"Kimberly! Nu får det börja räcka!"

Jag står i duschen när mamma ropar på mig och trots att jag är väl medveten om hur sen jag är har jag inga tankar på att stressa. Skolan lockar inte idag. Jag vill inte möta Lynns blick och behöva erkänna hur dåligt jag betedde mig mot henne igår. Samvetet och hungern gnagar i maggropen och jag är rätt så säker på att jag inte kommer kunna få ner någon mat förrän jag har fixat den där samvetsdelen.


"Kim!" ropar mamma igen och väcker mig från mitt dagdrömmande i duschvattnet.
"Men JA!! Jag kommer!" härjar jag tillbaka och drar en ramsa med mumlande svordomar. "Förbaskade skitdags helvete..."

Ilsket vrider jag av duschkranen och rycker åt mig min handduk från kroken intill duschdraperiet. Såklart lyckas jag av någon irriterande anledning ha ner två andra handdukar på samma gång, men dem låter jag ligga kvar på det blöta golvet. Svordomarna fortsätter rulla över tungan.

Ilskan tar jag ut på tandborsten och mina tänder, så att tandköttet börjar blöda och jag får lida med blodsmak i munnen. Mitt våta håret får stå ut med riviga tag när jag stressborstar igenom det och fönar det med full effekt och högsta värme så att det nästan bränner mig om halsen.

"Fan också!" morrar jag när jag slår ner en parfymflaska från spegelhyllan ovanför handfatet när jag i min hast slänger hårborsten på hyllan. Parfymflaskan faller ner i handfatet och jag plockar försiktigt upp den för att granskar sprickan som uppstått. I brist på tejp i badrummet plåstrar jag om den med riktigt plåster från första-hjälp-lådan.

"Kim! För sista gången! Nu...", börjar mamma ropa utanför badrumsdörren.

"JA JA! gormar jag tillbaka och öppnar dörren så fort jag ställt in parfymen i ett av badrumsskåpen, så att inte mamma ska behöva börja klaga över sin söndriga parfymflaska också som grädde på tårtan.

"Har du fortfarande inte klätt på dig?!" En dum fråga av mamma att ställa.
"Hur i hela friden skulle det ha gått till? Nu råkar det ju vara så att jag har varit i duschen, och min garderob står i mitt rum. Daaah!", hasplar jag ur mig irriterat och tar mig förbi henne.

"Inte den tonen med mig Kim!" bannar mamma.
"Inte den tonen med mig Kim!" härmar jag henne tyst efter att jag smällt igen dörren till mitt rum och grimaserar i helkroppsspegeln som jag passerar. Jag avskyr att behöva bråka över onödiga saker och känna hur nerverna ständigt bränner. Att vara omgiven av bråk så fort jag slår upp ögonen gör att jag lätt rycks in i stämningen och snart nog är även jag precis som mina föräldrar - en fräsande orm eller en spottande lama.

Just den här morgonen verkar inget vilja gå vägen. Till och med jag och Ally kastar skitiga och irriterande blickar mellan varandra vid frukostbordet. DJ står och skäller frenetiskt på ytterdörren och han känner definitivt av den sprängladdade stämningen i huset. Stackarn förstår inte att hans skällande gör att vi alla ryker ur öronen av irritation.

"TYST DJ!" gormar mamma medan hon susar från rum till rum letandes efter något.
"Det är inte hans fel!" försvarar jag honom.
"Men få tyst på honom då eller så kastar jag ut honom på gatan!" hotar mamma från övrevåningen.
Ally tittar förskräckt på mig efter något av en bekräftelse av vad mamma sagt.
"Hon skojar", mumlar jag och slevar i mig de sista ensamma frukostflingorna som verkar vilja simma undan min sked i mjölken.
"DJ! Kom hit! Plats!" försöker jag befalla för DJ:s döva öron. Skällandet fortsätter.
Mot mitt redan tunga samvete blir jag tvungen att stänga in DJ i tvättstugan för att få honom att vara tyst.
"Förlåt", mumlar jag och strycker honom över ryggen. "Jag avskyr det här också. Men mamma spränger snart och det vill vi inte, eller hur?".

