"Okej men...”. Justin börjar säga något, men stannar upp, som om han plötsligt blir osäker på vad han vill eller tänkte säga. 

Det blir tyst. Han har redan berättat att han måste gå, att någon knackar på hans dörr. Men ingen av oss verkar riktigt veta hur ett samtal på nästan två timmar borde avslutas. Vi har inte gjort det här förut sinsemellan. Jag märker att min hals börjar känna sig raspig. Har vi verkligen pratat så länge?

”Vi hörs Justin”, säger jag efter en stund då jag känner på mig att det kanske är min tur att säga något, även om jag inte vill avsluta samtalet. Han har ju trots allt redan sagt att han måste gå.

”Vi hörs”, säger Justin, upprepar mina ord. ”Hejdå”.
”Okej, hejdå”, säger jag och trycker av samtalet innan jag börjar dra ut på det.

Efteråt undrar jag såklart om jag kanske var för snabb på knappen. Borde jag ha väntat på att han skulle trycka av? Tänk om han hade något mer att säga? Så jag sitter med telefonen i handen och undrar om jag borde skicka och ursäkta mig för det abrupta slutet. Men vad skulle det vara? Han var ju ändå tvungen att gå.

Magen morrar aggressivt. Just det. Någon mat har jag inte stoppat i mig på nästan hela dagen. Om det inte vore för hur hungrig jag verkligen är, skulle jag sitta kvar och grubbla tills huvudet trillar av. Vad jag nyss gjort var verkligen något utöver det vanliga. Även om det hade känts vardagligt att bolla tankar och funderingar med Justin över telefon, fanns en intensivare entusiasm ändå där. Pirret över att diskutera med en kille. Någon killtjusare hade jag aldrig varit, och inte hade jag heller några vänner av det andra könet. Såklart jag därför kände av fjärilvingarna i magen av att prata med Justin. Inte artisten, men killen som plötsligt valt att hoppa på bussen på grund av mig.


Mamma sitter vid köksbordet och pratar i telefon samtidigt som hon bläddrar i en tidning full av matrecept.

”...just det ja. Men det går säkert fint! Jag har receptet av ostkakan här också. Så vi kan ju...ja precis. Men då säger vi så. Vi ses imorgon! Ja, okej. Ska göra det. Ja, hej!”.

”Vem var det där?”, frågar jag.
”Moster Kate hälsade. Vi har planerat helgen. Du, jag och Ally åker och hälsar på henne imorgon och stannar där tills söndag. Låter inte det som en bra idé? Cameron fyller på lördag, så vi tänkte att det är lika bra att vi stannar över helgen då vi ändå är där”, säger mamma utan att titta upp. Hennes blick ligger kvar på tidningen.

Moster Kate, hennes man och mina två kusiner – 12 åriga Cameron och 6 åriga Collin – bor i Washington, och det är hit mamma planerat att vi ska åka över helgen. Något jag verkligen inte räknat in i mina planer. Inte för att jag alls hade tänkt speciellt mycket på helgen.

”Är det här något du kommit på nu plötsligt?” frågar jag medan jag börjar rota i kylskåpet efter något att äta.
”Det finns kållåda på nedersta hyllan. Varför kom du inte och åt tidigare?”
”Jag talade i telefon”, svarar jag, rycker på axlarna och upprepar frågan jag redan ställt. ”Hur kommer det sig att vi ska till Washington nu plötsligt?”
”Jag sa ju redan. Cameron fyller, och det borde du veta. Vi åker alltid dit såhär års. Vem pratade du förresten med i telefon såhär länge?”.
”Lynn”, ljuger jag på telefonfrågan. ”Och det brukar ju aldrig spela roll om det är en eller fyra veckor före eller efter hans födelsedag som vi firar honom”, påminner jag henne med att fortsätta prata om min kusin för att inte hamna in på fler lögner.
”Ja men det skadar ju inte att fira honom på hans födelsedag när det nu äntligen passar för oss.”
”Kommer pappa med?” frågar jag, men vet redan svaret.
”Nej, han gör nog inte det.

Såklart han inte gör.

”Jag tror jag har jobb på lördag”, ljuger jag. Tanken på att åka till Washington och hälsa på kusinerna låter inte lockande. Jag har redan bestämt mig för att lämna helgen öppen för kommande små påhitt. Hellre hänger jag snor med Lynn framför tv:n, eller kanske träffar Ian på en fest. En tanke på Justin viskar också bak i huvudet. En fjärilvinge flaxar. Möjligheter tornar upp sig.

”Men förra helgen påstod du ju att du inte behövde jobba nästa helg”, kontrar mamma.
”Men jag måste faktiskt jobba”, fortsätter jag.
”Kim, har du sagt att du är ledig, så är du ju ledig. Då kommer du med. Det förstår du väl, att inte bara jag och Ally kan åka ensamma till Washington. Cameron blir ju nog ledsen om du inte kommer. Det här är inget du kan ljuga dig ut ur.”
”Du blir ledsen. Inte Cameron. Han blir ju faktiskt 13. Så jag tror inte han bryr sig. Det är ju inte precis så att vi har massor att prata om, Cameron och jag”.
”Kim!” säger mamma bestämt. ”Moster vill också se dig”
”Du vet att jag har rätt. Ni sitter ändå bara och babblar om saker som jag inte har något som helst intresse för”.
”Du följer med. Punkt slut”.
”Eller så inte”. Jag öser upp kållådan på en tallrik och placerar den i mikron, ställer in tiden på två minuter och börjar gå ut från köket för att gå på toan medan maten värms upp.
”Då får du börja betala dina telefonräkningar själv. För jag tänker inte betala dem om två timmar ska bli din normala samtalsslängd”, klagar mamma.

”Deal!” säger jag irriterat strax före jag försvinner runt hörnet.

 

När kållådan ligger i magen, tänderna är tvättade och jag bytt om till en insovd och sliten t-shirt – kryper jag ner under täcket i min säng och kurrar ihop mig till en boll och släcker nattdukslampan. Jag är dödstrött, på gränsen till huvudvärk.
Då ringer min telefon som jag precis lagt ifrån mig på nattduksbordet. Telefonen lyser upp delar av mitt rum på ett obehagligt sätt. Sitter en jäkla klädhög i skrutten människoskepnad nu igen på skrivbordsstolen?

Ian Sommers står det i rutan. Hjärtat tar ett litet skutt. Det här är verkligen oväntat, att han ringer såhär sent.

”Hej?”, svarar jag aningen osäkert ut i mörkret. Huvudet sjunker ner på kudden igen, trött som jag är. Jag är mån om att hålla ljudnivån nere. Mamma och Ally har lagt sig för en timme sedan. Sover antagligen.

