Lamslagen med halvöppen mun och blicken stirrandes på mobiltelefonen, eller närmare sagt på det overkligaste textmeddelande som någonsin satt sin fot i inkorgen.

Är det här sant, eller bara ett riktigt dåligt skämt från Carro? Men något säger mig att det till och med från hennes sida skulle vara overkligt att göra något liknande. Detta ligger nämligen en mil längre än vad hennes kreativitet någonsin skulle kunna ta sig till. För att lägga ner en sådan tankeverksamhet för att lura mig skulle det ha krävt att jag gjort något likande mot henne, och vad jag kan komma ihåg hade jag inte så mycket som nuddat ett hårstrå på hennes huvud. Med den slutsatsen dragen kan jag med säkerhet lägga lurendrejeritanken åt sidan. Meddelandet kommer inte från henne. Jag är nästan säker på det.

Men telefonen i handen gör mig inte smartare trots mina slutsatser. Ännu en slutsats jag prövar dra är att jag kanske har blivit galen, eller att jag sover och därmed drömmer. Med ett klassiskt nyp armen läggs det antagandet åt sidan. Det sista troliga antagandet som jag kan tänkas dra är att meddelandet är ärligt, sant och verkligt på alla sätt och vis. Att jag bara ta in sanningen. Att det är lika sant som att jag tidigare idag fick en tröstande kram i hotellkorridoren av precis samma person som nu undrar om jag fortfarande är ledsen. Men till och med kramen är jag osäker på. Kanske jag drömt det också? Inte vore det konstigt, då Allys ständiga Justin Bieber-gnatande alltid går till överdrift.

Hjärtat klappar. Vadå sant? Jag vill fnysa åt den som försöker lura mig. Men saken är den att det inte finns någon som sitter bakom kulisserna och skrattar. Ändå kan jag inte komma över frågan som tickar som ett gammalt klockur; Varför skulle han lägga ner tid på att få tag i min nummer för att skicka och undra om jag fortfarande är ledsen? Han vet ju knappt vem jag är!


I huvudet går jag igenom hotellkorridoren på femte våningen och försöker komma ihåg i vilken ordning hotellrummens numror går. Är det verkligen så. Är jag helt bombsäker? Är 524:an Justins rum?


Efter att ha tagit min hjärnaktivitet upp över onaturliga höjder med hundratiotusen frågor om sanningen bara är en illusion, plockar jag ner mig själv på jorden igen och knapprar in ett svar. Ett lättsamt svar för att inte låta paranoid. Såklart får jag en ångestkänsla efter att jag klickat på sänd-knappen. Varför skrev jag det där om "prinsessaga med rosa tusch och glitter"? Dumt...fånigt. Skrattretande.

Knappt en halv minut senare dyker ett nytt meddelande ner i inkorgen. Och trots att jag vill se på meddelandet med tvivel, speciellt gällande dess sändare kan jag inte annat än konstatera att det måste vara Justin.

Sekunden senare är jag smart nog att göra en kontaktsökning på numret. En liten rysning attackerar mig och skjuter magnifika raketer i magen när svaret på kontakt-sökningen står skrivet i dataskärmen, vilket bekräftar att det är han på riktigt och inte bara en snabbdragen slutsats. En löjlig tanke jag mer än gärna vill slå ur kroppen och framför allt ur huvudet är den överväldigande känslan av att ha blivit starstruck för ett par sekunder. Kinderna rodnar, blodet rusar och jag är borttappad i stjärnglansens blindo. Löjligt löjligt, bannar jag i bakhuvudet. Bieber fever. Nej nej. Definitivt inte jag. Min syster, men inte jag. Skulle det ha varit Brad Pitt, Johnny Depp eller Heath Ledger skulle jag ha sprungit in i väggen med ett pipande skrik av blind lycka.

Medan jag mentalt sparkar mig på smalbenet för att få fötterna ner i verklighetens gyttja svarar jag på nästa meddelande. I svaret drar han upp i mitt löjliga snack om glitter och rosa tusch, och det finns ingen återvändo. Trots att jag gör ett försök att samla mina logiska tankar och verka sansad och klar känns det omöjligt att styra samtalet in på någon vettig väg. En del i mig som jag aldrig mött på tidigare, har en overklig lust att sprinta runt huset ett varv eller två. Håller jag på att bli tokig? En del av mig påminner mig själv att jag redan mött honom och därför inte behöver jaga upp mig över ett sms, medan den andra delen av mig är Ally sju år, galen av lycka och besatthet när det gäller Justin "föredetta-hårflippen" Bieber.


Skärpning, muttrar jag och tänker på Ally som jag så gärna skulle vilja berätta för. En lycka för henne som bara ligger på en systers ordvals avstånd. Men hotellreglerna gäller också på fritiden. Tystnadsplikten är en del av arbetskontraktet.

Justins och min lilla glitterdiskussion tar inte slut förrän han plötsligt undrar vad namnet på min hund är. När han får svaret på sin fråga erkänner han efteråt ett par fjantiga namn han påstått sig ha trott att kanske var rätt. Hans namnförslag får mig att brista ut i ett litet skratt och rulla över på rygg. Vad tusan sysslar han med? Ännu trycker tvivlet på - om det verkligen är han i andra ändan av nätverket.


När mamma ropar kommenderande på Ally och mig från nedre våningen en stund senare sticks en liten nål i min bubbla där jag sitter med båda händerna greppad om telefon, i väntan på ett svar på vad jag nyss skrivit i diskussionen - om hur han fått tag min nummer.

Mamma har tydligen något viktigt att berätta och kräver en diskussion med oss vid matbordet, något som sällan sker. Detta bådar inte gott, tänker jag och sticker ner telefonen i bakfickan på mina jeans med en suck och kilar ner till köket. Det har inga goda nyheter. Något jag redan kunnat förutspå, eftersom jag vet mer om hon och pappa än vad hon anar. Hennes ansikte speglar nervositet, stress och osäkerhet genast jag kommer in i köket. Ally sitter redan vid matbordet och pillar på bordskanten, omedveten om vad som försiggår.

"Vad är det?" undrar Ally. "Var är pappa? Är DJ sjuk? Ska vi flytta?". Frågorna bubblar ur henne. Och jag kan knappt föreställa mig hur mamma ska ta sig till för att förklara för min syster hur vår familj sakta men säkert kommer att falla i sär i miserabla bitar av tårar, sorg och förödelse. Något jag redan fått smaka på.

"Nej Ally", säger mamma nervöst med bruten röst och sätter sig mitt emot oss på andra sidan av bordet. "Jag vet inte hur jag ska säga det här för att ni inte ska oroa er..." 

Jag vill inte se mamma i ögonen. Istället fokuserar jag blicken på händerna i min famn och känner hur min mobil vibrerar i bakfickan. Ett sms, tolkar jag utifrån den korta vibrationssignalen. Justin? Otåligheten i att behöva vänta på att se på telefonen gör mig rastlös och en av mina fingernaglar blir byte för de andra fingrarnas våldsamma rivande och slitande för att få nageln att gå av. Mobbning av fingernaglar. Orättvisa. Fem mot en.

"...pappa och jag är inte riktigt överrens just nu. Vi har bestämt att ta en liten paus från varandra, så att vi kan tänka klarare och försöka arbeta på att bli sams igen..." Hon försöker sig på ett svagt leende. "Det är ingen fara. Vi vill bara ta en paus från att bråka". 

Jag kastar en snabb blick upp på henne under min långa pannlugg som rymt från sin plats bakom mina öron. Mammas blick är riktad mot Ally som med oförstående valpögon inte för allt i världen kan förstå vad mamma pratar om.

"När kommer pappa hem?" undrar Ally. 

"Han...jobbar", svarar mamma tvekande.
"Men när kommer han hem?" fortsätter Ally.
"Jag vet inte...han har massor att göra och...". Mamma blir tvungen att ljuga. Och det gör ont i mig att se henne behöva göra så mot sin unga dotter, medan jag ska sitta och lyssna på och acceptera allt.
"Men ni kan ju bli sams igen när pappa kommer hem. Då kan ni prata och skaka hand. Så gör vi i skolan om någon är osams. Då säger man förlåt och skakar varandras händer. Då blir man sams igen", avbryter Ally som inte förstår skillnaden mellan att bli sams över ett hopprep och hur djupt såren sitter i mammas och pappas relation. 

