★ believe this ★

Från att ha somnat med musik i mina öron, väcks jag av att någon rycker hörlurarna av mitt huvud. Scooters ansikte är det första jag ser, och jag kan inte annat än bli förvånad. Vad gör han här? Vad är klockan? Och fy vad jag har varmt!

 

"Godmorgon", skrockar Scooter - även om jag är rätt så säker på att det är kväll - och kastar hörlurarna ovanpå täcket. "Du har något där. Dregel skulle jag tro". Han pekar mot mitt ansikte och jag slår irriterat bort hans hand. Han skrattar.

 

Yrvaket gör jag ett försök att blänga på honom och drar med blusärmen över mungiporna, trots att han förhoppningsvis skämtade om dreglet. Täcket föser jag undan för att komma loss från värmen, men mitt plötsligt bultande huvud protesterar mot min hastiga rörelse och jag sjunker bakåt ner på sängen igen med en suck.

 

"Du beställde trots allt något mot febern". Scooter kastar en menande blick över sin axel.

 

Först nu lägger jag märke till tjejen borta vid byrån - en betjänt - men det är inte Kim. Den här tjejen har mörkare hår - nästan svart - med en rakt avklippt panlugg som gör att frisyren ramar in ansiktet som en tavla. Det får ansiktsformen att se spetsig och vass ut. Det tunga sminket runt hennes ögon bygger på vassheten och skärpan så att det blir svårt att inte se henne som en egyptisk rikemansbrud från samma tid som när den där ungen Moses låg i vassen. Det enda som fattas är den axel-korta längden på det raka håret och ett vitt lakan till klänning, med krimskramsdetaljer i guld. Det slår mig också; brukar inte hotellarbetare ha håret uppsatt? Kanske hon protesterar? Ändå den mängden smink...? Nåja.

 

Tjejen håller i en bricka med en kanna vatten och ett glas, samt vad som ser ut att vara min räddning - febertabletterna! Tjejen själv verkar vara på god väg att komma över en liten chock, och hon växlar blicken med att flacka mellan brickan, mig och Scooter. Hon är snygg, det måste jag medge. Den där sortens snygg som antagligen skulle få ut mig på dansgolvet om det var på en nattklubb som jag befann mig.

 

Verkligheten slår mig igen. Här ligger jag, påpoltad med kläder, antagligen rödbrusig av hur varmt jag har det, ynklig där jag ligger nersjunken i sängen och för att inte prata om hur bortskämd jag antagligen verkar. Vem beställer vatten och piller och får det levererat direkt till hotellsängen och misslyckas dessutom med att öppna dörren? En bortskämd slöfock som jag.

 

"Just det", mumlar jag, harklar mig för att få rösten på plats och skjuter benen över sängkanten. Fingrarna drar jag genom håret för att få det att hålla någon form av värdighet.

 

Miss Egypten traskar fram till mig, eller till nattduksbordet bredvid mig rättare sagt och lägger ner brickan. Inbillade jag mig, eller vickade hon på höften när hon gick? Hon häller upp vatten i glaset och och tar ett par steg bakåt. Betjäntlig hövlighet, misstänker jag.

 

"Tack", säger jag, bryter loss tabletten från den lilla tablettförpackningen, slänger in den i käften och slukar vattnet som tjejen hällt upp.
"Är det något mer herrn önskar?" frågar hon.
Jo, massage! Sällskap! Och varför inte lite vin kanske?
"Nej, tack. Det var bra så", svarar jag och häller själv upp mera vatten.

 

"Du skulle ha blivit utan piller om inte jag skulle ha öppnat dörren, mr Snark", säger Scooter och ger mig en menande blick. Han vet att jag har gjort det här förut - glömt att ta emot room service och somnat i stället eller helt enkelt lämnat hotellrummet.

 

"Haa haa", svarar jag med tung sarkasm. "Gå och dränk dig i handfatet".
"Kanske imorgon", svarar han och vrider på sig. "Jag går ner till baren igen, nu när jag vet att du lever. Försök att inte kväva dig bland kuddarna i sängen bara".