Jag stänger dörren bakom mig, påminner mig själv om att inte glömma att släppa ut DJ från tvättstugan före vi åker hemifrån, och går upp till mitt rum för att hämta skolväskan. Den känns dubbelt så tung endast på grund av de ogjorda läxorna som ligger där och trycker på mitt redan skadskjutna samvete. Mitt rum står i kaos och påminner om en affär under Rea-tider. Kläder ligger överrallt blandat med skolpapper, böcker, sladdar, tidningar, teckningar, pennor och penslar, kameran, min söndriga tresträngade nylongitarr och en massa krimskrams som omöjligen kan kategoriseras. Till exempel det lilla nakna trollet med rättuppstående rosa hår som jag misstänker har kommit från något frukostflinge-paket någon gång i tiden.

Jag är något av en samlare. Väggarna är även dem prydda. Inte så som golvet är ofrivilligt täckt av skrot. På ett mera organiserat sätt, men ändå aningen kaotiskt. Dock har jag lyckats hålla all oreda på en och samma vägg, medan de tre andra är stilrent turkosfärgade med ett fåtal enkla tavlor eller fönster. "The shameless wall of life" kallar jag den fyllda väggen, vilket också är ditkladdat med stora svarta pappersbokstäver. Väggen är annars täckt från golv till tak av urklippta tidningsbilder, fotografier, teckningar och annatsom till exempel biljetter till minnsevärda konserter. En del av väggen visar tydligt vad jag drömmar handlar om. Bilder på de städer jag skulle kunna tänkas flytta till efter att jag slutat high school påminner mig om vad som kan bli verklighet. Det är också dem jag ligger och stirrar på i ljuset från gatubelysningen, tills jag somnar varje natt.


Jag tar en titt i spegeln och försöker rätta till några hårslingor som flyger och flaxar oregelbundet som en aura kring mitt huvud. Jag har ärvt pappas nordeuropeiska hårtyp - han är född svensk. Håret börjar se livlöst gråbrunt ut i dagsljuset. Varken vågigt eller rakt. En färgning skulle sitta bra. Med en suck vandrar blicken neråt och fastnar på min långärmade blus. Den är sned i sömmarna. Envist drar jag i den skogsgröna blusens nedre kant i försök att rätta till den, men det är lönlöst. Tvätten har förstört den.
Mamma ropar igen. Jag försöker avgöra om långärman får duga för dagen eller om jag trots allt borde byta. Att mamma ropar ännu en gång avgör saken. Blusen får duga. Jag hinner inte byta.

Korridorerna i skolan kryllar av elever denna tidiga morgon. Min blick flaxar nervöst och oundvikligt på jaket efter det ljusa krulliga håret som tillhör Lynn. Jag vill inte vara osams längre. Det känns nästan obehagligt att stå ensam med ryggen tryckt mot min skåpdörr, med armarna krampaktigt runt biologiboken och inte veta om Lynn har lust att prata idag. Var är du Lynn?

"Hej!", säger en ljus röst från höger sida om mig. Mitt huvud vänder snabbare än vad tankarna hinner med. Lynn? Nej, det är inte Lynn. Det är tjejen som jag är skåpgranne med. Hon är kort och smal som en sticka, med hak-kort hår i svart och glasögon med tjocka mörka fyrkantiga bågar. Hon ler stort och lägger huvudet aningen på sne.