”Hej!” säger Ian. ”Jag försökte ringa dig tidigare, men det var upptaget, ganska länge. Så jag tänkte att jag skulle ringa senare. Och nu är det ju förstås ganska sent men... Kanske du gått och lagt dig?”
”Ehm, jo...ja. Kröp faktiskt precis ner i sängen”, erkänner jag.
”Ah, okej. Tänkte bara fråga om... betedde jag mig som en idiot idag? Jag fick den känslan efteråt. Du sa inte så mycket efter...du vet”. Jag kan höra ett slag av osäker ångest i hans röst.

Jag får tänka efter. Hur mycket har jag egentligen hunnit med på en dag? Antagligen så mycket att jag nästan lyckats glömma att jag spenderade några timmar av dagen med Ian. Och då slår det mig. Han kysste mig i bilen utanför bilverkstaden. Ett ögonblick av närhet som hade svept förbi i formen av vad folk kallar för en blixt från klar himmel. Trots det blev jag aldrig speciellt chockad. Mest tagen av hur fort situationen utvecklat sig. Kunde jag ens kalla träffen med Ian som en dejt. Tydligen. En kyss är väl en kyss?

”Eh, nejdå. Jag har knappt hunnit fundera över det”, svarar jag och ångrar mig. ”Jag menar, visst har jag tänkt på det. Men jag har bara haft en del extra att tänka på. Så jag har inte hunnit vrida och vända på alla detaljer”. Mera ångest. Varför sa jag sådär? Det måste vara tröttheten som spökar.
Ian skrattar.
”Inga detaljer?”, säger han. ”Så det betyder att jag inte var en skitstövel”.
”Ja, eller nej. Eller alltså. Jag menar förstås att du inte var det. En skitstövel alltså”, säger jag och känner på mig att jag nog borde avsluta samtalet fort innan jag gör bort mig totalt.
”Okej, bra”, säger Ian och pustar ut. ”Så...det finns en chans att du vill träffas igen?”.
”Jadå!”
”Kul!”
”Men nu borde jag nog sova”.
”Okej, vi hörs. I helgen kanske? Vet av en fest”.
”Fint, vi hörs!”

Så säger vi godnatt tafatt och jag somnar med telefonen i handen.

Morgonen slår mig i skallen som en baksmälla, trots att jag endast drömt om att jag festat. Fortfarande kvar med klara minnen från drömmen försöker jag pressa fram ett ansikte till killen jag hånglat upp. Men allt jag lyckas pressa fram är minnen av vad gårdagen fört med sig. Ians hår och rutiga skjorta. Justins bruna ögon och finurliga leende.
Jag skakar på huvudet för att bli av med bilderna. Försvinn! Aj!. Huvudvärken gör sig påmind för varje liten rörelse jag gör.

Trots huvudvärken bestämmer jag mig för att åka till skolan denna fredag. Jag måste få träffa Lynn, diskutera och grubbla över små vardagliga småsaker för att få komma bort från gårdagens berg o dalbana.. Längtan efter att få höra Lynn prata om skolan, musik, Chris och den kommande helgen och hennes planer - får huvudvärken att lätta en aning.

Lynn är sig lik när jag träffar henne.
”Heej! Hur mår du? Får jag krama dig eller blir jag nersmittad då?” Lynn hinner bara fråga frågan innan hon kastar sig runt min hals utan att vänta på ett svar.
”Jo, allt är fint! Jag kände mig bara lite dålig igår på morgonen, men det gick över ganska hastigt”, svarar jag medan hon kramar mig. ”Vad gjorde du igår?”
Lynn släpper mig och tar ett halvt steg bakåt.
”Inte mycket annat än att stå ut med det här...” Lynn suckar och låter ögonen svepa över vår omgivning, skolkorridoren. ”...och plinka på gitarren halva kvällen”.

Efter att Lynn beskrivit projektet de börjat med i biologi rullar hon snabbt in på det faktum att Chris sms:at åt henne igår under biologin igår.
”Vad skickade han då?” frågar jag och hoppas på att hon har mycket att berätta, för att få tänka på något annat än min egna absurda gårdag.

”Han undrade om jag ville träffas i helgen”, svarar hon. ”Men jag svarade att jag inte vet”.
”Hurså? Var det inte slut mellan honom och hans flickvän?”
”Jo, men jag vet inte. Det känns så skumt att jag bara duger då och då, när han inte vill något av sitt ex. Vi vet ju alla att de ännu håller på och så”.
”Så du menar att du har börjat släppa honom?” frågar jag.
”Jag vet inte. Men Chris nämnde oavsett en fest på fedag som några killar i fotbollslaget ordnar. Vad säger du? Hänger du med ikväll?” Lynn ser uppmuntrande på mig och verkar hoppas på ett ja.
”Jag hade faktiskt tänkt fråga dig om du hade några planer för kvällen. Jag tänkte undvika att åka hem efter skolan, så att jag inte blir tvingad att åka med till Washington och hälsa på släkten. Mamma fick för sig att det var en jättebra idé. Den kan hon genomföra själv med Ally om hon så vill. Jag åker inte dit”, berättar jag och förklarar att min kusin fyller år, vilket är orsaken till resan.
”Oj, du kan crasha hos mig så länge, om du lovar att hålla dig frisk”, säger hon skrattar.
”Frisk?”, frågar jag och har därmed redan glömt orsaken till min frånvaro från skolan igår.
”Jag börjar tro att du inte alls var sjuk igår”, säger Lynn och puffar i mig i axeln. ”Vad gjorde du?”
”Eh, jag var visst sjuk. Huvudvärk du vet, och sånt”.
”Och sånt”, säger Lynn och nickar på ett överdrivet sätt om hur oövertygad hon egentligen är.
Jag blir tvungen att berätta. En del i alla fall.
”Okej, jag var hemma för att jag inte fått sova på hela natten. Jag var så upprörd gällande mamma och pappa...”, förklarar jag med blicken i golvet.
”Åh, förlåt. Jag tänkte inte på att det var något sådant”, säger Lynn och lägger en hand på min axel.
”Ingen fara”, säger jag, tittar upp och ler en aning. ”Sedan...så satt jag faktiskt inte hemma hela dagen”, börjar jag.
”Vad gjorde du?” frågar Lynn. Hon förstår på mitt tonläge att jag gjorde något speciellt. Något annorlunda.
”Ian skickade”, förklarar jag.

Sedan drar berättelsen igång. Lynn på helspänn, nyfiken, intresserad, upprymd och ovanligt tyst för att hänga med i alla svängar om vad Ian och jag gjort. Lynn vill veta allt. Alla detaljer. Trots att första lektionen för dagen börjar sitter hon som på nålar under lektionen i väntan på att få höra resten av detaljerna om bildörrar som gick i baklås, Ians ninjaspark för att få upp bildörren, kyssen, och kyssen igen. Lynn kör en fin analys över hela min upplevelse, och undrar såklart när jag planerar att träffa Ian igen.