 

Jag vill räcka ut tungan, men låter bli med tanke på att betjäntens ögon vilar på mig. Scooter vänder på klacken och lämnar rummet med ett axelryck. Han är van vid att få springa maraton för att checka till mig, men jag misstänker att han har börjat tänka sig att få lägga av med det nu när jag inte längre är den parvel han plockade upp från Stratford för några år sedan.

Det rycker i mungiporna på betjänten men hon håller tillbaka smilet.

 

"Jag fick meddelande om några batterier som skulle bytas eller påfyllas", säger hon och plockar fram ett par batterier ur fickan.
"Ja, ehm, jo. Dvd-kontrollen är tom...", svarar jag och påminns om mitt fula lilla knep för att få Kim att hålla mig sällskap tidigare idag. Det får mig också att undra; sände hon denna snygga brud medvetet för att reta gallfeber på mig istället för att leta sig hit själv med vattnet och tabletterna? Smart drag där Kim. Smart.

 

Tjejen snurrar runt och söker med blicken efter vad jag antar är dvd-kontrollen.

 

"...men jag kan fixa det själv, behöver bara batterier" tillägger jag och räcker ut handflatan mot henne.
"Okej", säger hon, ger axlarna en liten ryckning, överlämnar batterierna och plockar bort brickan från nattduksbordet.
"Ska jag lämna kannan och glaset?"
"Ja, gör det", svarar jag och drar än en gång mina rastlösa fingrar genom mitt bångstyriga hår som vägrar samarbeta. Jag må vara sjuk, men dragningen till snygga tjejer har inte lagt sig.

 

Tjejen ger mig ett leende - ett jämnt och vitt, perfekt, typiskt amerikanskt - innan hon lämnar rummet och jag känner mig åter igen väldigt ensam. Tystnaden trycker på som en dov bas, som känns, men inte hörs. Hopplösheten faller över mig. Kanske det enda som kan få mig feberfri är en snygg tjej. Jag leker med tanken en stund.

 

Jag suckar, sedan drar av mig alla lager av tröjor som jag tidigare moltat på mig när jag började feberfrossa. Byxorna trampar jag av i en hög bredvid sängen. Sockorna likaså. När endast kalsingarna sitter kvar kryper jag ner i sängen igen. Bygger ett fort bland kuddar och täck och somnar om. Som en stock sover jag tills solen sticker nålar i ögonen på mig tidigt nästa morgon. Just det, jag glömde dra igen gardinerna. Typiskt.

 

Scooter och Moshe insisterar att jag följer med till hotellrestaurangen och käkar frukost. De litar inte på att jag lyckas hålla mig vaken tills room servicen serverar frukosten till dörren.

 

"Du har inte ätit ordentligt sedan...jag vet inte när. Nu kommer du med", uppmanar Scooter och stirrar allvaret i mig.
"Tänk vad härligt med bacon! Ägg! Rostat bröd! Fruuuuktbooomb", försöker Moshe med en djup drömmande röst. "Mmmm! Bacon!"
"Jaja! Ut! Jag ska bara duscha så kommer jag".
Tydligen låter jag inte övertygande.
"Vi väntar här. Så att du inte låser ut oss och kryper ner i sängen igen", säger Scooter och sätter sig bestämt på med benen i kors.

 

Jag himlar med ögonen och suckar högt.
"Ibland påminner du om min en väns dotter, vet du. Humöret är likt. Hon är väl si sådär tretton. Och det där uttrycket känner jag definitivt igen".

 

Jag har lust att hoppa på honom och kräva en omgång i boxning, men min morgontrötthet gör att jag automatiskt förlitar mig på att uttrycka min irritation genom att himla med ögonen.

 

"Ju det där", säger Scooter och skrattar. "Där har vi den trettonåriga Justine".