Vid det här laget har en kvävande klump i halsen växt på mig och jag kan inte längre sitta tyst och hålla tillbaka tårarna. Jag reser mig våldsamt så att stolen skrapar mot golvet.

 

"Fixa det här!" morrar jag åt mamma och ger henne den kallaste blick mina tåriga ögon kan åstadkomma innan jag stegar iväg mot mitt rum med snabba steg. Kanske var jag lite väl arg mot henne, men som jag ser det kunde verkligen mamma och pappa kämpa lite för varandra, i alla fall för min systers skull. Det är hon som ska leva med deras splittring. Inte jag. Jag flyttar ändå ut snart. 

På mitt rum brister jag ut i fullständig gråt. Jag sparkar av mig jeansen. Drar av mig långärman och kryper ner under täcket, gråtandes. Vad som än väntar i telefonen är som bortglömt. Min värld går sönder och det finns inget jag kan göra åt det. Absolut inget. Med endast den hopplösa tanken i huvudet somnar jag in i en orolig sömn som sliter mig mellan olika mardrömmar och väcker mig flera gånger under natten, endast för att somna om och fortsätta vada i mardrömmarnas melankoliska land.

Morgonen kommer som min räddning, men också med en huvudvärk och en slutkörd tankeförmåga. Mamma kikar försiktigt in i mitt rum och påminner mig med en vänligare röst än normalt att skolan väntar. Jag gömmer mig under täcket och visar inget tecken på att över huvud taget stiga upp för att möta denna dag.

Tio minuter senare kommer mamma in på mitt rum igen och jag kan känna i sängens madrass att hon satt sig på sängkanten.

"Kimberly, ska du inte stiga upp?" frågar hon vänligt och klappar försiktigt på mitt täcke.
Jag gör inget försök till att svara. Det finns ingen plan i vad jag sysslar med, endast uppgivenhet. Jag orkar inte. Inte idag. Och hon kan inte tvinga mig.
"Jag mår verkligen dåligt över att dra in Ally och dig i mitt och pappas problem, men vi försöker verkligen fixa det. Vi vill verkligen att det ska fungera. Men ibland gör det bara inte det. Och därför behöver vi en paus från varandra. För att kunna tänka klart och reda ut på vilka sidor vi står".
"Vadå sidor?" mumlar jag under täcket. "Ni står ju fan på samma sida. Gör ni inte?"
"Det är inte så enkelt Kim, det vet du".

Jag svarar inte, eftersom jag vet att hon har rätt. Kärlek är inte lätt, speciellt om den tagit slut och gått skilda vägar. Mamma säger inget på en stund och klappar mig lugnt över ryggen ovanpå täcket.

"Ska du inte stiga upp nu?", undrar hon igen. Snarare som att hon ber mig, än frågar. 

Jag skakar på huvudet under täcket, även om jag inte är säker på om hon uppfattar rörelsen.

"Jag ringer skolan då och säger att du är sjuk", säger mamma och reser sig med en uppgiven suck. "Men det här gäller endast för idag, jag hoppas du förstår det".

 

Hon lämnar mitt rum och en liten våg av överraskande lättnad sköljer över mig. Mamma brukar aldrig ge upp så där lätt.

Ingen skola. Jag kan sova hela dagenom jag vill. Något som låter väldigt tilltalande, men oerhört omöjligt. Jag är alldeles för vaken för att kunna somna om.


Så fort Ally och mamma har åkt klär jag på mig och går ut på en promenad med DJ runt några kvarter. Då kommer jag ihåg den galna gårdagen. Kramen, tårarna och textmeddelande efter textmeddelande. Just då plingar det till i telefonen. Mitt hjärta tar ett skutt.

Men det är inte Justin. Det är Lynn.

 

Var är du?? 

Jag svarar:

Tung natt. Känner mig lite dålig. Hemma.

Vilket är en halv lögn. Jag mår fint.

 

Lynn skriver:

Okej. Ta hand om dig! Saknar dig...redan. <3

 

Jag skriver:

<3

 

Än en gång plingar det till i telefonen innan jag hinner lägga den i fickan. Redan har jag hunnit anta att det är Lynn, när mitt hjärta tar ett nytt överraskande skutt. Ian. Honom hade jag totalt glömt bort att jag skickade sms till igår.

Hej! Visst kan vi hitta på något! När slutar du skolan?
Jag skulle kunna plocka upp dig när du slutar.

Livspumparen i bröstkorgen höjer tempot. Vad borde jag svara? Nervositet och entusiasm blandar sig i magens mixer. Vad ska jag annars göra idag annat än sitta hemma? Med skakig hand trycker jag in ett svar.

 

Åkte inte till skolan. Ute och går med hunden. Vgd?

Ian skriver;


Skippar du skolan sådär annars bara, eller är du sjuk?
Jag är på jobb, men du kan gärna få hålla mig sällskap
om du inte har något emot att hänga bland olja och bilar. ;) 

Jag skriver;


Låter inte så tokigt. :)
Var ligger stället? Vet inte hur jag ska ta mig dit.

 

Ian skriver;


Ingen fara, jag kan plocka upp dig. Visst bor du i sydstan?

 

Allt händer så snabbt, och plötsligt har jag skickat iväg min vägadress till Ian i väntan på att han ska hitta hit och plocka upp mig. Min lilla promenad med hunden får ett abrupt slut och jag halvspringer hela vägen hem med DJ bredvid mig som glatt ökar farten och antagligen tror att det är någon slags lek.

Så fort jag kommer in genom ytterdörren får jag en vridande ångest. Det är knappt så att jag förstått att jag ska träffa Ian som jag inte sett sedan festen i lördags. Vi känner knappt varandra. Och vid tanken på att jag inte var nykter senast vi sågs, blir jag genast obehagligt nervös. Den oro som jag bygger upp medan jag stressar runt hemma bryter ut till en jobbig klädångest. Byxorna byter jag tre gånger och tröjan ännu fler gånger innan jag igen drar på mig den samma blus som jag hade på mig från första början även om den har en svag svettlukt. Den får parfymen dölja. Men jag upptäcker strax efter några tryck på parfymflaskans pump att jag luktar lika starkt som om jag badat i flaskan. Med en våt handduk försöker jag ångestfyllt torka bort det mesta. 

Hästsvansen som jag satte upp före promenaden drar jag nu ur. Några hastiga borsttag får räcka genom mitt inte helt rena hår. Någon dusch hinner jag ine ta. Skorna i hallen flyger till höger och vänster där jag går fram som en torped på jakt efter mina svarta läderkängor som jag är säker på att borde ha befunnit sig i farstuskåpet. DJ står oroligt och ser på. Inga skor hittas.

"ÅÅÅHHH!!" morrar jag för mig själv när jag hör en bil svänga upp på infarten. "VAR TUSAN ÄR NI?"

DJ ser på mig med huvudet på sne och vänder sig mot ytterdörren. Han noterade också att någon kom.

"Vet du vem som tagit dom?" frågar jag honom medan jag slänger tillbaka skorna som jag dragit ut från skåpet. Då plingar det på dörren.

Hastigt drar jag fingrarna genom håret, ägnar en halv sekund åt att kasta en blick på mig i farstuspegeln för att göra en grundcheck. Näsan är på plats, ögonen hänger inte i nervtrådar och tänderna sitter där de ska. Grundcheck, som sagt. Att maskaran redan färgat av sig på mitt ena ögonlock är en bisak - något som ett snabbt drag med spott på fingret löser innan jag öppnar dörren och ler tafatt.

"Hej!" säger Ian och visar sin fina jämna tandrad med ett brett leende.

Han är lång. Längre än vad jag kommer ihåg. Håret är kort, brunt och ruffsigt. Den rutiga skjorta han har på sig är antagligen hans arbetsskjorta - den ser ut att komma direkt från en bilverkstads cementgolv. En svag lukt av olja och bensin omger honom.

Rodnaden i mina kinder ligger inte långt borta. Han är snyggare än vad jag kommer ihåg.