”Jag vet inte. Han ringde igår kväll precis före jag höll på att somna. Då undrade han om han hade betett sig idiotiskt”, förklarar jag.
”Idiotiskt? Hur skulle det där kunna låta idiotiskt? Jag tycker det verkar otroligt för att vara sant! Vilken kille alltså! Var hittade du honom?” Lynn skrattar och puffar mig i axeln.

”Du måste bjuda med honom på festen ikväll!”
”Kanske det. Jag vet inte. Jag vill inte rusha eller tvinga fram något me Ian. Vi har till exempel inte ens lunshat ännu. Det känns som att det går lite fort fram, om du förstår vad jag menar”, säger jag och försöker förklara mig.
”Jag förstår”, säger Lynn och ser tankfull ur.

”Oavsett, tycker jag att du borde tipsa honom om festen ikväll”, säger Lynn igen och ler uppmuntrande. ”Det behöver inte betyda något allvarligt”.

”Mmm”, svarar jag innan det är dags att gå till nästa lektion.
Och visst har Lynn rätt. Att bjuda Ian på fest behöver inte betyda något. Ändå känns det som att jag behöver få andrum, avstånd och perspektiv på situationen. Jag vill ha möjligheter utan att stressa fram något påtvingat. Jag kanske borde träffa någon annan än Ian, för att få perspektiv på min omgivning. Och det första jag då tänker på som förslag på någon ”annan” är ingen mindre än den incheckade killen på rum 524 i hotell Indigo.

believethis.blogg.se, kapitel 16, kim,

 

 

 

"Så det där var Kim?" 

Vince håller ögonen på vägen medan han pratar. En korsning kommer emot och han bromsar in bakom en röd skåpbil.

"Ja", svarar jag kort och låter blicken fästa sig på en tonårskille som rullar på sin skateboard över vägen strax framför motorhuven på vår bil. Killens jeans är slitna med stora hål i nedre kanten där de möter marken strax bakom hälarna. Den blåa solblekta och slitna ryggsäcken över hans ena axel hänger som en slapp tygpåse, och hans svarta huvtröja får mig att undra om det är hans enda. 

"Så, vad hände?" frågar Vince. "Du måste ha en ganska bra förklaring till att hoppa på en random buss sådär"
"Se på honom?" säger jag, ignorerar Vinces fråga och nickar mot killen på skateboarden.
"Eh, ja...vadå?" Vince följer killen med blicken.
"Det där skulle ha kunnat vara jag", säger jag och iakttar killen när han stiger av sin skateboard, trampar på bakdelen så att framdelen flyger upp och han greppar den med ena handen.
"Vad menar du?" frågar Vince oförstående och skakar på huvudet.
"De var bara en tanke, att det skulle kunna vara jag. Du vet. Morsan och farsan var inte stenrika precis", förklarar jag och ser killen försvinna runt ett gatuhörn.
"Okej, men vem vet. Bara för att han skejtar runt i trasiga kläder behöver det ju inte betyda att han inte är rik. Det kanske är hans stil, eller så rebellerar han mot sin stenrika farsa. Men jag förstår vad du menar". Vince skrattar. "Men tillbaka till min fråga. Bussfärden? Berätta".
"Sant", suckar jag fortfarande med tankarna kring killen på skateboarden.
"Så, berätta nu då. Bussäventyret", uppmanar Vince igen och trycker på gasen när trafikljuset skiftar om till grönt.

 Jag himlar med ögonen och suckar.

"Kim, som jobbar på hotellet stod utanför restaurangen..."
"Alltså hotellbetjänten?" avbryter Vince.
"Ja, samma tjej vars nummer jag hade kletat i fejset, om du så gärna vill göra narr av mig. Hon stod utanför restaurangen och vinkade till sig en buss. Angie var ju som hon var...så jag tog chansen och smet när det blev outhärdigt.".
"Och det var din enda lösning? Jag menar, jag stod ju utanför och rökte".
"Jag blev arg, så jag drog allt lite förhastat och stack".
"Det skulle ha varit bra om du kanske skulle ha förvarnat mig. Kommit ut till mig och bett om att dra. Det slog dig liksom inte eller?"
"Jaja, hur som helst gjorde jag det, och Kim blev inte heller så glad av mitt påhitt."
"No shit". Vince drar i ironins trådar.
"Hon blev ju förstås skitskraj att något skulle hända på bussen, att någon skulle se mig eller liknande".
"Gjorde någon det då?"
"Nej, eller en liten kille kanske kände igen mig, men han satt bara och stirrade ut mig och sa inget. Och så var det en tjej också som talade med sin kompis och påstod att jag liknade mig, men kompisen tyckte att jag var för lång".
"Talade du med dem?"
"Nej nej, tror du jag är dum eller? Jag visade knappt ansiktet. Hade huvan uppdragen".
"Och då hoppade ni av vid konstgallerian när Kim inte pallade längre".
"Ja precis. Ungefär så".
Vince skrattar.
"Du har minsann knasiga idéer ibland. Det är minsann tur att du har Scooter och de andra som ibland sätter koppel på dig. Du är värre än vad jag var i din ålder". 
Jag kastar en skeptisk blick åt Vinces håll.

"Okej då, man kanske inte kan jämföra dig och mig. Men ändå", skrattar Vince. 
 Trots att jag känner irritation över att ständigt behandlas som en fyraåring, kan jag inte låta bli att skratta. Vince har faktiskt rätt till viss del. Jag rycks lätt med i saker som sker runt mig och vips är jag försvunnen. Det här var ju inte precis första gången jag gjort något på impuls.

 "Du borde nog vara aningen försiktigare. Speciellt när du inte har någon du kan lita på i närheten". Vince slutar skratta och försöker få mig att inse fakta. 

"Men jag litar på Kim. Hon känner ju till stan".
"Jo, men det är inte det jag menar. Jag menar, vad skulle du ha gjort om det faktiskt skulle ha råkat sig att alla i bussen känt igen dig. Eller om det hade råkat sig just så att du skulle ha haft din värsta fiende på bussen. En som alltid avskytt dig och din musik bara för att de inte har något annat att störa sig på. Folk som inte har alla skruvar på plats", försöker Vince förklara med en allvarlig blick på vägen framför sig. "John Lennon dog på grund av liknande omständigheter". 
"Mmm, jag fattar...", mumlar jag, medveten om att han har rätt. Det kunde ha gått riktigt illa. "Men det är ju omöjligt att alltid se upp för alla faror. Det skulle vara outhärdigt att leva ett liv inom murar av stål, bara för att man är livrädd av vad som väntar där ute".
"Jag förstår vad du menar, men storstäder är aldrig helt trygga. Din bussfärd kunde ha slutat med att någon kidnappat dig, hotat dig till livet, endast för att de vet att du har miljoner på kontot".
"Mmm...". Jag kan inget annat än hålla med.
"Jag menar inte att du ska sluta leva fritt, men det lönar sig att alltid ha något av en baktanke i huvudet som knackar dig i skallen och påminner dig om att trots allt ta det försiktigt".
"Mmm". Mitt ordförråd har tagit slut. Jag har inget att försvara mig med. Han har rätt, och jag orkar inte rebellera.

