det faktum att prata med någon som inte vet om min familjs kris. Det får mig nästan att känna upprymdhet över att få vara normal för en stund.

 

Jag börjar fundera på ett svar.

 


Hej Ian! Visst kan vi träffas. Var? När?

 

 

Jag läser upp vad jag skrivit tyst för mig själv och låter mig själv smaka på orden jag skrivit.

 


Klockan är inte så mycket. En stund kunde nog Ian och jag träffas i alla fall. Visst vet jag att Detroit inte är någon stad att hänga i om kvällarna på grund av alla risker med skjutningar, stölder, drog-handel m.m. Detroit är verkligen inte idealstället att bo på. Men utanför stadens slumområden övergår landskapet i lugnare kvarter igen och egnahemshus med lugnare gator. Det är endast den omringande cirkeln runt Detroits stadskärna som är farlig att vistas i. Därför är det buss, tåg eller bil som gäller för att ta sig in till stadens kärna.

 


Jag är inte säker på var Ian bor. Och beroende på om han bor på andra sidan stan eller om han bor i stadskärnan gör att det kan ta en stund innan vi möts någonstans.

 

Jag raderar det jag skrivit och börjar tänka om.

 

 

Hej Ian! Det har varit en lite stressig dag,
men vi skulle kunna hitta på något imorgon kanske? :-)

 

Än en gång läser jag igenom meddelandet och funderar på dess betydelse och vänder på meningen ut och in. Med dagens lilla tårutbrott på jobbet föreställer jag mig hur Susan skickar hem mig imorgon om jag visar så mycket som min näsa på hotellet imorgon. Lika bra att hitta på något med Ian då. Att åka hem efter skolan är uteslutet. Så jag bestämmer mig, klickar på sändknappen och meddelande åker iväg.

 


Jag lägger ner telefonen bredvid mig och blundar. Det känns som en evighet sedan jag var i skolan. Evigheters evigheters sedan jag grät inne på tjejernas toalett i skolan. I en suddig avlägsenhet av en annan sorters evighet sedan kan jag också komma ihåg att jag spenderade flera minuter inne på toaletten i omklädningsrummet i hotellet. Sedan landar jag på det svaga minnet av Justin. Hans kram känns så avlägsen att jag knappt kan tänka mig att det var något annat än en svagt ihågkommen dröm. Jag försöker känna efter. Hans tröstande armar runt mig och mina tårar som jag sölade ner på hans axel. Efter en stunds fokuserande kan jag nästan känna doften av öl.

 


Öl? Jag blir förvånad över min slutsats. Varför har jag ens idén om att han luktade alkohol? Inte kan han väl ha druckit mitt på ljusa dagen? Jag skakar på huvudet åt min dumma tanke och ger genast upp med att dra några fler slutsatser angående mitt svaga minne kring mig gråtandes i Justins famn, innan jag börjar fantisera att dinosaurer också klampade förbi i hotellkorridoren.

 

Det vibrerar i telefonen och jag plockar automatiskt upp den för att läsa vad jag misstänker är ett meddelande från Ian. När det inkomna meddelandet inte öppnas upp som ett svar under mitt meddelande till Ian blir jag genast oförstående. En halv sekund senare har jag skummat igenom de korta meningarna av text som står framför mig i en helt ny konversation mellan mig och någon som inte är Ian.

 


Hej! Du såg väldigt ledsen ut idag. Bättre ännu?
h. 524

 


Wohoo!  Finally! Nog ska de va så jäkla patetiskt svårt att skita ut ett kapitel ibland. Haha! Förhoppningsvis ska det bli lättare från och med nu. Jag längtar att få fortsätta skriva. Jag tror jag fortsätter genast, så att jag inte tappar skrivbalansen igen. Hoppas att ni inte tycker att kapitlet är värdelöst dåligt. Jag fick nog krysta lite för att få ut den tröga klonten. 

Haha, enough jokin'. 

Kommentera och berätta vad ni tycker! Hoppas att jag har några läsare kvar, efter denna långa skrivpaus som egentligen inte alls var meningen att existera. 

Kram!

// Väggblomman

believe this, believethis, believethis.blogg.se, fan, fanfic, fanfiction, hotell, jb, justin bieber, kapitel 10, kim, kimberly, läsa, novell, roman, saga, swedish,