 

"Hej!", säger jag. "Kom in och vänta. Jag ska bara...eh...hämta jackan, skorna...ja ehm..." säger jag osäkert och låter honom siga in genom dörren.

Ian tar ett par steg in, stannar och tittar nyfiket runt sig. Hans gråblåa ögon ler som om han skulle se något roligt i situationen.

 

 
 

 

"Vad?" undrar jag.
"Nejdå, inget", säger han. "Tror bara jag ska hålla mig från väggarna. Det är väldigt vitt här", säger han och ger de omringande farstuväggarna en blick. "Jag borde kanske ha bytt tröja".
"Äh, ingen fara", skrattar jag och drar på mig mina vanliga converser samt rycker min jacka från en krok och plockar upp handväskan från golvet".
"Jag vet inte, men borde du inte byta tröja?" undrar han plötsligt och ger min ljusa tröja en snabb blick.
"Hurså?" frågar jag och tänker på hur många stressiga minuter jag redan stått och dragit på och av tröja efter tröja. Vad menar han? Är det inte tillräckligt? Vad är problemet?
"Ehm, det är absolut inget fel med tröjan, men efter en visit i bilverkstaden är den nog inte lika ljus, misstänker jag. Bara en varning liksom", säger han och biter sig tvivlande i underläppen.
"Jag hade ju inte tänkt åla mig fram längs golvet, men jag har ju ingen aning vad du tänkt göra. Ta mig till fånga och släpa mig i fötterna kanske?" häver jag ur mig aningen väl stöddigt, fortfarande med klädångesten i tankarna.
"Okej", säger Ian och höjer händerna ursäktande. "Kom så åker vi".

Ian kör en äldre svart toyota som inte verkar fungera helt som den ska. Den morrar som ett argt monster när han gasar och några stötdämpare verkar inte finnas kvar.

"Är det din bil?" frågar jag utan att försöka låta dömande, trots bilens brister.
"Ja. Egentligen var det en gammal gubbes bil, men han skänkte bort den till oss på verkstaden efter att han fått räkningen över vad alla reparationer skulle kosta, så han köpte en ny istället. Den här är knappt värd hundralappen, men jag gillar den ändå. Den behöver bara fixas upp, putsas och lackas om".
"Så det är den här som du fixar på om dagarna då, eller"
"Nej, den här skruvar jag bara med på fritiden. På verkstaden fixar vi kundernas bilar".
"Jahaa", svarar jag och nickar förstående, känner mig dum för att inte tänkt ut det själv.

 

Det blir tyst en stund och jag känner mig aningen fånig för att jag inte kommer på något att säga. Ian verkar inte känna samma press på att tala som jag gör. Han trummar avslappnat med fingrarna mot bilens ratt i takt till låtar som spelas i bilradion. Han är så lång att han nästan slår knäna i ratten. De slitna blåa jeansen han har på sig är lika skitiga som hans skjorta och de sitter tajta över hans mellangärde och lår när han sitter på det sättet som han gör. Jag kommer på mig själv med att sitta och glo på honom och låter genast blicken sväva generat ut genom passagerarfönstret.

 

"Så...", börjar Ian och bryter isen. "...får jag fråga varför du skippade skolan idag? Har ni prov eller?"

Jag vänder tillbaka blicken mot honom.

"Jag bara kände för det", svarar jag och möter hans sneda leende och undrande klara ögon.
"Är det något som du ofta 'känner' för?" frågar han och lägger tyngd på "känner", som om skolschemat till stor del styrdes av mina känslor.
"Nej, jag sov bara så otroligt dåligt i natt", svarar jag och smakar på förslaget om jag borde släppa ut min familjs problem inför Ian. Antagligen inte, nej. Förslaget sväljs.

 

En kort stund senare svänger Ian in på ett område som omges av järnstängsel. På insidan står ett flertal bilar parkerade på en stor parkering framför en hall. Bilarna är blandade mellan allt från skrot till lyx.

Ian parkerar Toyotan framför en av de stora nedfällda halldörrarna till verkstaden och stänger av monstret till bilmotor.

 

"Välkommen till Sommers Bil Service", säger Ian med en suck och flinar. Han puffar upp sin dörr och kliver ur. Jag tar efter honom och gör likadant. Som en hund tassar jag efter honom när han går in genom en plåtdörr i den stora stängda halldörren. Så fort vi är på insidan slår lukten av bensin, olja och avgas mig i ansiktet. Här står flera bilar på rad bredvid varandra med ett fåtal arbetande mekaniker som meckar och fixar, ovan och under.


"Hur många jobbar här egentligen?" frågar jag Ian som går fram till en röd gammal Ford.
"Vi är fem med mig inräknad. Pappa gör bara pappersjobb nuförtiden, så han sitter bara på kontoret där uppe", säger Ian och pekar mot trappan en bit bort som leder upp till en utbygd liten övrevåning ovanför en del av hallens bortre ända.
"Är ni så lite? Ni verkar ju ha sjukt många bilar här". Jag räknar tyst bilarna som står i hallen. Sju stycken pluss Cabriolén under kontorsdelen.
"Jo, vi har nog alltid jobb att göra, men oftast är det bara smågrejer som ska fixas. Sådant som inte gått genom besiktningen, till exempel lampor och bromsar", förklarar Ian tålmodigt.

 

Ian lyfter på locket till Fordens motorhuv och börjar skruva på något. För mig ser det hela ut som en inre svartoljad robotmanick som har en mängd sladdar och järndelar som bara leder någonstans för att göra mig förvirrad. Därför låter jag bli att fråga något om vad han gör. Jag är nöjd med att se på, vandra runt i hallen och småpeta nyfiket på saker och ting. Den Cabriolén under kontoret ser lockande ut, men i och med att kontoret ligger strax ovanför vågar jag inte gå dit i rädsla att möta Ians pappa.

 

"Kim!", ropar Ian när jag står borta vid en hylla och småpetar på skruvar och små järndelar som fyller hyllan. Jag lägger ner den silvermutter jag fingrat på och går tillbaka till Ian.

 

"Ja?" frågar jag.
"Kan du pröva vrida igång motorn när jag säger till?" frågar han. "Jag vill se om högra farmlyktan tänds när jag håller fast en grej här".
Jag stiger lydigt in i bilen och vrider igång den så att motorn börjar brumma.
"Okej, pröva att sätta på helbelysningen också".
"Var sitter den?", frågar jag och försöker vrida på de olika spakarna som står ut bakom ratten. I misstag lyckas jag både sätta igång vindrutstorkarna och spolarvätskan innan helbelysingen kommer på.

Ian skrattar.

"Går det bra där inne?" skrockar han och ser underhållen ut.
"Jo visst!", säger jag och har svårt att hålla mig från skratt för mitt klanteri.


Efter en stunds prövande lyckas Ian fixa lyktan på bilen och undrar om vi ska ta en liten sväng med den.


"Får vi det?", undrar jag.
"Jadå. Vi bytte bromsklossarna på bilen igår och därför bör den testas".
"Och det testade ni inte igår?"
"Nej, jag hann inte", säger han och ler finurligt.
Jag misstänker att bilen redan varit på sin testrunda.
"Okej", säger jag och kliver ur bilen för att plocka upp min handväska som ligger på cementgolvet bredvid bilen.
"Har du körkort?" frågar Ian och smäller igen locket på motorhuven.
"Va? Hurså?"
"Har du det?" frågar Ian igen medan han drar av sig den skitiga skjortan och plockar upp en huvtröja som ligger på en stol bredvid en av de stora halldörrarna.
"Eh..ja?", svarar jag och hänger min väska över axeln.
"Bra, då kör du", säger Ian och flinar finurligt.
"Nej! Verkligen inte!", protesterar jag och skyndar mig fram till passagerardörren.


"Paul? Stänger du porten efter oss?" hojtar Ian till killen som meckar med bilen bredvid Forden.
"Jadå!", svarar den skäggiga mannen utan att titta upp.

 

Ian trycker på en knapp bredvid hallporten och dörren hissas upp mot taket.

 

Dum som jag är står jag och drar en längre stund i Fordens passagerardörr utan att jag lyckas öppna den. Ändå är jag helt säker att dörren inte är låst, då pinnen strax innanför fönsterrutan är uppe och inte nere.