"Ursäkta, men jag ska bara ta ut mitt pennskrin ur skåpet", säger hon med sin ljusa röst och ger mig en ursäktande blick.
"Oj, förlåt", mumlar jag tafatt och tar ett steg åt sidan när jag märker att jag ställt mig framför hennes skåp.
Det är otroligt att jag inte ens vet vad hon heter, trots att vi varit skåpgrannar sedan vi båda började high school. Så mycket vet jag i alla fall, att vi är lika gamla.
"Kim, var det, eller hur?" frågar hon, medan hon rotar i sitt skåp.
"Ja", svarar jag och nickar samtidigt och känner hur pinsamheten stiger då jag verkligen inte kan komma på hennes namn. Något på N kanske.
"Nelly?" frågar jag osäkert och biter mig i läppen.
"Ellen", säger hon och ger ifrån sig ett litet skratt. "Ingen fara, jag är inte heller bra på namn. Ditt har bara råkat fastna för att jag har en undulat som heter samma sak".
"Jahaa", svarar jag, ler och känner hur pinsamheten lättar en aning. Jag funderar om jag borde nämna något om skoltidningen. Hon är en av de engagerade som faktiskt försöker göra något vettigt av den. Men jag håller tillbaka frågan jag tänkt ställa, då jag aldrig ens brytt mig om att köpa tidningen. Pinsamheten stiger igen.

"Du väntar på någon va?" undrar Ellen och gissar såklart rätt.
"Egentligen ja, men ändå inte", svarar jag ärligt.
"Hurså?" frågar Ellen nyfiket.
"Vi hade något av ett bråk igår", svarar jag och undrar för mig själv varför hon ens frågar.
"Du och...din pojkvän?" gissar hon osäkert. Intressant att hon vågar fråga.
"Nej, min kompis", svarar jag och ler en aning. Min blick flaxar iväg över folkströmmen i korridoren igen. Lynn var är du?

"Jahaa! Du menar krulltotten?"
"Ja, Lynn", svarar jag och rättar till henne. Krulltott är inget populärt smeknamn i Lynns öron.
"Hon kommer säkert". Ellens tröstande ord ger mig hopp. "Men nu ska jag kila vidare. Vi ses!"

Jag hinner knappt lägga upp handen för att vinka av Ellen innan hon är uppslukad av folkmassorna. Då ser jag Lynn. Där jag står med handen upp, måste det se ut som att det är henne jag vinkar till. Jag tar ner handen igen. Hon stannar en bit ifrån mig utan att säga något. Vi stirrar på varandra en kort stund innan jag tar de tunga stegen fram till henne och lägger armarna kring hennes axlar.

"Förlåt för igår. Det var aldrig meningen att bli så arg...eller kalla dig för babblande babian", säger jag. Orden får Lynn att börja skratta och jag måste hålla med, det låter aningen fånigt i mina öron också.
"Det är kanske jag som borde säga förlåt. Jag pressade dig för mycket", säger hon och kramar mig tillbaka. "Jag vet att jag kan gå på övervarv med mitt babbel ibland. Tack för att du sa till mig...på skarpen".

Vi står länge och kramas och överöser varandra med förlåtanden som om vi stigit in i en egen liten osynlig biktstol med varandra som präst. Antagligen ser vi hellöjliga ut där vi vaggar från sida till sida som om vi dansade en dålig version av tryckare. När det ringer in till lektion släpper vi varandra. Som om vi aldrig bråkat börjar Lynn prata om Chris - att han sms:at henne igår kväll. Och därmed återupptar hon babblandet som om hon aldrig slutat igår. Hon undviker dock att fråga några specifika frågor om mig och Ian. Och jag kunde inte vara gladare av att ha Lynn tillbaka. Min babblande kompis.

Sista lektionen blir inställd av någon anledning och Lynn kommer på - enligt henne - den geniala idén att åka in till centrum och kika in i musikaffären. Eftersom jag inte har något bättre att föreslå, och då jag gärna vill kompensera för mitt lilla sammanbrott från igår, så får det bli så.
Musikaffären är Lynns lilla personliga himmel. Vi brukade gå dit oftare förut, men efter att Lynn fick råd att skaffa sig en gitarr så var hennes behov av att gå drömmande och dra fingrarna över alla de fina gitarrerna inte lika stort längre.


"Åh titta på den här!", säger Lynn och plockar ner en mörkblå stålsträngad gitarr från väggen. Hennes ögon är stora som bowlingklot och glittrar som discokulor. Hon sätter sig på en pall med gitarren i famnen och smeker gitarrhalsen med fingrarna.

