Hejsan ni som kikar in här då och då. 
Jag hade tänkt uppdatera bloggen med ännu ett nytt kapitel. Jag skrev det så gott som färdigt, och skulle trycka på spara när datorn kapade. Tack. Som. Fan. Jäkla. Skit. Dator. 
 
Så nu blev det inget kapitel ändå. Jag hade tidigare sparat det när 1/4 del var färdigt skrivet. Men lusten att skriva ner kapitlet igen, var ju härmed lika med noll. 
 
Och imorgon åker jag på två veckors semester till söderns land. Så det blir liksom inte något uppdaterat här nu på två veckor. Och jag är jättebesviken att jag inte fick lägga ut senaste kapitlet. Suck...
 
Nåja. Vi ses om två veckor. Puss å kram!
 
// Väggblomman
 
 
 
 

Justin ler. Ignoranta jävel, tänker jag men uttrycker mig bara genom en irriterad djup suck.

"Så, om dom såg mig. Vad skulle det spela för roll?" säger Justin som om han verkligen ville tro starkt på det han nyss sa. Ändå kan jag se i hans aningen osäkra blick att det visst skulle ha spelat roll. Jag misstänker att detta bara är hans försök till att lugna mig, med att vifta bort sitt lilla äventyr som om det var en småsak. Något han gjorde varje dag.


"Du menar alltså att det inte skulle ha spelat någon roll? Hoppa fan på nästa buss och se om någon känner igen dig! Nu satt du mindre än fem minuter på den jävla bussen! Såg du inte lillkillens ögon? Skulle vi ha väntat en sekund till så skulle han ha hasplat ur sig något inför alla. Du hörde tjejerna på bussen strax före vi klev av! Den ena var definitivt övertygad! Vad tror du skulle ha... "


Medan jag hasplar ur mig allt som bubblar upp till ytan, slokar Justin med axlarna och suckar, sticker händerna ner i jeansfickorna och vrider på sig. Han flyger ointresserat med blicken över tavlorna som ett barn som fått nog av att lyssna på sin mammas predikningar om rätt och fel. Ett kroppspråk som påminner om Ally.

"Ja, ja", börjar Justin och avbryter mig irriterat. "Kanske vi ska ringa polisen också, så får de eskortera mig tillbaka till hotellet med en skjutsäker väst nertryckt över huvudet? Och kanske du borde sätta på dig solglasögon, hatt och huva, kanske även en filt, så att ingen känner igen dig när du kliver ut från gallerian. Vem vet, det kan gömma sig hundratals paparazzis där ute som undrar om du kanske var inblandad i mitt lilla äventyr? Eller ursäkta, äventyr låter nog förbannat stort för att vara en bussfärd på 5 fucking minuter". Justin låter verkligt uppretad och på något sätt besviken.

Det blir dödstyst i gallerian när Justin slutar prata. I ögonvrån kan jag se damen borta vid disken. Hon ser chockad ut, som om hon på något sätt förstått vad Justin och jag diskuterat, men att hon ändå inte riktigt luskat ut vem det är vi pratar om. Eller om vi möjligtvis är ett stort skämt.

"Du kan åka hem nu om du vill", säger Justin med fattning utan att titta på mig. Fortfarande kan jag skymta en bitterhet i hans röst.

"Borde nog göra det. Jag har ändå inget att göra här", säger jag och känner mig nertrampad. Visst, han må ha rätt på några punkter, men att riskera en massa bara för att åka buss är ren idioti. Och jag är arg för att han inte tog mig på allvar. Med den tanken öppnar jag munnen för att säga hejdå, men hejdar mig. Och av någon underlig anledning börjar jag traska mot utgången utan att säga något alls.

"Låt mig bara påminna dig att det inte var jag som bröt mig in på ett hotellrum och blev påkommen med att sitta och plinka på någon okänd typs gitarr", muttrar Justin lågt, men så pass högt att jag hör honom ändå.

Jag stannar och vänder mig mot honom igen.