"Den där fungerar inte", skrattar Ian och skyndar sig till förardörren och smiter in. Han kryper över växellådan och sätter sig i passagerarsätet och vinkar flinande åt mig att gå runt. Med tunga steg traskar jag runt bilen mot förarsätet, medveten om att vi är dömd att dö i en bilkrasch. Jag har inte kört på ett år, sedan jag råkade skrapa upp pappas bil genom att köra in i en stolpe på en Walmart-parkering. Och jag överväger tungt att berätta min fåniga kraschhistoria för Ian så att han vet vilken katastrofalt usel förare han har att göra med.

 

"Ian, jag tror inte det här är en bra idé", säger jag och kikar in på honom genom förardörren.
"Hurså?"
"Jag har inte kört på ett år", förklarar jag och hoppas att han inte tänker börja fråga varför.
"Varför?"
Fan.
"För att jag...kraschade pappas bil in i en stolpe", mumlar jag och ställer mig rak för att inte behöva visa mitt rodnande ansikte.
"Då börjar det väl bli dags att köra igen, tycker jag", säger Ian som om det vore det självklara.
"I en bil som varken är min eller din?! Nej tack! Jag tänker inte krascha någon annans bil", muttrar jag bestämd och lägger protesterande armarna i kors och tar ett steg bakåt.

Ian klappa på förarsätet.

"Ingen ska krascha någon bil idag. Seså. Sätt dig", manar Ian lugnt och hukar sig fram mot förardörren för att se mig. "Kom igen nu". 

Valpögon. Förbaskade valpögon.

Uppgivet sätter jag mig i förarsätet och drar igen dörren onödigt hårt med en smäll.

"Bra! Kommer du ihåg hur man växlar?"
"Jag tror det", muttrar jag och startar bilen och håller in kopplingen med vänsterfoten, samtidigt som jag försöker växla med hackiga tag.
"Ettan är lite trög att få i. Tryck den neråt en aning så borde den haka fast", förklarar Ian och jag förstår genast att han redan kört bilen en gång.
"Lögnare. Du sa att du inte kört den!"
"Det sa jag inte", flinar Ian. "Jag körde in den i garaget när den kom hit. Endast det".
Jag fnyser.
Ian skrattar åt mig och suckar.
"Kör genom porten och ut till höger", uppmanar han.
"Ut på vägen? Är du galen?"
"Vägen, ja. Galen, nej.".

Jag ger upp. Jag gör som han säger och håller hårt i ratten med båda händerna och bestämmer mig för att köra högst 40km/h. Ian får säg vad han vill. Det är jag som kör.

"Det är 60 här", påpekar Ian.

Jag svarar inte och gasar inte upp.

"Okej. Kör sakta då. Men det är större risk att polisen stannar dig om du kör 40. Snart blir det 80. Och då blir du definitivt fast ifall vi möter dem."

En bit av min envishet blir tvungen att ge sig och jag trycker försiktigt på gasen och får upp en fart på 70km/h.

"Fint", berömmer Ian och ler. Jag kan inte avgöra om han tycker jag är fånigt rolig eller om han verkligen menade allvar - att jag kör fint. Knappast. Härmed har jag redan förlorat för längesedan med min envishet och jag blir tvungen att sudda ut den aningen sura stämingen jag själv besitter.

"Så, hur känner du Carro?" frågar jag för att få honom att tänka på något annat än min körning, även om jag själv spänner blicken hårt i vägen framför mig - rädd att faran lurar i asfalten.
"Ehm...Carro? Vi har nog känt varandra rätt länge. Alltid hängt i samma kompiskrets", säger han och rycker på axlarna. "Hurså? Har hon sagt något?"
"Som vadå?" undrar jag.
"Ingen aning. Carro är Carro. Säger alltid för mycket. Och allt stämmer inte. Hon gillar att vara ett kugghjul i ryktesspridning".
"Så...är det något speciellt rykte som hon stämplat dig med?" frågar jag nyfiket och flinar retfullt mot vägen - fortfarande för rädd att släppa vägen med blicken.
"Sväng vänster här...Nej, inte vad jag kommer på, men frågar man Carro hittar hon nog på något".
"Som vadå?" frågar jag upprepande och fiskar efter svar samtidigt som jag lyckas växla ner och svänga. Jag kan inte låta bli att undra om Carro hade något att göra med ryktesspridningen gällande Ian och hans ex-flickvän som dumpade honom.
"Värst vad du var nyfiken då?" säger Ian och skrattar. "Du är definitivt på jakt efter något, eller hur?"
"Eeh, nää. Jag bara undrar liksom", försöker jag förklara oskyldigt.
"Jahaa, för Carro har knappast nämnt något om mig eftersom hon hälsade via dig här om dagen", säger Ian sarkastiskt och himlar med ögonen - något jag kan se i ögonvrån.

Jag rodnar. Att bli tagen på bar gärning verkar bli min professionella talang. 

"Så vad sa hon?" pressar Ian.
"Inget särskilt", försöker jag.
"Vad är inget särskilt?"
"Euhm...inget du inte redan vet". Jag vill inte diskutera det här.
"Vad vet jag redan?"
"Det vet ju du". Den här diskussionen leder ingen vart.
"Som att..?" pressar Ian.
"...att du är singel och...", säger jag med stänger munnen tvärt. Det vore dumt att berätta att Carro redan berättade för mig om Ians ex-flickväns dumpning. Jag vill inte göra Ian och Carro osams, eller själv bli osams med Ian.
"Och vadå?"

Jag känner på mig att Ian vet vad jag tänkte säga.

"Inget mer, tror jag".
"Inget om att jag blev dumpad, eller att det var min idiot till bror som kom emellan?" undrar Ian och höjer på ett av sina ögonbryn. Allvaret i hans blick är djupt. 

Min blick flackar hastigt från vägen till Ian. Jag vet inte vad jag ska säga. Han kan antagligen läsa av mitt tafatta utryck att jag redan visste om det.

Ian suckar.

"Såklart hon berättade", säger han och suckar igen.

"Ian, förlåt. Det var inte meningen att diskutera det där", försöker jag medlidsamt och känner hur jag dragit ämnet alldeles för långt i misstag.
"Nej, det behöver du inte vara. Det där var längesedan. Men jag kan inte fatta att Carro fortfarande drar upp den där förbannade skiten innan jag ens själv hinner öppna käften". Hans käkar spänns när han sväljer.
"Du? Jag kan köra 80 om du vill", försöker jag och ler för att få honom på bättre humör igen.

Ian börjar skratta och ser på mig med en frågande min. 

"Wow! Kan du det? Det vore en ära att få se dig köra 80!", skrockar han sarkastiskt och drar fingrarna genom sitt rufsiga hår.

Jag får påminna mig själv om att hålla ögonen på vägen. Sakta men säkert stiger hastighetsmetaren till 80, och jag kan till och med känna av en sprallig känsla av spänning. Jag kör igen! På riktigt!

"Det där gick ju bra". Ian berömmer och ler triumfierat när jag vrider av motorn utanför bilverkstaden.
"Visst", svarar jag, aningen sammanbitet. "Men jag gillar fortfarande inte att du fick mig att köra en kunds bil, även om den är skruttig och gammal. Jag skulle verkligen inte ha råd att betala för den här om jag råkade krascha".
"Men nu gjorde du ju inte det och det gick ju hur bra som helst. Kanske jag borde anställa dig som min testchaufför", hittar Ian på och låtsas överväga idén.
"Det jobbet tackar jag nog nej till. Nästa gång kör du".
"Nästa gång?" frågar Ian med spelad häpnad. "Blir det en nästa gång också? Var det så kul att hänga här?"
"Jag har inget emot bilverkstäder", svarar jag och rycker på axlarna.
Ian ler och tittar sedan ut genom passagerarfönstet tankefullt.
"Jag borde köra in bilen", säger han. "Eller tror du att du klarar det? Den ska köras in ovanpå räls-hissen, jag måste göra en dubbelkontroll på avgasröret. Det lät som om det kanske är hål på det."
"Du får köra. Sedan borde du köra hem mig. Mamma har matpaus och brukar äta hemma. Jag kan tänka mig att hon får spratt om jag inte är där och spelar sjuk i sängen". 

Ian nickar.