"Oh jäklar vad underbar", säger hon och prövar några ackord. "Jag måste ha den här".
"Du har ju redan en", påminner jag henne och fastnar med blicken på en liten hylla med gitarrtillbehör. Jag plockar upp ett av de små plektrumen och vänder det i handen.
"Jo, men den här är ju bara för...underbar!"

Lynn är inte den som spenderar pengar. Men när något för en gångs skull faller henne i smaken, då måste hon ha det. Om det så ska vara att hon ska behöva sitta i kassan i mataffären tills hon storknar. Jag börjar misstänka att den blåa gitarren kommer att bli ett sådant fall.

Personligen kan jag inte riktigt förstå skillnaden på gitarrerna. Visst är de vackra där de hänger i musikaffären. Lynn har lärt mig skillnaden på stålsträngade, nylonsträngade och elgitarrer. Men att man ska samla på dem är väl inte nödvändigt? Speciellt inte om man redan har en som fungerar. Jag tänker på min lilla nylonsträngade barngitarr som ligger hemma på golvet. Ett sorgligt fall av odugligt skräp. Jag har aldrig ens orkat ta mig tid eller pengar på att fixa de två söndriga strängarna. Ändå envisas jag med att ha kvar den. Vid ett tillfälle hade jag tänkt föreviga den genom att hänga upp den på väggen som en fin prydnad, men det blev aldrig av.

"På riktigt Kim! Jag måste samla pengar till den här. Jag har blivit kär!", säger Lynn igen med ögonen klistrad som i trans på gitarren.

Hon säger det ett flertal gånger om och om igen som om hennes beslut vore mer verkligt om hon upprepar det högt för mig och sig själv. Till en början håller jag med, men efter en stund avtonar mina svar till nickningar.

Jag blir till sist tvungen att lämna henne ensam kvar i musikaffären, då jag måste ta mig till jobbet i tid. Förhoppningsvis lyckas hon slita sig själv från gitarren utan att protestera så de inte behöver bära ut henne när affären stänger.

Ian har inte svarat på meddelandet jag sist och slutligen fick iväg sänt igår. Kanske tog jag för lång tid på mig att svara. Kanske han blev avskräckt när jag hälsade från Caroline. Hon gillade ju att skämta med honom. Ovanligt nog kan jag släppa tanken ganska fort och känner mig ovanligt problemfri för tillfället.

På jobbet är mina arbetskamrater i full gång. Eftersom jag för ovanlighetens skull går in huvudvägen ser jag kaoset i receptionen. Jag skyndar mig att byta om för att kunna gå och hjälpa till med kaoset. Ett flertal hotellgäster som kommit för att lyssna på föreläsarna senare under veckan har redan nu anlänt och ockuperat receptionen med sina väskor. Tydligen är denna föreläsning av större slag, eftersom gästerna i receptionen pratar både tyska, ryska, franska och brittisk engelska. Nog hade pappa sagt igår att det skulle bli mycket att stå i senare under veckan, men att det skulle bli så redan nu hade nog ingen förväntat sig.

Susan skyndar stressat förbi mig mot vessan och torkar svetten från pannan.

"Do moste vara forsiktik! Den vara durbar! Mucket dur!", slänger hon ur sig med en dålig rysk brytning och kastar en blick på mig i förbifarten. "Ryska tantjävel...Hej Kim!". Det rycker i hennes mungipor samtidigt som hon försöker hålla tillbaka sin frustration. I alla fall lyckas hon få mig att skratta.

"Jag såg att ni har fullt upp ute i receptionen", skrattar jag och drar på mig den svarta jobbvästen.
"Ja, du skulle bara veta! Receptionen är full och jag förstår inte varför alla skulle behöva komma på en och samma jävla gång!" mässar hon på andra sidan wc-dörren. "Det är som om någon skulle ha släppt en turistbomb! Om någon skulle vilja göra en turistmassaker just nu så vore Indigo det rätta stället".
"Vad fint att vi faktiskt har något att göra idag nu då och inte behöver sitta här och tråka.". Jag kammar snabbt igenom håret med fingrarna och samlar ihop det i en hästsvans.
"Sorry att behöva göra dig besviken, men jag tror det är bäst att du stannar här inne, ifall någon ringer i servicetelefonen. Vi måste fortsatt betjäna dem också", säger Susan så fort hon är ute ur wc:n. Hon snappar åt sig ett av de salta kexen från kaffebordet i förbifarten påväg ut till receptionen igen och ger mig en hastig vink med handen innan hon försvinner ut genom svängdörren.