 

 

Jag plockar upp en av sockorna jag trampat av bredvid sängen kvällen innan och kastar den mot honom. Sockan flyger irriterande nog väldigt trögt genom luften och Scooter hinner luta sig undan i tid från att bli träffad.

 

"Hur var det med det där tvättfatet nu igen? Har du ens försökt dränka dig?", muttrar jag och reser mig.

 

Scooter kunde inte vara mer road och jag får nöja mig med att stänga ut honom från badrummet i alla fall, den jäveln.

 

Vi får sitta i en liten avkärmad del av hotellrestaurangen för att inte dra till oss blickar. Ändå undgår vi inte helt de långdragna blickarna från hotellarbetarna och en liten tjej som blygt kikar in runt hörnet och ber om en autograf på en servett.

 

Scooter ber henne att hålla vår lilla hemlighet om vår närvaro i Pittsburgh och hon nickar blygt - antagligen inte ens medveten om vad han faktiskt sa - och skuttar sedan iväg tillbaka till sina föräldrar.

 

"Så Justin", börjar Scooter efter en stunds matro. "Är du redo att lägga i den kreativa växeln idag nu då?"
Kreativ? Vem har sagt något om att vara kreativ? Först förstår jag inte vad han menar, men då kommer jag ihåg syftet med den här resan. Just det. Låtskrivandet. Jag snurrar på skeden i min yoghurt bland müsli och bär och rynkar på näsan.

 

"Jasså inte?" tillägger Scooter utifrån vad mitt ansiktsuttryck avslöjat.
"Det är bara det att de senaste dagarna har känts som en simtur i ett bottenlöst hål. Det vet du också. Att börja kläcka ur mig några inspirerande idéer och låttexter just nu känns som att leta osynliga nålar i en abstrakt höstack".
"Så fint du uttrycker dig", försöker Scooter skämta. "Något att slänga in i en sång kanske?"
"Nej, jag menar allvar!", säger jag och släpper taget om skeden i yoghurten så att den skramlar. För en gångs skull är det jag som är allvarlig och inte han.
"Så vad tycker du att vi borde göra nu då?" frågar han och lutar sig bakåt i stolen med ett undrande uttryck samtidigt som han långsamt andas in djupt, som för att hålla sig lugn och tålmodig.

 

Jag rycker på axlarna för att jag ärligt talat inte har en aning om vad vi borde göra. Att hitta inspiration är inte det lättaste. Vi sitter alla tre en stund i tystnad och tittar oss runt som om inspirationen gömde sig någonstans i rummet. I Väggarna, i gardinerna, i krukväxterna, eller kanske i bordsduken. Eller kanske till och med i förklädet på servitören som fyller på flingorna i den stora skålen borta på frukostbuffébordet?

 

"Jag antar att vi blir tvungna att leva lite", säger jag och reser mig.

 

Scooter tittar upp på mig med en rynka mellan ögonen.

 

"Får jag påminna dig om att vi inte är här för att..."börjar han med skeptisk blick.
"...släppa ut en grizzley. Jag vet. Men det ska väl inte hindra oss från att leva lite ändå?" avbryter jag honom och skjuter in den stol jag suttit på.
"Har du några fina förslag på att leva som inte bryter kaosgränsen?" frågar Moshe som fram tills nu inte sagt så mycket.

 

Jag funderar en kort stund, lutar mig över ryggstödet på stolen jag suttit på och nappar en vindruva från Scooters fat.

 

"Jag har lust att skaffa ännu en tatuering", svarar jag utan att behöva fundera särskilt länge. Jag hade tänkt på den saken en längre tid, och att ta itu med den lilla planen nu var inte mig emot.
"Igen?" frågar Scooter. Det rycker i hans mungipor. "Nästa förslag?"
"Vadå igen? Jag har inte tatuerat mig på...nästan en månad!"
"Bara nästan en månad. Hur länge har du funderat på den här idén nu då? Två sekunder? Om ens det?"
"Ditåt", ler jag. "Nej allvarligt. Jag har funderat på att skaffa en ny en längre tid. På riktigt!"
"Som vadå?" undrar Scooter, inte övertygad.
"Jag vet inte helt säkert ännu. Jag funderar på det".
"Så, nästa förslag på vad vi kan göra idag medan du funderar på tatuerandet?"
"Spela pingpong?" föreslår jag ur tomma intet.
"Ska vi inte ta oss ner till studion och Vince nu först och se om han kanske vet vad en rastlös Bieber kan hitta på?"