Jag knäpper upp mitt bilbälte och tar tag i dörrhandtaget för att skjuta upp dörren. Men dörren sitter fast. 

"Minns jag fel, eller var det faktiskt den här som inte gick att öppna?" frågar jag Ian som också ser förvånad ut.
"Nej, det är passagerardörren som krånglar", säger han samtidigt som en fundersam rynka bildas mellan hans ögonbryn.
"Pröva skjuta din tyngd mot den", föreslår han.

Jag tar en liten sats och dunkar min axel mot dörren, men dörren åker inte upp. Ian verkar tycka att det är lustigt och börjar skratta.

"Trevligt! Vi är instängda. Jag tror du drog igen den lite väl hårt när vi skulle dra".
"Skyller du på mig? Det var du som lät mig köra!" klagar jag men kan precis som han inte hålla mig för skratt.
"Vänta. Luta dig bakåt. Kanske jag kan sparka upp den?"

Jag lutar mig bakåt aningen förskräckt - rädd att få en spark - och försöker förvinna in i bilsätet, medan Ian vecklar ut sina ben över mina och sparkar hårt mot dörren. Efter tre sparkar åker den upp och Ian drar tillbaka sina ben över på passagerarsidan.

"Shit också! Jag blir nog tvungen att fixa dörrarna. Jag tror jag sparkade sönder låset", säger han och lutar sig över mig för att kika närmare på det trasiga låset varifrån en metallbit flög iväg.

Det känns pinsamt över hur medvetan jag är att hans axel nuddar mina bröst när han böjer sig framåt. Samt kan jag också känna den svaga doften av hans deodorant. 

Ian sätter sig upp igen och sätter sin hand - vad jag vill tolka som ett misstag - på mitt lår för att ta sig upp.

Det finns inget övernaturligt gnister, eller någon som att tiden stannar upp i vår omgivning. Men vi stannar upp. Ian och jag. Plötsligt är vi så nära att våra näsor kunde krocka. Ögonkontakt. Och där, precis just då känns det som att vi vet vad den andra tänker, även om läget kanske inte är det bästa. Vi har ju inte ens hunnit äta lunch, eller gått på bio, eller hållit hand, eller frågat om lunchen räknades som en dejt, eller flörtat sanslöst, eller ens tittat frågande på varandra och undrat - är det okej att jag kysser dig?

 

Det bara händer. Hans varma läppar mot mina tafatta. Andedräkter som blandas, en svag smak av människa, läppar och hud. Bloder rusar. Jag var inte beredd, knappast var han det heller. Eller? Tusen tankar kör genom huvudet i onormalt snabb hastighet.

 

 

 

Hade han planerat det här? Jag har inte kysst någon på evigheter! Vad menar han med det här? Betyder det något? När kysste jag egentligen någon senast? Gillar jag honom? Gillar han mig, eller är jag bara ett slit och släng? Tankeräkning,slutsats; ett år sedan jag kysste någon senast...på riktigt?! Var det så länge sedan?! Ians läppar. Snygg...snygg..snygg. Men, vill jag det här? Men för sjutton lugna ner dig! Du blir ju fan inte gift eller på smällen av en kyss!

Som om mitt huvud inte var sprängladdat av tankar tillräcklig, vibrerar min telefon i bakfickan och får mig att haja till och dra mig bakåt. Att en liten tanke kan få allt annat att sluta knuffas om könummer när det ändå är kaos i hjärnkontoret - stiger denna lilla tanke in genom dörrarna och får resten att stanna upp.

Ians ögon är varma och fukuserade på mig. Det var en bra kyss. Ändå flaxar mina tankar iväg. De styrs med järnhand av en liten undran bland mina bråkande hjärnhalvor som inte kommer överrens om vad som bör prioriteras tankemässigt.

Telefonen...Ian...kyssen...telefonen... meddelandet...kyssen...telefonen...
... Justin?

 


ÄNTLIGEN! Igen tog det väldigt länge att få ett kapitel publicerat! Ni får fortsätta med att hålla hoppet uppe, jag tänker verkligen inte sluta skriva nu! Har ett socialt "busy life" just nu, men förhoppningsvis blir det mera tid över så fort sommarjobbet börjar och det blir lugnare. :)

Berätta vad ni tycker om detta sjukligt långa kapitel! 

Btw! Första bilden är Felicias

// väggblomman

 

Ian, believe this, believethis, believethis.blogg.se, hotell, justin bieber, kapitel 12, kim,
Hej världens underbaraste människor! 
Halva gårkvällen satt jag och skrev, men när det kom till den punkten i kapitlet att jag ska beskriva Ian så tog det stopp. I mitt huvud vet jag precis hur Ian ser ut, men när det kommer till att leta upp bilder på någon som kan "spela" honom, så blir det svårt. 
 
Därmed satt jag in på natten igår och letade efter någon som ser ut som "Ian i mitt hvuvud", Jag misslyckades rejält, då halva internet består av Harry Styles-liknande killar, snygga australiensiska surfblonda killar eller italienare. 
 
Så nu frågar jag er. Vill ni ha en bild på Ian, eller kan ni tänka er att bara
föreställa er själva hur han ser ut? 
 

Jag gillar inte att använda jättekända personer till bikaraktärerna, då det känns skumt att föreställa sig att karaktärerna består till en del av Hollywood. 
 
Nej, nej. Det här ska vara människor man själv kan tänka sig in att finns i våran omgivning. 
 
 
 
 
 
 
 
Ian, believe this, believethis,

 

 
 
 


Mitt huvud är inte helt och hållet på plats när jag ska ta mig in på mitt hotellrum efter mötet med Kim. Jag står länge och drar mitt kort i fel lås - alltså fel dörr, innan jag förstår vad jag sysslar med.

Väl inne på hotellrummet stannar jag innanför dörren och skummar med blicken över rummet, osäker på vad jag borde göra härnäst. Vad gör folk när känslan av tomhet är närmare än vad den borde? En liten panik slår mig - rädslan över att sjunka in i min förkylningsdepression igen.


Det är dumt att påstå att jag borde vara van vid gråtande människor. Ett sådant påstående är fel på alla sätt och vis. Den hjälplösa känslan som alltid översvämmar mig varenda gång någon gråter är som en evig paradox. Omöjlig att tackla. Ändå kändes det annorlunda att trösta någon som inte grät av lycka eller entusiasm över att träffa mig. Denna gång kändes det som om jag faktiskt var till lite tröst i alla fall. Med gråtande fans hjälpte det aldrig att kramas, då de alltid blev paralyserade och därmed ännu svårare att få kontakt med. Att trösta Kim gav mig en inblick i något annat. En kick av tung verklighet. Nästan som om det vore en lättnad att veta att det finns andra saker att gråta över än överdrivet idoliserade typer som mig.

Jag försöker föreställa mig att jag var till tröst, ändå grät hon mer när hon gick från mig än när jag träffade henne. Och det stämde ju inte riktigt in på vad jag trodde jag lyckats åstadkomma i tröstandets väg. Det fastklistrade minnet av det rödsvullna ansiktet, det slarvigt uppsatta håret, hennes ögon översvämmade av tårar och den sorg som omringade henne i luften. Tyngden. Frågan låg fortfarande i mitt bakhuvud när jag steg in i mitt hotellrum. Vad kunde ha hänt för att göra henne så ledsen?


Det är en omöjlighet att inte undra.


Samtidigt som tiden sakta börjar rulla igen - efter att det kändes som om den stannade till för ett par sekunder ute i korridoren - samlar jag mina tankar för att påbörja utmaningen att inte inte bli galet rastlös eller sjunka in i samma depressiva stämning som omringat mig de senaste nätterna.


Det är dödstyst inne på hotellrummet, något jag genast bestämmer mig för att göra något åt. Det är nästan så att jag får brottom att stänga ut den bultande tystnaden. I väntan på att min överbelastade macbook ska starta sätter jag på TV:n och knappar fram den första musikkanalen jag träffar på - en kanal som spelar upp en top 20 lista. Jag kan inte texten, men gör så gott jag kan för att gnälla med till Adeles "Rolling in the Deep" - Något som låter förfärligt, speciellt med mina stämband som fortfarande inte hämtat sig helt från förkylningen. Det är verkligen inte konstigt att det knackar på dörren efter endast en låt.