 

Det blir tyst i bilen. Vince har sagt sitt och jag har inget att tillägga.

"Så...", säger Vince när tystnaden blir tillräckligt olidlig. "...ska ni träffas fler gånger?"
"Kim alltså?" frågar jag, inte helt säker vem han nu plötsligt syftar på.
"Ja, alltså hon vars nummer du kladdat i fejset".
Jag smäller till Vince i axeln som tack för att han påminner mig om mitt lilla klanteri med jämnan. Stämningen lättar dock i bilen igen och jag berättar för Vince om mitt och Kims tjafs inne i gallerian.


"Så, hon gillar dig", är Vince enda slutsats efter allt jag sagt.
"Vafan? Lyssnade du alls vad jag sa nyss? Jag fick henne så arg att hon nästan började gråta! Det här handlar dessutom inte om att jag försöker få henne på kroken, om det är det du tror. Hon blev galet arg över bussäventyret. Praktiskt taget så arg att hon hade kunnat ringa polisen för att få mig eskorterad i säkerhet"
"Ja men, då har du ju redan in en fot i hennes dörr. Bjud ut henne på dejt!". Vince flinar retsamt och svänger in på en mindre väg än den vi just kört på.  
"Vah?! Tror du att...vafan! Påriktigt! Tror du jag försöker haffa henne eller nåt?"
Vince rycker på axlarna och flinar retsamt. 
"Det var du som hade nummern smetad i fejan".

Jag slår till Vince igen, hårdare den här gången. Han skrattar retsamt och försöker undvika ännu ett slag. 

"Ouch! Sluta slå mig för att jag har rätt!" skrockar Vince.
"Sluta snacka skit då!"
"Jaja. Jag försöker ju bara få dig att inse fakta", flinar Vince med glimten i ögat.
"Du och dina dumma slutsatser", muttrar jag.
"Sabba inte chansen". Vince växlar ner och styr försiktigt bilen över farthundret som uppenbarar sig.
"Vad fan snackar du om?". Det irriterar mig massor att han försöker ge mig råd, som jag inte har någon avsikt att ta emot, eller alls se som vettiga.
"Jag säger bara att du inte ska sabba din chans till en dejt med en normal och dessutom rätt så snygg tjej".
"Kom igen! Sluta ge mig tips om tjejer. Det är inte mitt största problem här i världen. Snacka hur mycket du vill om att hålla impulserna i skick, men när det gäller tjejer kan du gå och dra något gammalt över dig".
"Jasså, nu blev du allt stöddig", Vince verkar tycka att det här är helvetes roligt, att göra mig irriterad.
"Vem har sagt att jag är på jakt efter en tjej?!", hasplar jag ur mig och slår ut med händerna i vädret.
"Okej, om du säger så...då så. Men jag sa bara att du borde..."
"Håll. Truten", avbryter jag honom bestämt.
"Okej..."
"Tack."
"Justin and Kim, sittin' in a tree....", hörs en svag påbörjad viskning.

Jag är för snabb för att Vince ska hinna med. Ännu ett hårt slag träffar hans axel och han gnider sin sjuka arm resten av vägen fram till sitt hus. 

Det är nästan så att jag glömt bort incidenten på restaurangen och vet inte hur jag ska betée mig när jag möter Mike i ytterdörren när han är påväg ut. Han säger inget, utan går raskt förbi mig med huvudet sänkt.
"Har hon åkt?" frågar Vince Mike.
"Vad tror du?" muttrar Mike som svar.
"Vi får prata om det här sen. Okej?" försöker Vince.
"Vad finns det att prata om", muttrar Mike, sätter sig i sin bil och smäller igen dörren.
Vince tar ett par raska steg fram till Mikes bil och öppnar förardörren där Mike sitter. Jag kan höra att Vince säger något lågmält till Mike, men uppfattar inget av diskussionen.
"Det är fan han som ska be om ursäkt! Vilken rätt har han att förstöra på det här sättet?!" fräser Mike högljutt.

Med en växand skuldkänsla utifrån vad jag hört av Mikes ord, går jag fram till dem, men ställer mig på säkert avstånd, ifall Mike skulle vara på bristningsgränsen till att försöka få tag i mig. Jag får harkla mig för att få deras uppmärksamhet. 


"Jag ursäktar om jag orsakat något. Det var inte avsiktligt", säger jag.
"Avsiktligt?! Det var ju precis det som det var. Och hur fan ska jag kunna tro på en idiot som dig när Angie säger tvärtom?" hojtar Mike argt.
"Vadå tvärtom?" frågar jag och förstår inte riktigt vad han menar.
"Hon berättade att du tafsat på henne! Och vad jag vet så känner jag inte dig. Men henne har jag känt sedan flera år tillbaka. Hon skulle aldrig ljuga!"
"Va?!" jag tappar hakan av förvåning och får kämpa med att förstå vad jag nyss hört. Var Angie verkligen så pass skamlös att hon behövde dra det till en sådan nivå? Jag vet inte längre vad jag ska tro.
"Men det finns ju bevis! Hon filmade ju!" försöker jag.
"Menar du det bevis hon försökte filma för att få ditt tafsande på bild? Det som hon raderade för att hon kände sig så kränkt efter att du stormat ut från restaurangen?"
"Så du menar att hon hann radera det?!" hasplar jag ur mig.
"Du gjorde henne jätteupprörd! Och om det stämmer att du tafsade på min tjej så ska jag ha ihjäl dig! Bara så du vet! Jag ska polisrapportera dig!"
"Lugna dig för i helvete!" hojtar Vince varnande. 
Min ilska går inte längre att hålla tillbaka. Det värsta är att Mike inte har någon aning om vad han pratar om.
Jag tar ett steg mot honom, men vince hojtar snabbt till.
"Justin! Håll dig tillbaka!".

Jag stannar. Håller ilskan inne. Bryter ögonkontakten med Mike vars ansikte är förvridet i röd ilska. Mike gör ett försök att resa sig hotfullt ur bilen, precis som om han hade en avsikt att flyga på mig. Vince stoppar honom och trycker ner honom i sätet igen.

"Åk hem! Vi pratar senare", säger Vince och försöker hålla en sansad och lugn röst.

"Så länge som den idioten är här kan du vara säker på att jag inte kommer höra av mig. Ta fan och släng ut honom först", morrar Mike innan han drar igen bildörren framför Vince och backar ut från gården.

Vince och jag lämnar att stå och se efter Mike som kör iväg i racerfart.
Efter en stund harklar sig Vince.
"Mike är lite som du. Kör på impulsgrejen ganska ofta. Även när han är arg", säger Vince som om han försökte dra ett skämt, men jag kan inte se det roliga i situationen så jag skakar bara på huvudet och börjar gå mot ytterdörren.
"Man kan inte skämta om saker som är på blodigaste allvar Vince", säger jag utan att se bakåt.


