Madison Square Garden är fyllt med folk, eller fans rättare sagt. De tursamma stackarna längst framme vid staketet trängs så att de knappt får luft. Ändå sträcker de sig framåt och vrålar sig hesa som om det är det enda som kan hålla dem vid liv. Luften är tjock och en svag rök kryper fram över scenen som jag alldeles just ska inta från en lucka i golvet. Strålkastare i rött och gult får liv i scenspektaklet och introt börjar spelas. Fansen skriker.

 

Golvet under mig höjs och vrålandet från fansen stiger till en nästan öronbedövande nivå. Musiken spelar i mina öronsnäckor och mikrofonen vid min kind gör att jag kan höra mina egna andetag. Halsen känns torr, brännande torr. Huvudet tungt, bowlingklot tungt. Jag gör mig beredd att ta första tonen. Och där gick den chansen. Inte ett ljud fick jag ur mig. En plötslig yrsel överfaller mig och jag blir tvungen att sätta mig ner på huk. Ta djupa andetag. Jag sväljer det ynka saliv som finns kvar i min mun. Tungan känns kruttorr, halsen som en brinnande låga. 

 
Dansarna som omger mig reagerar inte, de fortsätter som om ingenting hänt. Paniken slås i mig som med ett brännbollsträ. Kallsvetten börjar krypa fram längs nacken och armarna och jag känner hur yrseln tilltar kraftigt. Händerna skakar.
Fansen skriker högre - ljudbedövande - precis som den högljudda tonen som uppstår om en mikrofon faller ner framför en högtalare. Mina händer flyger upp och plockar ut öronsnäckorna ur öronen för att sedan trycka handflatorna mot dem för att stänga ute oljudet. Svag och ynklig som jag känner mig, kryper jag ihop på scenen i fosterställning. Snälla sluta! Sluta! Hjälp!

 

Dunk dunk dunk. Eller snarare ett bankande hörs avlägset. Jag tvingar upp mina sega ögon med den lilla kraft jag lyckas åstadkomma med min vilja och söker sömnigt med blicken runt i hotellrummet. Nej då, jag befinner mig inte på någon scen längre. Det var bara en av mina nya återkommande mardrömmar som nyss spelade upp sig igen.

 

"Öppna dörren eller så ber jag Moshe att slå in den!" ropar den väl igenkända rösten av min manager Scooter. Hans allt för vanliga hot om att slå in dörren kommer inte få upp mig den här morgonen. Att det är Scooter som står och bankar på dörren betyder också att Kenny och Allison redan försökt sitt, och gett upp. Sedan är det alltid Scooters tur att härja. Min bodyguard Moshe är sällan den som väcker mig. Endast vid nödfall, gällande på liv och död. En nyfikenhet och lust över vad Scooter skulle ta sig till om jag inte öppnar dörren sveper över mina tankar samtidigt som jag drar täcket över huvudet.

 

"Kom igen slöfock! Är du ens vaken?! Planet väntar!". Scooters nävar verkar ha ett litet vredesutbrott mot hotelldörren.
"Ursäkta, men skulle du möjligtvis kunna sänka volymen lite, tack?" En dams röst hörs plötsligt som omväxling mellan Scooters härjande.
"Förlåt! Jag ursäktar så mycket. Jag försöker bara få fart på min lite efterblivna kusin här inne så vi inte missar vårt plan". ursäktar sig Scooter.
"Klockan är faktiskt halv sex på morgonen och detta är ett hotell!" Damen verkar fortfarande upprörd.

 

Kusin kunde jag stå ut med, men efterblivna skulle Scooter få för. På några tröga sekunder tar jag mig upp ur sängen för att märka att det är otrevligt kallt och nappar därför täcket från sängen och håller det fast runt kroppen medan jag tassar fram till dörren för att öppna den. Jag kikar ut och spelar ovetande och förbannad. Förbannad behöver jag dock knappt spela, då jag redan är på dåligt humör. Mitt morgonhumör i allmänhet är inget att jävlas med.