"Och vad menar du med det?" fnyser jag onödigt surt.
"Ja vad menar jag månne med det?" säger Justin och låter fundersam på ett kallt och ironiskt sätt.
"Försöker du påpeka att det inte bara är du som hittar på saker på impuls, eller vadå?"
"Kanske det", säger han och rycker på axlarna, fortfarande utan att se på mig.
"Så? Vart ville du komma med det påståendet?" frågar jag och försöker att låta mindre sur. Han har trots allt rätt på den punkten. Nu borde vi vara kvitt.
Han rycker på axlarna igen plockar fram telefonen, tummar på den och sätter den mot örat. Jag står tyst kvar, osams med mig själv om jag trots allt borde gå eller stanna kvar och säga hejdå, som jag hade misslyckats med att göra tidigare.


"Hej...ja. Jag är i en konstgalleria...Vet inte...Yellowhouse Gallery står det på fönstret. Okej. Vi ses. Mmm. Yep. Bye". Samtalet är lika fort avslutat som påbörjat och Justin trycker ner Iphonen i byxfickan igen.
"Åker du till hotellet? frågar jag försiktigt, rädd för att starta ännu fler otrevliga konversationer i negativ ton.
"Spelar det någon roll så länge jag har hundra säkerhetsvakter runt mig?", säger han och tittar upp på mig aningen besviken, eller kanske stött.

Jag känner ett litet styng inom mig när hans ögon möter mina. Plötsligt känns det jättedumt och meningslöst att vi nyss ens bråkat om så gott som ingenting. Det är ju knappt så att vi ens känner varandra. Ändå omges vi av en helt annan stämning, annan luft än den som vi omgetts av tidigare. Stämningen är stram. Intensiv. Hittills har vi alltid varit främlingar som endast stött på varandra av ren slump, då som då. Nu är vi plötsligt mer än främlingar. Vi är osams. Osams om den enda stunden vi verkligen spenderat i varandras sällskap utanför hotellet.

Då slås jag av tanken att jag nyss gett det sämsta intryck av mig själv jag någonsin kunnat ge. Det måste ju trots allt ha funnits en baktanke med att han ville hoppa på just den bussen jag råkade sitta på. Vad fan sysslar jag med?

"Du då?" undrar han och mjuknar i ansiktsuttrycket.

När han ställer frågan märker jag hur länge vi varit tysta. Borta som jag är - på villovägar i mina egna tankar - har jag helt tappat tråden och minns inte längre vad vi nyss diskuterat.

"Vadå jag?" frågar jag och känner hur mina händer med ens blir rastlösa. Mitt huvud är inte längre upptaget av att vara arg, snarare av skam. Händerna inte upptagna av att vifta ilsket i luften. Jag vet plötsligt inte hur jag ska betee mig eller hur jag ska vända situationen, från den stela tegelmur till något trevligare, något helt annat.

Vad ska du göra?" frågar han utan att verka uppfatta min bortkommenhet trots att hans blick fortfarande vilar på mig.

"Jag...vet inte", svarar jag sanningsenligt och minns varken vart jag egentligen var påväg eller om jag var stressad. 

Justin nickar svagt och flyger med blicken ut genom fönstret, gräver ner händerna djupare i fickorna. Han drar ett djupt andetag.

"Förlåt" andas han. Det kommer oväntat och väldigt ärligt.

Jag som inte räknat med en sådan plötslig och ärlig ursäkt känner mig snopen som om det var jag som hela tiden borde ha bett om ursäkt.

"Förlåt mig också", säger jag och låter blicken falla ner på det vita golvet. "Det var onödigt...att tjafsa...". Jag sneglar upp på honom som om jag förväntar mig en pinsam ögonkontakt.

Justin med blicken på mig, lägger huvudet på sné. Det rycker i hans ena mungipa vilket blommar ut i ett litet leende, och skymtar hans vita jämna tandrad. Det smittar av sig på mig och snart nog står även jag där och ler tillbaka som en fåne. Vi börjar båda skratta som om allt fram tills nu var ett dåligt skämt.

Tanten bakom disken skakar på huvudet för sig själv och verkar nog inte veta vad som överhuvudtaget pågått i hennes konsthall. Inte för att jag heller riktigt vet det. Men stämningen är annorlunda igen. Tegelmuren smälter. 

En svart bil fickparkerar bredvid trottoaren utanför konstgallerian och Justin hajar till.

"Åh, Vince är här. Jag måste gå", säger han och sneglar på mig. "Eehm...jo.."  Han tvekar, som om det var något mer han hade tänkt säga, men ångrade säg.
"Okej..." pressar jag fram mellan läpparna och nickar instämmande. Jag griper tag med båda händerna om axelväskans band som om jag gör mig beredd inför att skiljas åt. En sådan underlig och magvridande känsla.