Det är Moshe som står utanför med en misstänksam min och en rynka mellan ögonen.


"Vad gör du? Det hörs ända ut i korridoren" frågar han och ser förbi mig som om han förväntade sig att hitta något beslagtagbart.
"Jag har enmannadisko samt karaoke utan sångtexter", svarar jag och återvänder in på rummet medan Moshe fortfarande står tveksamt kvar i dörröppningen.
"Okej...", säger han och verkar märka att vad jag sysslar med är högst oskyldigt och att det verkligen inte finns något att påminna eller påpeka om i detta fall.
"Sände Scooter hit dig?" frågar jag.


Han svarar inte och jag förstår att det är ett klart ja.

"Om du kom hit för att checka så att jag inte super mig full på vad som finns i minibaren, så kan jag meddela att jag inte rört skiten", säger jag med blicken på datorn som äntligen kommit till liv och laddat färdigt.


Jag är orättvis. Jag har ingen rätt att vara irriterad på Moshe. Han tar bara sitt jobb på allvar, samt lyder under Scooters kommandon. Men det stör mig att Scooter inte kunde ta sig hit själv om det var något han ville säga eller kolla.


Moshe sväljer. Jag har rätt. Moshe är här under Scooters förfrågan.


"Nej jag tänkte bara kolla på vilken skala av uttråkning du ligger på. Man vet liksom inte med dig vad du kan hitta på", säger han och börjar gå mot dörren igen.
"Så då var det din eller så att säga Scooters första tanke att jag super mig full?"
"Nej, Justin. Jag litar på dig. Men det kan vara bra att kolla ändå. Du har trots allt ett huvud med otroligt fina idéer, men ibland kan du bli väldigt impulsiv. Och det får mig och Scooter att gå på nålar", säger han från dörröppningen.
"Inga kommentarer", säger jag utan att titta upp mot honom.
"Jag håller ögonen på dig", säger han varnande, men när min blick flackar upp för en halv sekund kan jag se skymten av ett leende som rycker i hans mungipor.


Jag nickar som svar och han är ute ur mitt rum.


Några fler låtar från topp 20 listan blir det inte att sjunga till , då jag endast efter Adeles låt kan känna hur halsen känns sträv som sandpapper. Men när en av mina egna låtar dyker upp i tv-rutan, börjar jag nynna omedvetet som om autopiloten i mitt hjärnkontor skulle ha tagit över. Inte förrän refrängen börjar spela märker jag vad jag gör och därmed tittar upp och ser mig själv i tv-n. Då byter jag kanal. Ibland står jag inte ut med att se på mig själv. Speciellt inte idag.

Från att för mindre än en vecka sedan ha befunnit mig på turnering känns det verkligen underligt att inte ha alla vänner och människor springande runt mig. Det känns konstigt att plötsligt inte springa på intervjuer, göra soundcheck efter soundcheck, puffas som ett curlingbarn från ställe till ställe, möta fans, gömma sig från fans, spela ping-pong match efter match när ledigheten slår till och se världen i uppspolad fart. Jag kan nästan känna abstinensen efter att stå på en scen och dansa stegen till varenda låt, även om jag verkligen också njuter av att den stresslösa vardag jag nu fått tillbaka. Ändå är det nu som rastlösheten slår till. Jag vill göra något nu. Nu!


Lösning nummer ett är att ringa pappa, prata med mina syskon, höra deras röster, fråga vad de gjort. Att deras liv låter så vanligt och jordnära ger mig ett styng i hjärtat. Att inte vara där. Att inte få se de små roliga sakerna som sker i bakgrunden medan pappa pratar i telefon med mig - Jazmyn spiller mjölk över hela matbordet och Jaxon klämmer fingrarna i en dörr, vilket gör att pappa blir tvungen att snabbt avsluta samtalet och ta itu med kaoset.


Kaos. Om jag ändå kunde få vara där mitt bland deras vardagliga kaos som verkligen inte går att jämföra med mitt kaos.

Härmed påminns jag om mina fans. Vad tusan skulle jag göra utan dem? Skrubba toaletten i en nattklubb?


Trots att mitt internet är trögare än vanligt envisas jag med att logga in på Twitter för att snabbt - så snabbt mitt internet tillåter - ögna igenom ett flertal twittermeddelanden riktade mot mig. Jag retweetar ett par fans och klickar in mig på en fanvideo någon gjort. Den får mig lyckligtvis att dra på smilbanden och utifrån det uppdaterar jag min status.

 

 


Svar rullar in som om jag skulle ha bett om att bli spammad. Mitt internet kraschar och jag ger upp att försöka koppla upp mig på twitter igen. Allt som oftast får jag en överväldigande känsla som slår in en del av verkligheten i mitt huvud. Hur är det möjligt att vara så idoliserad? En stund sitter jag och stirrar tomt på dataskärmens bakgrund - en bild på mina syskon som glatt äter glass, med hälften av deras glassar kletat runt deras små käftar och resten antingen droppandes i famnen eller också rinnandes över deras fingrar
- medan jag försöker ta in den överväldigande känslan av hur explosionsartat jag lever.

Då ringer telefonen. Lil Twist.

"Läget dude!" ljuder det högt i telefonen från andra sidan innan jag ens hinner säga något.
"Tjena mannen! Chillar! Vad händer på andra sidan?". Jag och försöker låta munter, men ger genst upp när det slår mig att Lil Twist befinner sig i Los Angeles.
"Andra sidan av vad?"
"Världen antar jag. Jag föreställer mig att allt är så mycket bättre i LA än här".
"Är det så illa?" skrattar Lil Twist.
"Med endast Scooter och Moshe som sällskap, ja. Var är liksom alla? Här om natten trodde jag att jag skulle få ett nervsammanbrott", förklarar jag och skrattar när jag i humoristiska drag tänker tillbaka på mina sämre nätter.
"Take a chill pill dude! Ska jag behöva skicka din teddybjörn på posten eller?"
"Scooter höll på att få fnatt över att jag drack ett par öl idag, så nu har jag hans mördarögon i nacken som håller stenkoll på mig", klagar jag missnöjt.
"Påriktigt?!", skrattar Lil Twist. "Du är väl ganska illa ute då antar jag! Hahaha!"

"Så, nu kan du sätta igång och skryta om dina underbara dagar därborta i himmelriket när jag har berättat om mitt lilla helvete", uppmanar jag honom.
"Jag kanske borde låta bli, annars får du väl spasm och ett nytt nervsammanbrott ikväll". Lil Twist piper av skratt och verkar tycka att det är enormt roligt att jag är rastlös.
"Se efter så jag inte klår upp dig när jag kommer hem till LA", hotar jag på skoj. "Påriktigt, berätta nu! Har jag missat något på hemmaplan?"
"Äh, inte så värst mycket. Ett par fester samt att jag plattade din bil igår", säger han och försöker låta allvarlig, men bryter igenom med ett skrockande ljud.

 

Det har blivit något av ett skämt att alltid skoja om alla bilar Lil Twist kvaddat. Framför allt när det händer något med mina bilar, eftersom just de krockarna alltid hamnar i alla skvallertidningar av någon anledning. Såklart ska han alltid skämta på sin egna och mina bilars bekostnad. Mina stackars bilar. Jag kan inte annat än skratta.

 

"Bra fester då eller? frågar jag nyfiket.
"Faktiskt! Du vet den blonda bruden som bor några kvarter från dig? Hon som alltid var så upp efter dig när du hade Selena, kommer du ihåg?
"Eh, du menar...vad heter hon nu igen...Ann...Annie?" gissar jag och försöker komma ihåg ett specifikt ansikte.
"Ja jag vet inte, jag tror fan inte att jag har uppfattat hennes namn någon gång. Men ja just hon! Jag drog hem henne igår. Men hon slocknade på toan och jag blev tvungen att skicka hem henne med en taxi. Så jäkla störande! Jag kunde fan ha dragit hem någon annan och fått ett ligg, men nejdå. Dum som jag var drog jag hem just henne. Hon kunde ha fått sitt livs bästa ligg! Fattar du? Ska man ha en brud får man fan börja vara lite kräsen...", babblar Lil Twist på som om någon dragit proppen ur ett badkar.