 

"Vem i helvete vågar väcka mig? Vem var det som bankade på min dörr?"
Min skrovliga och raspiga röst förvånar mig en aning och inte nog med det börjar jag hosta efteråt.
"Äntligen Justin! Vet du hur länge..." börjar Scooter lättat.
"Och vem är du?!" utbrister jag - ignorerar brännan i halsen - och stirrar på Scooter och kastar snabbt ett öga på damen som verkar vara i äldre medelåldern. "Har han stört dig också?"
"Känner ni varandra?" undrar hon förvirrat.
Jag skakar på huvudet. Scooter tappar förvånat hakan för en sekund och växlar med att i sin tur förvirrat titta på mig och damen och mig igen.
"Vi är jättesena! Vad fan sysslar du med Justin?" undrar han och slår oförstående ut med händerna. "Du ser förresten sjuk ut! Är du okej?"
"Vem är Justin?" frågar jag och fortsätter mitt lilla skådespel. "Är han lika efterbliven som dig? I så fall känner jag honom inte".
Jag himlar med ögonen, vänder på klacken och går tillbaka in i mitt hotellrum väl medveten om Scooters snabba reaktion om att inte låta dörren hinna gå igen. Han hinner med nöd och näppe slinka in i mitt rum innan dörren stängs.

 

"Var det där nödvändigt?" undrar han irriterat.
"Efterbliven? frågar jag och kastar mig åter igen på sängen fortfarande inlindad i täcket.
"Det var ju ett rent skämt", försvarar han sig.
"Mitt med", säger jag och får ett litet torrt hostanfall. Brännandet i halsen straffar mig.
Scooter låtsas skratta lite men återgår ganska snabbt till sitt allvarsamma jag igen.
"Du har 10 minuter på dig att fixa dig. Du borde ha lämnat det här rummet för en halvtimme sedan. Planet och alla väntar på dig! Fattar du hur många gånger Kenny, Allison och jag har försökt ringa dig och knackat på dörren och kämpat för att få liv i dig?"
"På riktigt?!" Aningen chockat sätter jag mig upp i sängen, först nu medveten om min dunkande huvudvärk.
"Jag visste att det var ett misstag att låta endast dig ensam ha nyckeln till ditt hotellrum. Det där händer inte igen. Förstått? Jag skiter i om du är arton nu. Du är fortfarande under mitt ansvar. Du ser förresten förskräcklig ut och låter som en döende grizzly. Hur mår du?" undrar Scooter rabblande medan han tummar på sin mobil.
Han har såklart rätt. Även om det var kul att låsa in sig och låta dem kämpa lite för att få tag i mig, så kommer han aldrig låta det hända igen. Hans liv hänger på mig. Alltid.

"Jag ÄR halvdöd. Det känns praktiskt taget som att jag skulle ha tuggat på glödande grillkol och jag tror jag har feber, för att inte tala om huvudvärk".
Scooter tittar genast upp från sin mobil med en granskande blick på mig.
"Du skojar alltså inte? Är du säker på det där med feber?"
"Det här är min nya talang! Att prata som en jäkla halvdöd grizzly och se ut som en svettig ost, fattar du väl! Nej, varför skulle jag skoja?"
Scooter tittar ner på sin mobil igen och mumlar något om att få tag i en läkare och hinna till planet i tid.

 

Det knackar på dörren. Scooter går för att öppna och släpper in Allison, min andra manager.
"Vi är jättesena Justin! Alltså va? Hur slapp du in?" Hennes blick studsar mellan mig och Scooter.
"Jag väckte halva korridoren med att hota att starta kärnvapenkrig om inte Justin öppnade dörren. Jag kan också ha råkat påstå att han var min efterblivna kusin", sa Scooter med ett litet leende. "Och jag antar att det var det som fick Justin att öppna dörren. Han låtsades spela ovetande och var arg som ett bi med motorsågsstämma". Otroligt att han kunde skämta och stressa på samma gång.