 

Jag rycker på axlarna och trycker nerfingrarna i jeansfickorna. Scooter verkar tro att jag trots det jag nyss förklarat för honom om osynliga nålar i abstrakta höstackar ändå kommer att få idéerna att flyta så fort jag kommer till studion. Men visst, jag kan väl inte neka åt att försöka. Även om jag slutligen ändå kommer att stå och slå bollar över pingpongbordet i min rastlöshet. Förhoppningsvis har Vince ett pingpongbord. Annars får jag skjuta på annat.

 

I Vince källare till musikstudio är det hemtrevligt. Han har inrett stället i mörkröda och bruna färger, med några häftiga och stora inramade tavlor av grymma graffitimålningar. Vinylkollektionen på ena väggen är otrolig och jag står länge och begrundar hans favoritskivor. Orsaken till att vi valde att besöka Vince och samarbeta med honom är för att han under senare tid fått ett bra rykte som låtskrivare. Han har öra för bra beats och är mån om att plocka fram nya artister och ge en chans till de som förtjänar dem. Min grund är redan stadig, men vi tvekade ändå inte att haka upp med Vince i alla fall. Lite nya och fräscha beats skulle inte skada min musik.

 

Vince är i sena tjugoårsåldern och har humor som mina egna fåntrattar Ryan Good och Alfredo som är en del av mitt turneringscrew. Han är dessutom fullt tatuerad över bägge armarna vilket får mina tatueringstankar att växa sig större, till Scooters missnöje. Vince visar mig några beats som han jobbat på under under förra veckan och jag är snart nog ett stort fan av det mesta han har att komma med. Men något pingisbord har han inte. Däremot ett biljardbord som vi alla släpper löst våra rostiga biljardtalanger på. Vince slår oss alla med hästlängder och jag får nöja mig med en tredjeplats, då även Moshe verkar ha detta spel under bättre kontroll än vad jag och Scooter har.

 

Snart nog undrar såklart Vince om jag har några beats eller låttexter att visa honom, vilket slutar med att jag genant drar historien om bottenlösa simturer och abstrakta höstackar med osynliga nålar. Han skrattar men förstår mig.

 

Att det hela slutar med att Vince tar med mig till sin bakgård för att skjuta bollar på hans basketkorg är mer än jag önskat. Han verkar förstå precis vad som släpper på pressen och trycket. Även Vinces yngre bror Mike dyker upp och hakar på i spelandet. Han är i min ålder och förvånansvärt väldigt lik Vince till det avslappande sättet.

 

Scooter bestämmer sig för att åka och träffa en bekant och Moshe åker tillbaka till hotellet för att skypa med familjen. Jag lämnar kvar i umgänget av Vince och Mike som genast visar mig sin Xbox-samling av spel. Där fastnar vi i ett flertal timmar utan att så mycket som ens försöka plocka upp en gitarr eller dra en ton.

 

När kvällen närmar sig får Mike ett samtal. Han ursäktar sig och reser sig ur soffan där vi suttit de närmsta timmarna och förvinner in i ett annat rum för att prata i telefon. En stund senare kommer han tillbaka med ett aningen besvärat ansiktsuttryck.

 

"Jag måste tyvärr börja dra", säger han och kliar sig i nacken.
"Vad då? undrar Vince som dyker upp från köket med några öl i ena handen.
"Angie ringde", förklarar Mike och nappar sin jacka från pianopallen där han lämnat den.