Jahap, då är jag ensam i omklädningsrummet igen. Jag sätter mig ner på en av stolarna och andas ut i en hopplös suck. Inget att göra idag heller, tänker jag och kan redan känna hur uttråkningen smyger på mig.

Då ringer servicetelefonen. Även om jag inte har jobbat på Indigo så länge så kan jag inte förstå vem i hela friden som ringer och råddar så mycket mellan glass och internet. När jag lagt på telefonluren igen vet jag inte riktigt vad jag ska tro. Vilken idiot, tänker jag och slår igen häftet med alla glassorter på skrivbordet med alla mappar av alla möjliga slag.

Som avtalat med hotellgästen jag nyss pratat med traskar jag till köket och lägger fram beställningen på lakritsglass och en fruktbomb. Nina, en trevlig praktikant, får som uppgift att ta beställningen och nynnar på något samtidigt som hon slevar upp lakritsglassen i en glasskål.
"Lyckans ost", säger hon när hon radar upp fruktbombsskålen och glasskålen på en bricka.
"Vem? Jag?" frågar jag och undrar om jag missuppfattar något.
"Nej, han eller hon som får sleva i sig det här", säger hon och ler. Jag nickar instämmande. Nina lägger en matkupa i metall över desserterna och överlämnar brickan till mig.

För att komma till rum 524 krävs det att man åker med den magvändande hissen upp till femte våningen. Jag har alltid haft något emot hissar, eller så är det helt enkelt tvärtom - att hissen inte gillar mig. Bergodalbanor har samma dåliga effekt på mig. Skulle jag bli tvungen att åka hiss en timme i streck skulle det antagligen sluta med illamående för mitt fall.

Två enkla knackningar placerar jag på dörren. Ingen öppnar. Igen knackar jag två gånger. Fortfarande inget svar. Jag plockar upp lappen med beställningen ur bakfickan för att försäkra mig om att jag inte står vid fel dörr. Nej, det är definitivt rätt. Men var tusan håller idioten till?

Mina tankar hinner flyga mellan olika alternativ om vad som egentligen kanske sker medan jag snällt står och väntar vid dörren. Kanske det hela är ett dåligt skämt? Att någon står och skrattar bakom någon dörr eller knut. Inte konstigt att han till en början föreslog rabarberglass. Eller så är det så att idioten i fråga helt enkelt sa fel rumsnummer. Tänk om han somnat? Jag knackar två gånger igen, hårdare den här gången för att kanske väcka någon, men ingen svarar.

Efter något som känns som en evighet - antagligen inte mer än 5-10 minuter senare - börjar jag känna mig kissnödig. Väldigt kissnödig. Så typiskt. Nu står valet mellan att envist stå kvar och hålla ut, strunta i beställningen och ta hissen ner till omklädningsrummet eller också använda all-kortet och ta mig in på hotellrummet och låna wc:n - något som är totalförbjudet. All-kortet är endast gjort för att användas vid nödlägen, till exempel om en hotellgäst har svimmat i hotellrummet eller av annan orsak inte kan öppna dörren och behöver akut hjälp. Därför fungerar all-kortet till alla hotellrumslås.

Att åka hiss kissnödig är verkligen inget som lockar. Såklart föreställer jag mig det värsta också; att den moderna hissen plötsligt får något fel och stannar eller fastnar. Så nej, inte hiss. Då finns det bara två alternativ kvar.

Envist står jag kvar ytterligare någon minut innan jag desperat kör kortet genom låset och smiter in. Brickan med deserten placerar jag på byron under väggtv:n. Enligt den snabba bedömningen av hotellrummets insida verkar personen ifråga som bor i rummer antingen vara påväg härifrån eller också har han nyss kommit hit - då väskorna är packade. Mer hinner jag inte se innan jag susar in på wc:n för att släppa på trycket.