Efter en olönsamm timme i studion åker jag tillbaka till hotellet och känner hur huvudet bultar. Hotellsängen fungerar som kraschlandningsbana så fort jag stiger in genom dörren till 524:an. I huvudet försöker jag sammanfatta dagen och reda ut de trassliga trådarna som orsakat huvudvärken. Hur jag än försöker vända och vrida på dagen, känns det precis som att jag blivit grundlurad i tv-showen Punk'd. Hur i hela friden kan en människa orsaka så mycket drama som Angie gjorde idag?


"Justin?" hör jag Scooters dämpade röst genom hotelldörren. 

Jag reser mig med en suck och släpar mig fram till dörren för att öppna den.

"Vad?" säger jag slött och vet att jag inte kommer att orka svara på något annat än lätta frågor som; är du hungrig? Vill du ha mat? 

"Vince sa något om att du hoppat på en buss idag. Vad handlar det om? Jag trodde han skämtade", säger Scooter med en fundersam ton som om han inte riktigt kunnat tro på vad han hört. Nu var han såklart här för att förhöra mig om min dramatsika dag från början till slut.
En djup suck. Någonstans bak i huvudet mumlar en liten trött röst. Ljug. Och det gör jag. Vad som helst för att slippa berätta.

"Han skojade bara. Det har hänt så fatalt lite i studion att han tyckte att vi behövde komma upp med en intressantare historia. Ändå har jag lyckats dra på mig huvudvärk, så om du ursäktar så ska jag gå och svälja en burk av huvudvärkstabletter och dö en aning", säger jag och stänger dörren igen. Aningslös om vad Scooter tänker om min korta lögn på andra sidan dörren, går jag tillbaka mot sängen. Han får bryta sig in om han vill ha ett bättre svar, tänker jag innan jag landar på sängen igen och somnar.

45 minuter senare vaknar jag. Huvudvärken är borta och jag piggnar snabbt till. Efter två rundor genom alla tv-kanaler är jag bottenlöst rastlös. Jag plinkar på gitarren en stund i ett försök att få igång en smula kreativitet, i hopp om att kanske ha något nytt att spela upp för Vince imorgon. Mina ord hakar sig fast i mitt hat mot Angie, och den korta början på den text jag lyckas skriva ner innehåller inget vettigt för omvärlden att höra. Papper efter papper i mitt texthäfte rivs ut och skrynklas ihop för att sedan testas som basketboll mot den långa glasvasen som står tom som dektoration bredvid byrån.

 

Med en suck lägger jag gitarren ifrån mig och fiskar upp telefonen ur jeansfickan.
Jag funderar ett slag på att ringa mamma, men eftersom jag inte har några planer på att oroa henne med mina upptåg, låter jag bli. Lil' Twist skulle antagligen gilla att höra om dagens drama, men när jag prövar ringa honom får jag veta att hans telefon är avstängd, som vanligt.

Jag rullar igenom mina senaste textmeddelanden i iMessage och fastnar med blicken på diskussionen med Kim. När jag nu ser på den känns det som att det var evigheter sedan, speciellt efter allt som hänt. Stämningen i vår diskussion var lättsinnig och vi var muntra främlingar som småpratade. Det var en kul grej att chatta med Kim just för att hon arbetade på hotellet och för att hon kändes normal, att hon inte reagerade speciellt på det faktum att jag var jag. Men att jag nu hade träffat Kim utanför hennes arbete, i normal skepnad, gjorde att det kändes märkligt. Märkligt för att jag betett mig minst sagt dumdristigt och impulsivt.

Samvetet gnager. Borde jag försöka ställa allt till rätta igen, eller bara låta det rinna ut i sanden? Behandla henne som den betjänt hon är varje gång jag kanske träffar henne i hotellet? Låtsas som att inget hänt? Det skulle trots allt inte spela någon roll på måndagen inkommande vecka då det var dags att sätta sig på planet hem till soliga L.A.

Men samvetet gnager som en mager och desperat råtta. Precis som Vince sa så skulle det ha kunnat gå riktigt snett med mitt lilla bussäventyr och jag har delvis Kim att tacka för att jag nu sitter helskinnad på hotellet. Visserligen bad jag om ursäkt åt Kim tidigare i konsthallen, men det känns som att det kapitlet inte är helt fullständigt ännu. Skulle det ha varit en säkerhetsvakt som sprungit efter mig och skyddat mig, så skulle han eller hon fått lön. Kim hade fått ett ynka förlåt. Och endast det efter att jag dessutom grälat och klagat inne i konsthallen.


Innan samvetet gnagar igenom hela mig letar jag upp Kims nummer och slår en signal till henne, med behovet att ställa allt till rätta. Jag vill kunna skämta och småprata i hotellkorridoren igen ifall vi råkar ses. Är det för mycket att begära?

 

Ett flertal signaler går fram, men ingen svarar. Hon kanske är en upptagen människa med många vänner? I och med att den tanken faller in trycker jag av uppringningsförsöket.
Jag hinner lägga ifrån mig telefonen, resa mig och fundera på att kanske ringa och beställa mat från roomservicen. Hungrig är jag trots allt. Då ringer min telefon. 
"Hej!" svarar en aningen förvånad röst i andra ändan. "Du ringde!"
"Hej! Ehm, jo! Jag ville bara..." börjar jag och bannar mig själv för att jag inte tänkt igenom det här bättre tidigare. "...be om ursäkt igen för idag. Känner att jag nog gjorde en riktig tabbe idag. Jag lovar, det kommer inte hända igen". 
"Nej nej, ingen fara. Jag överreagerade. Kom sedan på att jag inte åt någon lunch och att det antagligen var det som gjorde mig grinig". Kim låter varken arg eller surmulen som jag föreställt mig. Snarare lättad.
Det blir tyst en kort stund.
"Okej, då kan jag sova lugnt inatt", säger jag och pustar ut på skämt. 
Kim skrattar. 
"Verkligen, så farligt var det faktiskt inte".

"Så det är okej om jag frågar om du har lust att ses igen?" frågar jag och undrar vad jag nyss föreslagit. Hur i hela friden tänkte jag det där högt?

En kort tystnad uppstår.

"Eh...Alltså...nu?" frågar Kim förvånat. 

"Inte kanske precis nu, men jag tänkte att någon gång. Jag är ju skyldig dig fem dollar, samt kanske lön för din fina räddningsinsats idag".  Orden ramlar ur mig. Det är knappt att jag får stopp på mitt mässande samvete.

"Kom igen! Det var ju inget! Jag är ganska säker på att min plånbok inte lider för att ha sponsrat dig med en bussbiljett."

 "Det känns liksom så skit att jag betedde mig sådär. Jag menar, du kanske dessutom var påväg någonstans och så plötsligt hakar jag på som någon jäkla parasit. Jag tänkte aldrig på att du kanske hade brottom någonstans".