 

Jag antar att jag ser förvirrad ut eftersom Mike sedan lägger till;
"Min flickvän"
Jag nickar förstående.
"Och vadå? Angie kan väl komma hit?" säger Vince undrande och rycker på axlarna.
"Eeh, tror inte det skulle fungera", säger Mike och grimaserar en aning. "Ursäkta Justin. Inget illa menat, men Angie är galen när det gäller dig. Så jag tror att hon skulle flippa totalt om hon fick veta att du är här. Dessutom drog jag nyss en hel ramsa för henne om hur Vince har spysjukan och att det nog inte är en bra idé att hon kommer hit om hon inte vill bli smittad. Hon föreslog nämligen själv först att komma hit när hon fick veta var jag befinner mig. Men som sagt. Om någon undrar så har Vince spysjukan". Han skrattar och drar på sig sin jacka.

 

Jag kan inte låta bli att släppa ut ett skratt. Det känns så fatalt underligt att fortfarande få höra en sådan grej trots att jag nyss suttit och degat i en soffa framför tv-spel hela dagen som vilken slö tonåring som helst med andra slöfockar. Ändå slutar det med att kändisheten bryter sig genom väggen som jag byggt upp för att känna mig normal.
"Och jag som precis tänkte säga att du ska hälsa med dig, men jag tror jag tar tillbaks det. Ge henne en anonym kram istället", skrattar jag.

"Jahap, det blir du och jag då", säger Vince och tittar på mig. "Får jag bjuda på en öl?"

 

Det blir slutligen Vince, jag, några fler öl, en massa skitsnack och några rundor kring en och samma bana i Mario Kart.

"Hey DUUDE! Faaan också!! Minjävel!" hasplar Vince ur sig när han för ungefär tionde gången susar in i mina minor med sin Yoshi.

 

Jag skrattar och knäpper en till öl. Det är ju inte precis så att vi dricker för att bli fulla, men det är trots allt en längre tid sedan jag drack över huvudtaget. Och det märks. Slappheten i kroppen vibrerar av lycka och allt fler obetydliga och löjliga saker får mig att skratta högljutt och obekymrat.

 

Vince är såklart betydligt alkoholtåligare och skrattar väl mer åt mig än med mig, men jag kunde inte bry mig mindre. Det är så skönt att leva lite. Släppa loss.

 

"Du kör som en sopa med handbromsen på!" skrockar jag och kör över mållinjen med min Donkey Kong.
"Handbroms kan du vara själv", skrattar Vince och slår med handen över mitt huvud så att det nuddar mitt hår.
"Hey! Heligt område!" gormar jag och hukar mig undan ännu en viftning.
"Kanske vi ska ta till saxen istället?" skämtar Vince och reser sig. Beredd på ännu en attack mot mitt hår reagerar jag med att ta skydd med hjälp av mina armar.

 

 

Vince skrattar men stegar endast iväg mot köket. Då börjar min telefon att vibrera i jeansfickan. Utan stress plockar jag upp den och svarar. Det är Scooter som ringer.

 

"Hey! Läget? Hur går det med inspirationen? Fått någon fart på den ännu?"
"Njää", svarar jag och slår mig i bröstet för att få ut luft som hopat sig. Den kommer ut i en rap.
"Ööh, okej. Vad sysslar ni med då?" Scooter låter genast misstänksam.
"Samlar inspiration", svarar jag och viftar framför mig som om han faktiskt kunde se mig också ochi nte bara höra mig. "Lever livet. Typ".

 

Det blir aningen tyst i andra ändan. Misstänksamt tyst.

 

"Justin? Du låter...har du druckit? Rökt på? Eller vad sysslar ni med?" Scooter blir genast skärpt. Dessutom är jag tagen på bar gärning.
"Eeh...jag, ja..men...". Orden släpar sig, fastnar på vägen.
"Justin", hörs Vinces röst bakom mig.

Jag snurrar runt och ser honom stå vid terassdörren påväg att gå ut. En ciarett ligger mellan hans läppar och han pekar frågande på cigaretten och sedan på mig. Han undrar om jag vill hänga med ut och röka.