Jag påskyndar mitt wc-besök för att kunna lämna rummet innan någon kommer in och märker mig. Medan jag snabbtvättar händerna slår det mig att jag kanske inte borde torka händerna i de orörda vita handukarna. Jag vill ju inte bli avslöjad. Min första lösning är att vifta med händern för att skaka av det mesta av vattnet, men förstås flyger det vattendroppar runt i badrummet och skvätter ner spegeln. Fan, fan, fan, bannar jag tyst i huvudet och stresstorkar spegeln med wc-papper - som jag från första början skulle ha kunnat använda att torka händerna i. Suckandes över mitt klanteri spolar jag ner det använda wc-pappret och tar mig ut ur badrummet.

Då kommer jag på att lakritsglassen antagligen har smält, och jag måste helt enkelt ta mig en titt under metallkupan. Jepp, den är nu en vit och svart mjölksoppa. Äh, jag struntar i det. Däremot slår det mig att typen antagligen blir förvånad när han ser brickan med deserterna på insidan av rummet, eftersom han inte varit där för att ta emot beställningen. Kommer han att ringa och klaga?

Tvekandes står jag och biter mig i övreläppen och sliter mellan beslut om vad jag borde göra medan min blick flyger över hotellrummet som på jakt efter en praktisk lösning. Då lägger jag märke till den mörkblåa gitarren på soffan. Absolut ingen lösning, men nyfikenheten tar över.

Oj! Det är ju precis en sådan som Lynn satt och plingade på i musikaffären. Som på impuls tar jag de få steg som krävs för att ta mig bort till gitarren för att ta en närmare titt på den. Samvetet skriker i bakhuvudet men jag slår döv-örat till.

Som hotellbetjänt bör man aldrig peta på gästernas privata grejer, inte heller i hemlighet utan deras närvaro, trots att man serverar glass till ett tomt hotellrum - vilket också är förbjudet. Detta visste jag mycket väl. Det var inbankade hotellregler från och med dag ett på jobbet. Inte konstigt att samvetet höll på at få fnatt någonstans i bakgrunden.

Ändå plockar jag upp gitarren och sätter mig på soffan med den i famnen. Placerar ut mina fingrar till det enda ackord jag kan - D. Långsamt drar jag över strängarna och låter ett svagt ljud vibrera ut från gitarrens låda. Lynn hade rätt. Den är magisk.

Jag kan inte förstå vad det är som får mig att titta upp - om det är känslan av att jag är iakttagen eller bara en slump. Men där står faktiskt någon och som en sen reaktion av vad jag upptäckt, rycker jag förskräckt till.

Där står en lång, smal kille med händerna nerstuckna i byxfickorna och en blå mössa nerdragen över håret. Hans bruna och aningen trötta ögon är oförstående men nyfikna. Inte chockade som jag.

Blodet skjuter som nyårsraketer upp i kinderna så att jag nästan kan föreställa hur de spricker av rodnad. Det här var verkligen inte meningen. Tagen på bar gärning där jag sitter med den blåa gitarren i famnen och med flyktvägen blockerad. Min högsta önskan att smälla av och vakna upp någon annanstans, i en trygghet långt borta från allt som heter nutid. 

 

 

"Gillar du den?" frågar han och nickar mot gitarren i mitt knä.
"Euhmmh...fö...förlåt", stammar jag och lägger gitarren åt sidan med skakiga händer. Paniken rusar genom huvudet. Hur ska jag ta mig här ifrån? Jag kan känna hur mina ben har svimmat. De är inte till någon hjälp just nu. Borde jag ursäkta mig, och försöka krypa ut? Kommer jag att få sparken för det här?

"Du är betjänt, eller hur...?" undrar han med blicken riktad mot logon och namnskylten på min väst. "...Kimberly?"
"Eeh...ja...", lyckas jag pressa fram trots min svåra tunghäfta. Nästan ingen kallar mig Kimberly, förutom mamma när hon är arg, så det blir automatiskt att jag rättar honom. "...Kim."

"Kim?" upprepar han frågande.
Jag nickar stumt.