"Nej nej, jag var påväg hem. Jag blev bara liksom lite chockad över hela situationen. Så sluta tramsa om det där. Det där är något jag får berätta åt mina tusen katter när jag är si sådär 90 år och ensam."

"Jasså du har tänkt bli kattkvinna som 90 åring?" skrattar jag. "Brukar det inte heta att man berättar för sina barnbarn och inte för sina katter?" 

"Vem vet. När jag är 90 är jag antagligen en sur gammal kvinna som inte står ut med livet längre. Speciellt inte med barnbarn som springer hit och dit och härjar och hoppar på bussar utan biljett. Om man analyserar utifrån dagens händelse och mina sura miner, så ser det ju inte så lyckat ut för min framtid. Man blir väl bara surare med åren? Är det inte så?" 

"Ja, du kanske har rätt", skrattar jag. "Du får börja gå på överraskningsterapi. Eller skratterapi, så att du håller humöret uppe".

"Skratterapi? Finns det något sådant?" undrar Kim.
"Jadå, man lägger sig på golvet och skrattar i tio minuter eller längre. Det frigör bra energier och gör att man löser upp stress och spänningar. Vi gjorde det ofta på turnéerna när vi var som mest stressade och trötta."

"Så då ligger alla bara på golvet och skrattar som galningar?" frågar Kim skeptiskt och släpper ut ett skratt. 

"Jepp, det är precis så galet som det låter". 

 

Jag är inte fullt så säker på hur länge vi pratat i telefon när det knackar på dörren. Men örat är varmt, och det är mörkt ute. Under tiden vi pratat har jag tagit mig från stående till sittande till liggande ställning i soffan med fötterna uppe på ryggstödet. Kim och jag har tagit oss igenom en hel bunt med tramsiga diskussioner som egentligen inte spelat något allvar, men som vi ändå bara fortsatt att spinna på. 

"...så jag trodde faktiskt jag skulle få skit för det, men de märkte aldrig något". berättar Kim. 

"Och jag som nästan trodde att du var den sortens tjej som inte sysslade med sådant", säger jag.

Det knackar på dörren igen. 

"Hurså?" undrar Kim. "Är det på grund av att jag redan gett dig intrycket av att jag ständigt kräver full kontroll över situationer". 

"Kanske", skrattar jag. "Näedå, men nu krossade du i alla fall den fördomen". 

Dörrknackning igen. 

"Justin! Är du där?" hörs Scooters röst från utsidan. 

"Vad skönt! Då har vi det överstökat. Fint", säger Kim fullständigt allvarligt, men jag kan höra ironin i hennes röst, för att sedan lyssna till hennes kvittrande tillbakahållna skratt. 

"Du, jag tror jag måste gå. Scooter håller på att bryta sig in", säger jag och önskar att det inte var så. För så fort jag blir tvungen att avsluta samtalet har jag på känn att en tristess större än hotellet kommer att bryta sig löst inom mig och spränga mig i luften. 

"Åh, vad är klockan?" undrar Kim och svarar på sin egen fråga. "Jösses! Den är 20.12! Fan, då har mamma och Ally säkert redan ätit. Inte konstigt att mamma ropade på mig tidigare". 

"Okej, men..." börjar jag men vet inte helt vad jag ska säga. Hela vårt samtal känns plötsligt så överväldigande normalt. Precis som om detta var något vi gjorde dagligen. Ändå vet jag ännu inte hur jag ska avsluta samtalet. 

"Vi hörs Justin", säger Kim efter den längsta tystnad av vårt rullande samtal. 

"Vi hörs", säger jag också. "Hejdå". 

"Okej, hejdå". 

Och samtalet är av. Jag landar som en sten ner i verkligheten i mitt hotellrum. Så känns det i alla fall. Plötsligt är allt så tyst, förutom Scooters knackningar på dörren. Luften står stilla och jag samlar mig för att prata med Scooter, omedveten om vad han har för ärende, innan jag öppnar dörren. 



 

 


UPPDATERING! 27.04.1014 - Under en tid har jag inte över huvudtaget klickat mig in på bloggen, men nu är jag plötsligt här igen, med en liten lust att rätta till lite i texten och ändra på några saker. Läste igenom kapitlet och gillade det inte alls. Nu känns det dock lite bättre. Vet inte vad ni tycker. Sedan har jag mer idéer för nästa kapitel plötsligt. 

Läs och kommentera gärna!

// Väggblomman

believe this, believethis, believethis.blogg.se, fanfiction, justin bieber, kapitel 15, väggblomman,
 
 
 
 

Justin ler. Ignoranta jävel, tänker jag men uttrycker mig bara genom en irriterad djup suck.

"Så, om dom såg mig. Vad skulle det spela för roll?" säger Justin som om han verkligen ville tro starkt på det han nyss sa. Ändå kan jag se i hans aningen osäkra blick att det visst skulle ha spelat roll. Jag misstänker att detta bara är hans försök till att lugna mig, med att vifta bort sitt lilla äventyr som om det var en småsak. Något han gjorde varje dag.


"Du menar alltså att det inte skulle ha spelat någon roll? Hoppa fan på nästa buss och se om någon känner igen dig! Nu satt du mindre än fem minuter på den jävla bussen! Såg du inte lillkillens ögon? Skulle vi ha väntat en sekund till så skulle han ha hasplat ur sig något inför alla. Du hörde tjejerna på bussen strax före vi klev av! Den ena var definitivt övertygad! Vad tror du skulle ha... "


Medan jag hasplar ur mig allt som bubblar upp till ytan, slokar Justin med axlarna och suckar, sticker händerna ner i jeansfickorna och vrider på sig. Han flyger ointresserat med blicken över tavlorna som ett barn som fått nog av att lyssna på sin mammas predikningar om rätt och fel. Ett kroppspråk som påminner om Ally.

"Ja, ja", börjar Justin och avbryter mig irriterat. "Kanske vi ska ringa polisen också, så får de eskortera mig tillbaka till hotellet med en skjutsäker väst nertryckt över huvudet? Och kanske du borde sätta på dig solglasögon, hatt och huva, kanske även en filt, så att ingen känner igen dig när du kliver ut från gallerian. Vem vet, det kan gömma sig hundratals paparazzis där ute som undrar om du kanske var inblandad i mitt lilla äventyr? Eller ursäkta, äventyr låter nog förbannat stort för att vara en bussfärd på 5 fucking minuter". Justin låter verkligt uppretad och på något sätt besviken.

Det blir dödstyst i gallerian när Justin slutar prata. I ögonvrån kan jag se damen borta vid disken. Hon ser chockad ut, som om hon på något sätt förstått vad Justin och jag diskuterat, men att hon ändå inte riktigt luskat ut vem det är vi pratar om. Eller om vi möjligtvis är ett stort skämt.

"Du kan åka hem nu om du vill", säger Justin med fattning utan att titta på mig. Fortfarande kan jag skymta en bitterhet i hans röst.