 

Jag skakar på huvudet och pekar på telefonen där Scooters röst hörs som en avlägsen och argsint predikning.

 

"Justin! Lyssnar du?!" Scooters röst nästan skrålar i telefonen.
"Ja, fan! Chill out!" hojtar jag tillbaka. Han har ingen orsak att bli upprörd. Jag är fan så pass gammal att jag kan bestämma över mina egna handlingar.
"Uppmana inte mig att 'chill out'! Vad har ni druckit? Har du rökt på?!"
"Men kom igen! Lugna ner dig farsan! Vi drack en par öl och spelade tvspel. Såklart jag inte har rökt på! Tror du jag är helt borta?" Irritationen bubblar inom mig. Varför kan han aldrig lita på mig?
"Justin! Fattar du att du är mitt ansvar så länge vi är i Pittsburgh? Fattar du att det här är jobbtid för både dig och mig? Vi är inte här för att..."
"Vi har inte släppt löst någon jävla grizzley!"
"Det var inte det jag tänkte säga!"
"Jag vet ändå vad du menar!"
"Jag hade på känn att det var en dålig idé att lämna dig ensam hos Vince. Han är sådan. Bjuder på allt. Jag såg ju tidigare hur stort inflytande han hade på dina tatueringstankar".
"Vad fan snackar du om?"
"Du vet precis vad jag pratar om! Jag försöker ge dig ansvar här och nu Justin, men allt du gjort hittills den här korta tiden vi varit här är slösat bort den. Tänk lite själv nu för en gångs skull! Är det så jäkla smart att..."
"Jaja, jag fattar. Förlåt då"
"Jag behöver inte höra någon ursäkt. Den kan du dra för dig själv. Och förresten så kommer jag dit nu. Jag ska minsann prata med Vince".
"Men herregud! Lugna ner dig! Du betéer dig värre än mamma. Du behöver verkligen inte dra upp någonting med Vince. Som du sa så är det mitt eget ansvar".
"Jag är din maneger. Du är min klient. Finns det personer som har en dålig inverkan på min klient så ska du veta att jag inte är sen med att prata med den personen...".

 

Min irritation bubblar över. Jag vill inte höra mer. Scooter har stampat på fler än en av mina nerver och jag ligger på gränsen till att få ett utbrott, så jag klickar av telefonsamtalet. Jag vet att det lär få honom att spruta eld, men jag är ärligt talat trött på Scooters röst, uppmaningar och regler just nu. Jag är ju faktiskt inte så full som han tror . Och jag tackade nej till att röka. Jag kan mer än väl hålla skillnad på vad som är bra för mig och vad som är dåligt.

 

När Vince kommer in igen en kort stund senare ger han mig en förvånad blick och undrar om allt är okej. Jag förklarar för honom om Scooters lilla utbrott och Vince nickar förstående - även om jag lägger märke till att den ena mungipan rycker och avslöjar något av ett inre leende - och han undrar om det skulle hjälpa om han gav Scooter en ursäkt för att ha bjudit mig på öl. Jag skakar på huvudet och förklarar att det var mitt eget ansvar att tacka nej. Såklart jag känner mig fånig, att ens behöva dra upp en sådan löjlig grej över ett par öl.

 

Vince och jag kommer överrens om att försöka lägga ner lite tid i studion imorgon istället och gå igenom några beats. Men nu slänger vi oss åter på soffan, drar ett till race i Mario Kart och jag dricker upp den öl jag redan öppnat. Vince sneglar på mig och skrattar.

 

"Var det inte du som just sa att du skulle hålla dig från ölen?"
"Äh, jag kan ju inte låta resten av en öppen öl gå till spillo för det. Man måste ju avsluta det man påbörjat".
"Sant", säger Vince och nickar instämmande.

 

Jag hjälper Vince att städa av vardagsrumsbordet med pizzakartonger och tomma ölburkar, i fall Scooter skulle hinna sig in i huset och se röran.