"Just det ja, jag beställde ju glass och fruktbomb", mumlar han och pratar snarare med sig själv än med mig. Han rynkar på näsan och tittar runt sig och ser metallkupolen och brickan. "Ahaa, det är den här eller?

Jag nickar, fortfarande stum. Med blicken klistrad på honom är det först nu som min stela tankeverksamhet börjar ge med sig, men på samma gång faller jag in i något av en ny chock.

"Du får ursäkta mig, du har antagligen stått och väntat på...", hans röst försvinner och blir något av ett dovt bullrande i mina öron. Jag kan höra mig själv svälja tungt innan burkeffekten förvinner igen.
"...glömde helt bort att jag beställde. Ja, inte så konstigt att glassen har smält.".

Vad han sagt där emellan har jag ingen aning om. Det verkar inte spela någon roll ändå. Det är tillräckligt svårt att smälta vad jag nyss upptäckt. Framför mina ögon fladdrar minnesbilder upp från igår; min lillasyster som sitter i sitt rum och klipper i tidningarna, hur hon slintar med saxen och råkar hugga huvudet av....
Oh fan. Det är verkligen han.
Justin Bieber.

 


Jaaa... hur ska jag börja? Jag vet ärligt talat inte om jag ska gilla kapitlet eller inte. Vissa delar gillar jag starkt, men ibland känns det som at tugga på något som bara växer i munnen. Det blev så råddigt att få saker och ting att gå ihop, Jag hade velat dra ut på "bråket" mellan Lynn och Kim, men jag antar att jag får skjuta fram något sådan till framtiden, eftersom jag så gärna ville dra in Justin i det här kapitlet utan att göra kapitlet för långt. Oavsett blev det kilometern i alla fall. Damn. 

Jag ville inte spola upp farten på något eftersom det gör att det känns som om man jagar på berättelsen bara för att fösa ihop de två huvudkaraktärerna, vilket bara är en dålig ursäkt. 
Nu fick ni inte så mycket av Justin. Men i nästa kommer ju desto mer. :) 

Hoppas ni gillar det ändå och kommentera vad ni tycker! Är det något ni tycker att jag skulle ha kunnat skippa eller byggt mera på? 

 // Väggblomman

believethis, fanfic, fanfiction, jb, justin bieber,

6 kommentarer

Farin

13 Jan 2013 01:17

Du har jättebra update med tanke på dina långa(älskade långa) och utförliga kapitel!

Svar: Tack kära du. :) Nu får jag pusta ut lite. :)
-

Nina/Lillis

13 Jan 2013 13:29

Jag måste bara säga... Novellen är så otroligt välskriven och genomtänkt. Så spännande och så unik. Ren talang du har. Kommer definitivt att fortsätta följa novellbloggen som läsare! :)
Sen så gillar jag att mitt namn (Nina), finns med i det här kapitlet! :)

Ronja

13 Jan 2013 17:37

jag älskar kapitelet!! men den var jättejobbigt när hon träffade Justin för det var pinsamt. lol xD

FELICIA :)

13 Jan 2013 20:19

Love it!!

jdbnovels

13 Jan 2013 20:39

jag är rätt kräsen när det gäller noveller, men DAMN vad du är duktig! Älskar att dina kapitel är långa och väl utförda. Hellre publicera en gång i veckan med ett väl utfört kapitel än att slänga ihop ett snabbt på några timmar. Det funkar inte så.

Så jäkla glad att jag hittade hit! Skit bra story! Fortsätt så! Det skulle betyda mycket om du även kikade in hos mig och lämna lite feedback, bra som dålig, jag tål allt! Kram :)

Biebsstories.blogg.se

02 Apr 2013 00:15

Jag har inte riktigt hunnit läsa alla kapiteln så ligger lite efter... Haha, iaf, ville bara säga att du skriver jätte, jätte bra. Jag älskar sättet hur du skriver kapitlerna, genomtänkta, utförda och välbeskrivda. Osså älskade jag det här kapitlet, sättet hur hon träffade Justin :)

Kommentera

Publiceras ej