"Borde nog göra det. Jag har ändå inget att göra här", säger jag och känner mig nertrampad. Visst, han må ha rätt på några punkter, men att riskera en massa bara för att åka buss är ren idioti. Och jag är arg för att han inte tog mig på allvar. Med den tanken öppnar jag munnen för att säga hejdå, men hejdar mig. Och av någon underlig anledning börjar jag traska mot utgången utan att säga något alls.

"Låt mig bara påminna dig att det inte var jag som bröt mig in på ett hotellrum och blev påkommen med att sitta och plinka på någon okänd typs gitarr", muttrar Justin lågt, men så pass högt att jag hör honom ändå.

Jag stannar och vänder mig mot honom igen.

"Och vad menar du med det?" fnyser jag onödigt surt.
"Ja vad menar jag månne med det?" säger Justin och låter fundersam på ett kallt och ironiskt sätt.
"Försöker du påpeka att det inte bara är du som hittar på saker på impuls, eller vadå?"
"Kanske det", säger han och rycker på axlarna, fortfarande utan att se på mig.
"Så? Vart ville du komma med det påståendet?" frågar jag och försöker att låta mindre sur. Han har trots allt rätt på den punkten. Nu borde vi vara kvitt.
Han rycker på axlarna igen plockar fram telefonen, tummar på den och sätter den mot örat. Jag står tyst kvar, osams med mig själv om jag trots allt borde gå eller stanna kvar och säga hejdå, som jag hade misslyckats med att göra tidigare.


"Hej...ja. Jag är i en konstgalleria...Vet inte...Yellowhouse Gallery står det på fönstret. Okej. Vi ses. Mmm. Yep. Bye". Samtalet är lika fort avslutat som påbörjat och Justin trycker ner Iphonen i byxfickan igen.
"Åker du till hotellet? frågar jag försiktigt, rädd för att starta ännu fler otrevliga konversationer i negativ ton.
"Spelar det någon roll så länge jag har hundra säkerhetsvakter runt mig?", säger han och tittar upp på mig aningen besviken, eller kanske stött.

Jag känner ett litet styng inom mig när hans ögon möter mina. Plötsligt känns det jättedumt och meningslöst att vi nyss ens bråkat om så gott som ingenting. Det är ju knappt så att vi ens känner varandra. Ändå omges vi av en helt annan stämning, annan luft än den som vi omgetts av tidigare. Stämningen är stram. Intensiv. Hittills har vi alltid varit främlingar som endast stött på varandra av ren slump, då som då. Nu är vi plötsligt mer än främlingar. Vi är osams. Osams om den enda stunden vi verkligen spenderat i varandras sällskap utanför hotellet.

Då slås jag av tanken att jag nyss gett det sämsta intryck av mig själv jag någonsin kunnat ge. Det måste ju trots allt ha funnits en baktanke med att han ville hoppa på just den bussen jag råkade sitta på. Vad fan sysslar jag med?

"Du då?" undrar han och mjuknar i ansiktsuttrycket.

När han ställer frågan märker jag hur länge vi varit tysta. Borta som jag är - på villovägar i mina egna tankar - har jag helt tappat tråden och minns inte längre vad vi nyss diskuterat.

"Vadå jag?" frågar jag och känner hur mina händer med ens blir rastlösa. Mitt huvud är inte längre upptaget av att vara arg, snarare av skam. Händerna inte upptagna av att vifta ilsket i luften. Jag vet plötsligt inte hur jag ska betee mig eller hur jag ska vända situationen, från den stela tegelmur till något trevligare, något helt annat.

Vad ska du göra?" frågar han utan att verka uppfatta min bortkommenhet trots att hans blick fortfarande vilar på mig.

"Jag...vet inte", svarar jag sanningsenligt och minns varken vart jag egentligen var påväg eller om jag var stressad. 

Justin nickar svagt och flyger med blicken ut genom fönstret, gräver ner händerna djupare i fickorna. Han drar ett djupt andetag.

"Förlåt" andas han. Det kommer oväntat och väldigt ärligt.

Jag som inte räknat med en sådan plötslig och ärlig ursäkt känner mig snopen som om det var jag som hela tiden borde ha bett om ursäkt.

"Förlåt mig också", säger jag och låter blicken falla ner på det vita golvet. "Det var onödigt...att tjafsa...". Jag sneglar upp på honom som om jag förväntar mig en pinsam ögonkontakt.

Justin med blicken på mig, lägger huvudet på sné. Det rycker i hans ena mungipa vilket blommar ut i ett litet leende, och skymtar hans vita jämna tandrad. Det smittar av sig på mig och snart nog står även jag där och ler tillbaka som en fåne. Vi börjar båda skratta som om allt fram tills nu var ett dåligt skämt.

Tanten bakom disken skakar på huvudet för sig själv och verkar nog inte veta vad som överhuvudtaget pågått i hennes konsthall. Inte för att jag heller riktigt vet det. Men stämningen är annorlunda igen. Tegelmuren smälter. 

En svart bil fickparkerar bredvid trottoaren utanför konstgallerian och Justin hajar till.

"Åh, Vince är här. Jag måste gå", säger han och sneglar på mig. "Eehm...jo.."  Han tvekar, som om det var något mer han hade tänkt säga, men ångrade säg.
"Okej..." pressar jag fram mellan läpparna och nickar instämmande. Jag griper tag med båda händerna om axelväskans band som om jag gör mig beredd inför att skiljas åt. En sådan underlig och magvridande känsla.

Gå inte. Gå inte. Gå inte, tickar orden i mitt huvud som en taktpinne. Jag följer med Justin ut på gatan där han öppnar passagerardörren till den svarta bilen och hälsar på den tatuerade killen vid ratten.

"Du var snabb", säger Justin till Vince som svarar något jag inte hör.
Justin vänder sig mot mig och stannar upp. Funderar vad han ska säga. Tvekar en aning. 
"Vi ses", säger han och ler svagt.
"Mmm", säger jag igen och nickar precis som tidigare. Jag biter jag mig på insidan av underläppen. Jag vill säga något. Prata. Svara "Okej, vi ses", och kunna veta att vi absolut kommer att pratas vid imorgon, som om det vore något självklart. Något vanligt. Jag vill ge honom en snabb kram eller bara peta i honom tafatt i armen. Eller kanske göra något dumt, som till exempel dra upp bråket igen bara för att hänga en stund till.

Justin ler som om han försöker luska ut vad jag felar.

"Vad är det?" frågar han.
"Va? Näe, inget", säger jag och lyckas få läpparna isär även om jag låter ytterst osäker på min sak.
"Hm..okej", säger han. Sedan får jag höra "Vi ses" för andra gången vilket får mig att undra igen om det bara är något han slänger ut sig till höger och vänster som en hälsningsfras, eller om han säger det för att göra det klart för mig att vi absolut kommer ses.

Jag nickar stumt och håller jobbigt hårt vid bandet på min axelväska.