 

Så fort Scooters taxi dyker upp vid Vinces hus är jag snabbt ute på gården och framme vid taxin. Scooter är påväg ut ur bilen, antagligen för att ta ett snack med Vince, men jag hinner stoppa honom med att snäsa irriterat att han kan dra sin skit för mig istället, så han håller sig. Jag hoppar in i taxin och vi åker tillbaka till hotellet.

 

Någon uppläxning får jag inte. Scooter håller sig envist och växlar blicken mellan bilens sidofönster och sin telefon. Jag gör likadant och inte ett ord förväxlas under den tjugo minuters långa bilresan.

 

Jag känner på mig att vi fortfranade kommer att ryka ihop någon gång under kvällen och jag försöker överväga tanken om jag borde dra upp skiten nu, eller bara vänta på honom att göra det så att vi får det överstökat. Det är inte Scooters stil att dra ut på saker och ting och hans tystnad gör mig nervös och stressad.

 

Taxin kör ner i hotellets serviceparkering och låter oss gå in bakvägen till hotellet genom källaren. Moshe väntar utanför källardörren. Han hälsar och komiskt nog får han endast muttrande svar från både Scooter och mig.

 

"Har ni svalt något?" undrar han och ger oss bägge två en förvånad blick.
Scooter svarar inte men blänger på mig. Jag blänger tillbaka, men något bråk trappas inte upp. I alla fall inte förrän vi står i hissen på väg upp till vår hotellvåning.

 

"Är det du som luktar öl?" frågar Moshe och tittar förvånat på mig.

 

Då känner jag på mig att det kommer att smälla.

 

"Ja, det är han", svarar Scooter innan jag själv hinner svara.

 

Moshe höjer på ögonbrynen, men får sedan inte en syl i vädret när Scooter och jag börjar överrösta varandra med allt som vi hållit inne på vägen till hotellet. Scooters predikning om ansvar och beteende får mig att flippa och jag kastar ur mig klagomål om hur han alltid ska gå mig på hälarna vad jag än gör och att det inte finns något som kallas frihet i mitt liv längre. Att jag inte kan vara en normal tonåring och att han alltid ska lägga sig i alla beslut jag tar. Sedan drar han versen som alltid får mig att krökna i mitt självförsvar; att han hotar med att berätta för mamma.

 

Efter att vi brutit upp diskussionen ute i korridoren och fått en långdragen blick av en förbipasserande gubbe, splittrar vi på oss och Scooter och Moshe förvinner in i sina hotellrum. Med svansen mellan benen - då jag vet att jag förlorade diskussionen - traskar jag längs korridoren mot mitt hotellrum med fötterna släpandes efter mig.

 

Längst bort i korridoren hörs ett pling och ut kommer Kim skjutandes på en servicevagn ur vad jag misstänker är servicehissen. Hon går med blicken sänkt och märker mig inte förrän hon är några meter framför mig, då jag harklar mig och hälsar.

 

"Hej", säger jag.

 

Kim tittar överraskat upp som om jag pickat en nål i hennes dagdrömmande. Då lägger jag märke till de rödsvullna ögonen, hårtestarna som kladdar mot hennes kinder och alla andra små detaljer som pekar på det faktum att hon gråtit.

 

Från att nyss bittert rotat runt i mina egna besvär gällande mitt liv som fågel i bur, spräcks min lilla bubbla.

 

"Eh, hej", säger Kim osäkert och stannar upp. Hon sänker genast blicken och undviker ögonkontakt.
"Läget?" frågar jag och ångrar genast min dumma fråga. Hon har ju gråtit dumbom. Såklart att "läget" inte kan vara det bästa då, om det inte råkar vara lyckotårar som runnit.
"Jo...det är väl...bra. Själv då?"
Mitt och Scooters bråk känns plötsligt obetydligt.
"Jo visst", svarar jag. Lika osäkert som hon svarade på samma fråga.
"Har du gråtit?" hasplar jag ur mig utan att tänka efter. Nyfikenheten tar över.
"Syns det?" Kim tittar genast upp förvånat och drar fingrarna under ögonen.
"Typ", svarar jag ärligt. "Så du har alltså gråtit?
"Skitsaksamma", säger hon uppenbarligen generad, rycker på axlarna och börjar puffa på vagnen framför sig igen och passerar mig.
"Vadå skitsaksamma?" undrar jag förläget och ser efter henne.