"Du har ju fan inte riktigt alla hästar på plats och alldeles för många lösa skruvar för ditt eget bästa", avbryter jag honom och skrattar.


Lil Twist må vara en av mina bästa vänner, men en sak är säker ; han är hundra gånger galnare och impulsivare än vad jag någonsin kommer bli, vilket förhoppningsvis är aldrig. En större galenskapare är det svårt att få tag i och jag har honom att tacka för att alltid dra upp mitt humör med löjliga upptåg. Han lägger sig alltid själv i skiten, men har aldrig något emot det och slår bort bekymmer efter bekymmer med en handviftning. Han får det att låta som att livet är en dans på rosor. Och jag har inget emot att få vara med om hans galna påhitt, även om det innebär att själv bli indragen i skiten - något som skvallerpressen älskar, men fansen och omvärlden föraktar. Att Lil Twist är "dålig" för mig är som att säga att socker sliter på tänderna. Vem bryr sig?


"Så skulle du inte ha sagt om du hade sett henne igår, innan hon blev crazy ass full! Hon var fan så mycket hetare än Beyonce! Jag lovar! Du behöver ett riktigt jäkla ligg hör jag innan dina mansdelar smular sönder till atompartiklar", skrockar Lil Twist.
"Kanske du har rätt. Du kan ju alltid skicka en kärring på posten åt mig", hakar jag på i sarkasmens tecken.
"Äh, spendera pengar och tid på sånt skit när du kan ställa dig på gatan som en mask på en fiskekrok i ett badkar av hajar".

Det får oss båda att skratta i varsin ända av samtalslinjen. Vi vet ju att det i sanningens namn otroligt nog faktiskt stämmer.

Som vanligt har Lil Twist glömt att ladda sin telefon, och samtalet avbryts tvärt strax efter att vi skrattat färdigt. Irriterat skickar jag ett litet meddelande åt honom att läsa när han får igång sin telefon igen.

 

Ladda din dumb-ass mobil ibland.... %&#$@!!


Efter en stunds väntan försöker jag ringa upp honom utan framgång, vilket genast drar upp graden på min rastlöshet igen.


Kanske Lil Twist ändå hade rätt. Jag kanske borde skaffa mig ett ligg även om jag inte är den typen som sysslar med sådant. Jag hade ju haft Selena, men efter att det tog slut trängde sig turnerandet på och då var dejtandet uteslutet.

Vid eftertanke saknar jag närhet. Ömhet. Ändå är jag aningen känslig på den fronten, speciellt när jag ska konfrontera mina tankar kring Selena. Att endast nudda vid tanken av henne ger mig en fruktansvärd saknad till något jag inte riktigt kan sätta fingret på. Närhet? Hudkontakt? Kärlek?


Ändå känns det nu i efterhand som att jag var mer förtjust i henne än vad hon någonsin var i mig. Och jag påminner mig själv med en suck att det är förbi nu. Släpp henne.


Efter en stunds grubblande och begrundande hit och dit kan jag inte annat än se framemot att äntligen börja dejta när jag kommer hem till solens välsignade landskap. En längre stund spenderar jag på att föreslår tjejer för mig själv som jag kunde satsa på. Med tummen rullar jag över ett flertal tjejers telefonnumror som ligger och väntar på att ringas upp - numror jag sparat bland anteckningarna i telefonen, istället för i kontaktlistan. Numror jag aldrig rört. Avery, Megan, Gwen, Amy, Ashley, Cecile, en annan Amy, Hailey, Rose, Sarah, Mia, Jessica och listan fortsätter. Hälften av dem lades till under kvällen på Victoria's Secret Fashion Show. Ärligt talat kan jag inte skilja dem åt, eller komma ihåg hur de såg ut. Snygga var de alla, misstänker jag. Sjumila långa ben med kroppar att dregla över.


Ändå, med eftertanke vet jag verkligen inte varför jag ens har numrorna kvar. Vad skulle jag med dem till? Bli en sjuhelsike jäkla playboy och starta ett rykte som skulle få skvallertidningarna att trilla av sina skrivbordsstolar? Kanske inte.

När det är dags för min telefon att klaga över låg batterinivå kopplar jag fast den i väggen och bestämmer mig för att ta i tu med en ny sysselsättning. Att landa på valet att beställa glass till hotellrummet känns slött, men det får bli så.

En stund senare blir jag serverad av den egyptiska prinsessan till betjänt, och jag är en glass ifrån att bjuda in henne på rummet till ett glas vin eller vad annat jag kan finna i min minibar. Caroline, läser jag av namnbrickan på hennes väst och taggar upp, gör mig beredd på att fråga henne. Men jag kommer genast av mig när jag möter hennes blick. Hon är stressad, så jag låter bli, tackar henne för glassen och tackar mig själv i tystnad för att ha en liten del vett kvar i min rastlösa och impulsiva kropp.


I det svaga bakgrundsljudet från tv:n sitter jag i min ensamhet och smaskar i mig lakritsglassen och kommer att tänka på Kims tårar igen. Jag beskyller glassen för att den påminnelsen. Som om jag inbillar mig att den blöta fläcken efter hennes salta tårar fortfarande ska ligga kvar på min axel, blir jag tvungen att kasta en blick där fläcken låg, ifall den skulle vara kvar.


Genast känner jag mig dum för att ens ha föreställt mig det. Jag kan inte annat än känna mig dum. Axeln har torkat för längesedan, och jag slås av min egen idioti för att ha trott annat. För tusan Justin. Skärpning.


En kort stund ligger jag och stirrar apatiskt på de rullande reklamerna i tv:n i väntan på att ett tv-program ska fortsätta sin sändning, även om jag inte ens har något intresse av att se det. Det ger mig en liten tröst att han något att vänta på, även om det verkligen inte är något att hurra över.

När programmet börjar byter jag kanal och stannar vid någon som läser upp morgondagens väderleksrapport. Regn.

Kims tårar börjar rota runt bakom skallbenet på mig igen och ovissheten om att inte veta vad orsaken till tårarna var. Det irriterar mig ovanligt mycket. Varför bry sig? Jag känner inte ens tjejen. Jag fick veta att hon hade en hund. Det är i princip allt. Kanske hennes hund dog. Vad hette de nu igen? Enerverande rotar jag runt i huvudet på jakt efter byrackarns namn som jag med är hundratio procents säkerhet kan återkalla att började på D. Det var ett kort namn. Dino? Dyno? Disel? Daisy? Nej, det var en han. Definitivt en han. Dick. Ehm...nej. Dallas? Dildo? Åter nej. Absolut inte.


Jag spelar upp minnet för mig själv för att återkalla Kims och min lilla diskussion när hon fixade min fjärrkontroll som jag med flit plockat batterierna ur för att få henne att hänga i mitt sällskap en stund. Patetiskt patetiskt, bannar jag medan tillbaka blickarna får mig att skämmas.


Efter en stund får jag nog. Riktigt nog. Så nog att jag bestämmer mig för att ta i tu med mitt problem.


"Att du ska vara så förbaskat envis..." mumlar jag till mig själv medan jag reser mig och går fram till hotelltelefonen målmedvetet. Jag ska fan fråga henne. Kim. Jag vill veta något.


"Caroline här, hur kan jag stå till tjänst", svaras det i andra ändan. Nu har jag lärt mig vem Caroline är. Det är hon som serverade glassen. Det är hon är den egyptiska prinsessan med kantig pannlugg i svart. Hon som jag nästan bjöd in på mitt hotellrum för en stund sedan. Undrar om hon fortfarande är stressad...?

"Hej", svarar jag osäkert och försöker komma ihåg varför jag ens ringde. Just det. "Det finns inte en möjlighet att få byta ett par ord med en betjänt vid namn Kim?" frågar jag och försöker hålla någon form av formell ton.
"Eh...tyvärr har hon slutat för dagen, så nej...tyvärr. Var det något viktigt?", säger Caroline aningen tveksamt och verkar förvånad.
"Ehum...eh...jobbar hon i morgon?" frågar jag och känner en gnutta hopplöshet trilla över huvudet på mig medan det känns som att jag redan gått för långt i mitt problemlösande.
"Jag tror tyvärr inte det", får jag som svar.
"Jahap. Äh. Okej...Jag får väl försöka någon annan dag", suckar jag och lutar ryggen mot väggen där jag står bredvid telefonen och dunkar huvudet bakåt i väggen med en liten duns när jag uppgivet slokar i kroppen.