 Justin in i bilen, drar igen bildörren och Vince styr ut på vägen och gasar på.

Med en djup suck, traskar jag de få steg som krävs för att ta mig till busshållplatsen där Justin och jag tidigare hoppat av bussen. Det krävs ingen lång väntan innan bussen kommer och jag får fortsätta min färd hemåt.

 

Bussresan hem är tråkigare än vanligt. Jag spänner blicken i varenda människa som stiger på vid varje stopp, som om jag förväntade mig att det var Justin. Sista stoppet före jag ska av har jag nästan sluta bry mig om vem som stiger på bussen och missar därmed totalt att en kille i svart huvtröja kliver på. Det är först när han passerar mitt säte som jag hoppar till av överraskning och stirrar efter honom. Någon sekund senare vrider killen på huvudet och ser förvirrat på mig med rynkad panna och slänger ur sig ett nästan ilsket "Vad sttirrar du på?" innan han går vidare längre bak i bussen. Definitivt inte Justin. Killen var mörkhyad.


Väl hemma rastar jag DJ ute på vår lilla gård. Han cirkulerar varv på varv runt en och samma buske och jag sitter på trappan och ser på med tom blick, men fullt huvud.

Jag undrar vad Justin gör. Om han sitter och mixar musik, eller om han äter, eller om han bara sitter och stirrar rätt ut som jag? Men varför skulle han göra det? Han har antagligen mycket att göra, och folk som pratar och diskuterar saker med honom. Saker han bryr sig om och saker han lever för. Han kanske pratar i telefon, men vad vet jag? Det irriterar mig att jag vet så lite om honom. Vad han egentligen gör när han inte gör det han ska göra. Vad han tänker på när han inte jobbar.

Det enda jag vet om honom just nu är att jag har lyckats bråka med honom om en bussresa på fem ynka minuter. Ju mer jag tänker på det desto mer känner jag mig bortgjord och fantastiskt värdelös, speciellt när det gäller just honom, Justin.

En bil kör förbi på vår lilla gata och jag påminns om hur mycket klockan borde vara. Mamma och Ally kunde svänga in på gården när som helst, och mamma och hennes klagomål är inte högt på listan av folk jag vill träffa idag. Jag påskyndar DJ och blir tvungen att släpa och dra i hans koppel för att få honom att komma bort från busken.

"Vad fan felar du? Har en katt stänkt ner hela busken, eller vad är det nu?" muttrar jag irriterat åt DJ samtidigt som jag drar i hans koppel för att få honom uppför trappan och in genom ytterdörren.

Jag täcker ruta efter ruta av svart blyerts i en sida i mattehäftet och nynnar på en dålig påhittad melodi, blandat med låtar som poppar upp i huvudet en efter en, där jag ligger på mage tvärs över min säng. När sidan är täckt av blyerts stänger jag häftet och rullar över på rygg med huvudet i geografiboken. Jag låter blicken svepa över min täckta bildvägg. Det här är total uttråkning.

"Hallå!", hörs ett rop strax efter att det svaga ljudet från att ytterdörren öppnas på nedre våningen.
"Hej!" ropar jag tillbaka.
Steg i trappan.
"Och var var du idag när jag försökte ringa dig vid lunchtid? Du var väl sjuk, inte sant?" undrar mamma med handen på höften och bestämd blick.

Just det, lunch. Jag åt aldrig någon lunch. Inte undra på att magen låter som en döende långhalsad dinosaurie som de så fint brukar ha animerat i tv på Animal Planet. Såklart att jag började bråka med Justin. Jag var ju hungrig! Alltså en tickande bomb. Kanske jag borde förklara varifrån mitt nervsammanbrott härstammade?

Var är min telefon?
Jag börjar rota runt i sängen på jakt efter min telefon och svänger ut och in på täcket så att skolböcker dunsar en efter en i golvet.

"Hallå? Kimberly?! Jag frågade dig något! Då är du så vänlig och svarar", hojtar mamma där hon står i dörröppningen. "Var har du varit hela dagen?".
"Jag...ehum...åkte till skolan för att hämta några böcker", ljuger jag. En dålig lögn. Hon ser genom den.
"Verkligen inte sant. Jag ringde Lynn och frågade om hon visste var du var", säger mamma och sätter också den andra handen på höften som för att lägga på tyngden av hur arg hon är.
"Nämen dom hade lektion då, så vi sågs inte", försöker jag halvhjärtat samtidigt som jag fortsätter fokusera mig på att hitta min telefon.
"Kimberly! Se på mig när jag pratar med dig och sluta upp med vad du nu än sysslar med!" hojtar mamma ilsket.

Jag slutar leta och ser upp på mamma med en uttråkad suck.

"Jaa, vaad?" säger jag slött och ger henne blicken som berättar hur mycket jag absolut inte bryr mig.
"Imorgon åker du till skolan. Punkt slut! Och du ser till att ta reda på alla dina läxor och vad ni har gått igenom i skolan idag. Jag vill inte se mera av den här attityden så länge du bor under mitt tak! Uppfattat?"
"Yes ma'am", säger jag släpigt och himlar med ögonen. Jag orkar verkligen inte med mammas tjafs just nu.
"Inte den tonen!" varnar mamma.
"Jag tror fortfarande inte på din dåliga lögn, och jag hoppas innerligt att det inte blir en dålig ovana".
"Vadå? Skolkandet eller ljugandet?" säger jag, eller rebellen som sätter fart i huvudet på mig.
"Kim! Du vet att jag menar allvar! Jag ska ha din far att prata med dig om det här!"

Med de orden stegar hon ilsket ut ur mitt rum och nerför trappan.

Jag ångrar mig genast för allt jag sa. Det var verkligen onödigt att vara så stor i käften. Irriterad på mig själv och med ånger i kroppen trycker jag ansiktet ner i täcket och skriker ut ett kvävt skrik.


När jag slutar skrika hör jag telefonens svaga rington.



"Var är du?", mumlar jag för mig själv samtidgt som jag letar allt effektivare genom täcket. Efter några signaler tystnar den.

"Damn...", mumlar jag och hittar telefonen i skolväskan som ligger halft under sängen.

Ett missat samtal, två meddelanden - ett från Ian och ett från Lynn. Men ögonen fäster sig på det nyss missade samtalet. Allt i min kropp genomgår en elektrisk stöt samtidigt som hjärtat tar ett skutt och inälvorna i hjärtats omgivning rycks med. Jag ser på skärmen med ögon som snart skjuter ur ögonhålorna.


Missat samtal. Justin.


Med skakig hand drar jag ett fingret över det missade samlatet för att ringa upp och trycker telefonen mot örat.

 


Här sitter jag och börjar skriva när jag verkligen inte alls skulle ha tid med något sådant.  Haha.. 

// väggblomman

believe this, believethis, believethis.blogg.se, fanfic, fanfiction, hotell, justin bieber, justin bieber novell, kim, kimberly,