Gå inte. Gå inte. Gå inte, tickar orden i mitt huvud som en taktpinne. Jag följer med Justin ut på gatan där han öppnar passagerardörren till den svarta bilen och hälsar på den tatuerade killen vid ratten.

"Du var snabb", säger Justin till Vince som svarar något jag inte hör.
Justin vänder sig mot mig och stannar upp. Funderar vad han ska säga. Tvekar en aning. 
"Vi ses", säger han och ler svagt.
"Mmm", säger jag igen och nickar precis som tidigare. Jag biter jag mig på insidan av underläppen. Jag vill säga något. Prata. Svara "Okej, vi ses", och kunna veta att vi absolut kommer att pratas vid imorgon, som om det vore något självklart. Något vanligt. Jag vill ge honom en snabb kram eller bara peta i honom tafatt i armen. Eller kanske göra något dumt, som till exempel dra upp bråket igen bara för att hänga en stund till.

Justin ler som om han försöker luska ut vad jag felar.

"Vad är det?" frågar han.
"Va? Näe, inget", säger jag och lyckas få läpparna isär även om jag låter ytterst osäker på min sak.
"Hm..okej", säger han. Sedan får jag höra "Vi ses" för andra gången vilket får mig att undra igen om det bara är något han slänger ut sig till höger och vänster som en hälsningsfras, eller om han säger det för att göra det klart för mig att vi absolut kommer ses.

Jag nickar stumt och håller jobbigt hårt vid bandet på min axelväska.

 Justin in i bilen, drar igen bildörren och Vince styr ut på vägen och gasar på.

Med en djup suck, traskar jag de få steg som krävs för att ta mig till busshållplatsen där Justin och jag tidigare hoppat av bussen. Det krävs ingen lång väntan innan bussen kommer och jag får fortsätta min färd hemåt.

 

Bussresan hem är tråkigare än vanligt. Jag spänner blicken i varenda människa som stiger på vid varje stopp, som om jag förväntade mig att det var Justin. Sista stoppet före jag ska av har jag nästan sluta bry mig om vem som stiger på bussen och missar därmed totalt att en kille i svart huvtröja kliver på. Det är först när han passerar mitt säte som jag hoppar till av överraskning och stirrar efter honom. Någon sekund senare vrider killen på huvudet och ser förvirrat på mig med rynkad panna och slänger ur sig ett nästan ilsket "Vad sttirrar du på?" innan han går vidare längre bak i bussen. Definitivt inte Justin. Killen var mörkhyad.


Väl hemma rastar jag DJ ute på vår lilla gård. Han cirkulerar varv på varv runt en och samma buske och jag sitter på trappan och ser på med tom blick, men fullt huvud.

Jag undrar vad Justin gör. Om han sitter och mixar musik, eller om han äter, eller om han bara sitter och stirrar rätt ut som jag? Men varför skulle han göra det? Han har antagligen mycket att göra, och folk som pratar och diskuterar saker med honom. Saker han bryr sig om och saker han lever för. Han kanske pratar i telefon, men vad vet jag? Det irriterar mig att jag vet så lite om honom. Vad han egentligen gör när han inte gör det han ska göra. Vad han tänker på när han inte jobbar.

Det enda jag vet om honom just nu är att jag har lyckats bråka med honom om en bussresa på fem ynka minuter. Ju mer jag tänker på det desto mer känner jag mig bortgjord och fantastiskt värdelös, speciellt när det gäller just honom, Justin.

En bil kör förbi på vår lilla gata och jag påminns om hur mycket klockan borde vara. Mamma och Ally kunde svänga in på gården när som helst, och mamma och hennes klagomål är inte högt på listan av folk jag vill träffa idag. Jag påskyndar DJ och blir tvungen att släpa och dra i hans koppel för att få honom att komma bort från busken.

"Vad fan felar du? Har en katt stänkt ner hela busken, eller vad är det nu?" muttrar jag irriterat åt DJ samtidigt som jag drar i hans koppel för att få honom uppför trappan och in genom ytterdörren.