"Är du säker på att det inte är viktigt?" frågar Caroline efter en liten tyst paus.
"Hurså?" frågar jag, kanske aningen oförskämt.
"Det verkar nästan som om det vore så. Annars skulle du väl knappast ha ringt och frågat specifikt efter henne, eller? Jag menar...jag kanske kunde vara snäll och göra ett undantag..?"
Med svårighet att urskilja vad hon menat med de ord hon sagt och hennes tonläge - om hon menar allvar eller ej - vet jag inte vad jag ska tro.

 "Allvarligt?" frågar jag aningen ställd.

"Eh, ja? Var det inte det du ville?"
"Att få hennes nummer?"
"Eh...att prata med henne?"
"Ehm..jo, eller. Ja. Jo, det var väl det".


Det hela slutar med att Caroline läser upp en telefonnummer medan jag skriver ner den i handflatan, eftersom det inte ens råkar finnas någon broschyr eller något reklamblad inom räckhåll. Lathet av medelgrad mestadels.


Efter samtalet känner jag mig som en tolvåring som nyss fått telefonnummern hem till snyggaste tjejen i klassen, för att ringa och fråga om hon också tänker komma på skoldiskot. Hjärtat klappar sådär fjantigt entusiastiskt över att jag lyckats få tag i något som egentligen var utom planläggning. Något oräkneligt. Jag fick en privatnummer till en betjänt, vilket av vad jag förstod från Caroline är emot hotellreglerna - att ge ut privatnummror till hotellgäster. 

Innan jag ångrar mig plockar jag upp min telefon som ligger på golvet i laddning bredvid ett strömuttag. Med snabba fingrar knappar jag in ett kort meddelande. Att ringa känns onödigt överdrivet. Jag funderar en stund på vem jag bör hälsa ifrån i slutet av meddelandet. Det vore jobbigt om mitt nummer hamnade i fel händer. Och oavsett vem jag hälsar ifrån kan mottagaren skicka efter mina namnuppgifter med tillgång till min telefonnummer.

Jag tvekar. Funderar. Jag föreställer mig Moshe som pratar om hur impulsiv jag är. Tänker på Lil Twist och hans oöverträffliga impulsivitet. Äh vafan. Jag bestämmer mig. Jag skickar meddelandet till vad som föreställer vara Kims nummer och hälsar från mitt hotellrumsnummer. Hon borde förstå vem jag är. Förhoppningsvis.

 

 

Det tar inte längre än några minuter, så pipar den välkända meddelandesignalen i telefonen. Jag flyger upp från soffan där jag suttit och stirrat på tv:n och väntat ut reklamer igen. Telefonen river jag ur väggen och tillsammans med den sätter jag mig ner på soffan igen för att förväntansfullt se vad som hamnat i min inkorg.


Hej! Jo, visst mår jag bättre, men lättare dagar har jag definitivt haft.
Livet är inte en prinsessaga skrivet i rosa tusch med glitter. 

// Kim 

Med en suck av lättnad över att nummern stämde - med tanke på att personen i fråga hälsar från sitt rum - släpper jag fram ett löjligt skratt. Hon svarade! Hur fantastiskt patetisk jag än känner mig finns det inget som går upp mot tanken att känna sig nöjd med något.

 

 

 


Jag knappar genast in ett nytt svar.

 

Nästan rädd att det var fel nummer,
men som jag tolkar det så gick det rätt. :)
Beklagar sorgen, vad du än var
(eller är?) ledsen över. 


Rosa tusch med glitter låter btw förskräckligt.


Hon svarar:

Tack för omtänksamheten. Men jag måste nog försvara
den rosa tuschen, och glittret. Jag menar, vad vore
världen utan glitter?
Diamanter och diskokulor...?

 


Jag skriver:

Hmpff...haha..!
Jag antar att du har rätt.
Sådär...på tal om något annat än glitter...
Din hunds namn?

 


Hon svarar.

Haha...han heter DJ. Hurså? x)

 


Jag skriver.

Ingen speciell orsak. Jag övar på att stretcha mitt hönsminne
längre än till gränsen när jag inte kommer ihåg några namn.
Jag visste att det börjad på D! Sen om det var 
Dino,
Disel, Dick eller Dildo eller något annat, 
det visste jag inte.

 

Hon svarar.

Haha!! Dick & Dildo?! WTF!?
Dagens bästa! x)
Någon som har lite att göra när någons hunds namn
blir det enda att fundera över?

 

Jag skriver.

Tagen på bar gärning. *Händerna i luften*.
Jag går i väggen av uttråkning. 


Hon svarar.

Haha! Förresten hur fick du tag i min nummer?
Eller är det hemlighetsstämplat?

 

Jag skriver:

Elvis Presley knackade på dörren
och gav mig numret.

True Story. 

Hon skriver:

Jaha! Bra, så har vi det uppklarat. Trodde liksom att
du kanske ringt receptionen och frågat... ;)

Jag skriver:

*blink* ;)

 

Något svar efter det får jag inte, vilket får mig att undra om hon tycker jag är läskig, för att ha kontaktat henne. Jag försöker komma på något att skriva, men vill inte vara påträngande och därför låter jag telefonen ligga och börjar se på en dokumentär istället som rullar på tv:n. En aningen underlig dokumentär om någon som blir förälskad i en tjej över nätet, men som vid närmare granskning visar sig vara någon helt annan än den hon utgett sig för att vara. En sannerligen skrämmande dokumentär efter vad jag nyss gjort.


Kanske Kim blev rädd att jag var någon annan skum typ. Eller kanske hon till och med fått för sig att jag Justin Bieber är en läskig rastlös stalker? Tänk om...nej, nu får du ge dig.

Jag slocknar på soffan, fullt påklädd, framför en annan film och vaknar till ljudet av knackningar på dörren. Yrvaket tar jag mig fram till den och öppnar.

 "Godmorgon! Men vad i hela friden har du på kinden?". Scooter brister oväntat ut i skratt och tar tag i mina axlar och ställer mig framför spegeln i hallen.


Där, rätt över vänstra kinden, står klart och tydligt en nummer skriven i min egna slarviga handstil. Kims nummer spegelvänd.

"Vad i...?!" hasplar jag häpet ur mig och kastar en blick ner på min handflata där jag skrivit ner nummern igår. Inte lika tydlig som när jag skrev ner den igår, men definitivt där och nu också stämplat på kinden.


I mer än tio minuter står jag framför handfatet i badrummet och gnider min kind med vatten och tvål, medan en skrockande Scooter står och ser på och undrar vad i friden jag sysslat med igår.

 "Absolut inget du nödvändigtvis behöver veta", muttrar jag och stänger av kranen.

Kinden är röd av allt gnidande och svagt kan man fortfarande notera en tvåa, fyra och nolla uppe snett under ögat om man som mig vet att jag haft en telefonnummer rätt över kinden instämplad.

"Det åker nog bort med tiden", försöker Scooter trösta men brister ut i skratt igen.
"Ja om si sådär några veckor kanske?" muttrar jag irriterat och stegar ut från badrummet för att byta kläder.
"Får man fråga vart telefonnummern leder? Det skulle vara så himla roligt om det var en tjejs" frågar Scooter nyfiket och slår sig ner på soffan.

Jag svarar inte. Scooter brister ut i skratt igen.

 "Klisché!", skrattar han. "Verkligen klische!"

 


Äntligen ännu ett kapitel skrivet! Nu börjar skrivandet att rulla bättre. Nu när jag till och med börjar få en klarare plan över vad som kanske ska hända. Hoppas att ni gillar kaptilett och inte slutar läsa nu. ;P

Kommentera och berätta vad ni tycker! Ärliga kommentarer uppskattas! :)

Ha en fin första maj!

// väggblomman

believe this, believethis, believethis.blogg.se, betjänt, detroit, dick, fanfiction, hotell, hotellrum, jb, justin bieber, kapitel 11, kim, kimberly, novell, roman,