 

Hon stannar upp, slokar med axlarna, stirrar ner på vagnen en kort stund innan hon vänder blicken mot mig. Ögonen är tårfyllda.

 

"Det är inte din sak att veta, så snälla. Låt bli att undra", säger hon och anstränger sig för att hålla rösten i skick.

 

Jag blir alldeles tagen av hur förfärligt förstörd hon ser ut. De trötta påsarna under ögonen, den slarvigt uppsatta hårknuten på huvudet och nu de tårfyllda glansiga ögonen. Det här är definitivt inte den Kim som jag tog på bar gärning med min gitarr i sin famn. Osäker om det är min egna instinkt till medkänsla eller den svaga alkoholpåverkningens känslomässiga svall som ännu spökar, när jag tar de få steg som krävs för att nå Kim och omfamna henne i en tröstande kram.

 

Hon står stel men lutar ändå ansiktet mot min axel och gör ett försök att hålla tillbaka ett snyft.

 

"Tack", mumlar hon och bryter sig loss, vänder sig mot vagnen, undviker ögonkontakt och går iväg med raska steg.

 

Jag står kvar och ser henne försvinna runt ett hörn där korridoren delar sig. Fortfarande tagen av vad jag nyss gjort men också hennes tårar och den bisarra delen av mitt medlidande; att hennes sorgsna sinnesstämning nästan fick en klump att växa i halsen på mig också - tittar jag ner på min axel. En liten, knappt märkbar, mörk fläck efter hennes blöta kind ligger oskyldigt där.

 

Om jag tidigare känt mig tom och ensam, så slår det inte den obeskrivliga känslan som ekar inom mig nu. Jag är ett bottenlöst hål av tomhet på alla sätt och vis. Men det konstiga är; jag vet inte varför.

 

---

Wuhuu! Det har tagit allt för länge att släppa detta kapitel! Men jag fastnade i en liten fallgrop, vilket gjorde att jag grubbladde på hur jag egentligen skulle få storyn att rulla på utan att den blir meningslöst tråkig, vilket jag nu hoppas att ni inte tycker att den blev. Fortfranade är jag väldigt rädd för att lägga foten på gasen, om ni förstår vad jag menar. Jag vill inte påskynda något onaturligt och därmed få romanen att falla pladask. Dessutom är jag livrädd för allt som heter "cliché", så jag försöker så gott jag kan få texten att rulla naturligt men inte råkigt fram. Det blev en hel del att trycka på "Back Space" knappen när jag skrev, ändå om jag lyckades ta mig igenom en text som jag ändå är rätt så nöjd med. Själva bråket mellan Justin och Scooter blev aningen "stelt", och det skulle ha varit kul att få dem att drabba samman riktigt ordentligt, men jag tror vi sparar det krutet....

Jag har fiin fiiina idéer till hur storyn ska utvecklas, men jag måste bara kunna koppla ihop dessa idéer och bygga in dem i kapitlet på ett naturligt sätt, så att inget tar en bisarr vändning eller bara förstör romanen. 

Nästa kapitel ska förhoppningsvis inte ta en en långsam evighet att skriva. Men här har ni något att tugga på så länge. 

Jag tänker inte gnata om det där med att ni får kommentera och sånt. Det vet ni själva att ni gör om ni har lust. Däremot vill jag påminna er om att varenda liten vink om att ni finns och kanske gillar vad jag skriver får min skrivfart att gasa lite, eftersom det ger mig inspiration till att skriva vidare. 

Kolla Facebooksidan för uppdateringar om skrivandet.

Pöss och kram till mina älskade uthålliga läsare! 

// Väggblomman