Jag täcker ruta efter ruta av svart blyerts i en sida i mattehäftet och nynnar på en dålig påhittad melodi, blandat med låtar som poppar upp i huvudet en efter en, där jag ligger på mage tvärs över min säng. När sidan är täckt av blyerts stänger jag häftet och rullar över på rygg med huvudet i geografiboken. Jag låter blicken svepa över min täckta bildvägg. Det här är total uttråkning.

"Hallå!", hörs ett rop strax efter att det svaga ljudet från att ytterdörren öppnas på nedre våningen.
"Hej!" ropar jag tillbaka.
Steg i trappan.
"Och var var du idag när jag försökte ringa dig vid lunchtid? Du var väl sjuk, inte sant?" undrar mamma med handen på höften och bestämd blick.

Just det, lunch. Jag åt aldrig någon lunch. Inte undra på att magen låter som en döende långhalsad dinosaurie som de så fint brukar ha animerat i tv på Animal Planet. Såklart att jag började bråka med Justin. Jag var ju hungrig! Alltså en tickande bomb. Kanske jag borde förklara varifrån mitt nervsammanbrott härstammade?

Var är min telefon?
Jag börjar rota runt i sängen på jakt efter min telefon och svänger ut och in på täcket så att skolböcker dunsar en efter en i golvet.

"Hallå? Kimberly?! Jag frågade dig något! Då är du så vänlig och svarar", hojtar mamma där hon står i dörröppningen. "Var har du varit hela dagen?".
"Jag...ehum...åkte till skolan för att hämta några böcker", ljuger jag. En dålig lögn. Hon ser genom den.
"Verkligen inte sant. Jag ringde Lynn och frågade om hon visste var du var", säger mamma och sätter också den andra handen på höften som för att lägga på tyngden av hur arg hon är.
"Nämen dom hade lektion då, så vi sågs inte", försöker jag halvhjärtat samtidigt som jag fortsätter fokusera mig på att hitta min telefon.
"Kimberly! Se på mig när jag pratar med dig och sluta upp med vad du nu än sysslar med!" hojtar mamma ilsket.

Jag slutar leta och ser upp på mamma med en uttråkad suck.

"Jaa, vaad?" säger jag slött och ger henne blicken som berättar hur mycket jag absolut inte bryr mig.
"Imorgon åker du till skolan. Punkt slut! Och du ser till att ta reda på alla dina läxor och vad ni har gått igenom i skolan idag. Jag vill inte se mera av den här attityden så länge du bor under mitt tak! Uppfattat?"
"Yes ma'am", säger jag släpigt och himlar med ögonen. Jag orkar verkligen inte med mammas tjafs just nu.
"Inte den tonen!" varnar mamma.
"Jag tror fortfarande inte på din dåliga lögn, och jag hoppas innerligt att det inte blir en dålig ovana".
"Vadå? Skolkandet eller ljugandet?" säger jag, eller rebellen som sätter fart i huvudet på mig.
"Kim! Du vet att jag menar allvar! Jag ska ha din far att prata med dig om det här!"

Med de orden stegar hon ilsket ut ur mitt rum och nerför trappan.

Jag ångrar mig genast för allt jag sa. Det var verkligen onödigt att vara så stor i käften. Irriterad på mig själv och med ånger i kroppen trycker jag ansiktet ner i täcket och skriker ut ett kvävt skrik.


När jag slutar skrika hör jag telefonens svaga rington.



"Var är du?", mumlar jag för mig själv samtidgt som jag letar allt effektivare genom täcket. Efter några signaler tystnar den.

"Damn...", mumlar jag och hittar telefonen i skolväskan som ligger halft under sängen.

Ett missat samtal, två meddelanden - ett från Ian och ett från Lynn. Men ögonen fäster sig på det nyss missade samtalet. Allt i min kropp genomgår en elektrisk stöt samtidigt som hjärtat tar ett skutt och inälvorna i hjärtats omgivning rycks med. Jag ser på skärmen med ögon som snart skjuter ur ögonhålorna.


Missat samtal. Justin.


Med skakig hand drar jag ett fingret över det missade samlatet för att ringa upp och trycker telefonen mot örat.

 


Här sitter jag och börjar skriva när jag verkligen inte alls skulle ha tid med något sådant.  Haha.. 

// väggblomman

believe this, believethis, believethis.blogg.se, fanfic, fanfiction, hotell, justin bieber, justin bieber novell, kim, kimberly,