 

Trots att jag fryser släpper jag täcket och tar mig för andra gången upp ur sängen. Den här gången fram till min lilla resväska, som endast innehåller det nödvändiga för att stanna en natt på ett hotell; ett par rena plagg, en toalettväska, en telefonladdare och krimskrams som kunde hålla mig från att bli uttråkad. Krimskramset kunde variera men var just nu bland annat en halvutläst bok som jag tappat intresse i för länge sedan men som av någon underlig anledning lämnat kvar att ligga i väskan, ett häfte och dess tillhörande pennor som alltid lyckades sprida ut sig runt i väskan, en gameboy, en nästan tom godispåse och ett par söndriga hörlurar som jämt påminde mig om att packa med de nya nästa gång jag skulle spendera en natt på hotell. Datorn hade jag idiotiskt nog glömt i turnébussen som visserligen stod parkerad några gator från hotellet. Vi vägrade alla att sova i turnébussen efter den långa flygresan från andra sidan Atlanten och unnade oss därför en natt i riktiga sängar.
Mamma skulle normalt ha varit här och påminnt mig om ditt och datt för att inte glömma bort något viktigt, men hon åkte redan igår upp till New York, för att bli intervjuad. Och tänk så hopplöst hjälplös jag alltid kände mig när hon inte fanns till hands.

 

Förkylningen drog jag antagligen på mig precis före jag steg på planet från regniga London förra dygnet, efter att ha avslutat en liten Europa turné. Nu var det meningen att jag hastigt skulle flyga upp till New York för att under två dagar springa på intervjuer och göra små uppträdanden för tidningar, radio och tv, vilket kändes påfrestande med en förkylning som denna. Vi räknade såklart inte in förkylningar i vår tidschema och de bacilusker jag nu dragit på mig skulle definitivt få oss att ändra på några punkter i schemat, vilket jag avskydde att behöva göra.


"Hinner jag duscha?"

"Du måste. Du ser ut som..." börjar Allison.
"Jag vet. Något döende", suckar jag innan hon hinner prata färdigt.
Jag släpar mig till badrummet och stänger dörren efter mig.
"Du får helt enkelt slänga i dig något febernedsättande och värktabletter" ropar Scooter från andra sidan dörren. "Vi kan inte avboka intervjun med Teen-Magazine, då det är meningen att du ska träffa de två fansen som vann ett möte med dig. Sedan är du inbokad på två radiostationer, men jag tror vi skippar framträdandet på den andra radiostationen. De får nöja sig med att intervjua dig. Sedan har du paus i några timmar innan du ska till Letterman. Tror du att du klarar det?"
Jag svarar inte då det känns onödigt att behöva överrösta en stressad och panikerande Allison, som nu uppfattat det Scooter sagt om febernedsättande och värktabletter. Jag är heller inte så säker på att han skulle höra mitt kraxande genom badrummsdörren. Istället vrider jag igång duschen och låter det varma vattnet skölja över min febriga och kallsvettande kropp.

 

Såklart jag inte vill göra två lyckliga fans besvikna genom att ursäkta med en dum förkylning. Förmodligen skulle de bara bli ännu lyckligare om de blev nersmittade av mig. Då skulle de ha något verkligt intressant att berätta för sina polare.

 

Otroligt men sant. Tjugofem minuter senare är vi nere vid hotellreceptionen. Magen kurrar och huvudet värker fortfarande och jag orkar knappt vänta tills mirakeltabletterna - som jag nyss kastat in - ska börja göra susen. Allison lyckades tvinga i mig hostmedicin också, trots att jag grinade illa till förslaget precis som en femåring. Scooter fixade med några telefonsamtal fram en läkare att träffa när vi kommer till New York.

 

Kenny - min tredje "barnvakt", vilket jag kallar alla de personer som håller i mitt koppel - och Moshe sitter med en liten samling resväskor och väntar på oss i de svarta lädersofforna i receptionen. De reser sig när de får syn på oss och samlar ihop väskorna.
"Jasså här kommer han. Jag trodde nästan han hade gått i ide", skrockar Moshe. "Jag vet att det snart är november och att du är kanadensare, men du är ju ingen björn precis".
"Du skulle veta hur han låter", säger Scooter och hakar på björnskämtet. "Det är inte långt ifrån".
Annars skulle jag ha hakat på med att skämta, men när det gäller min dumma förkylning så har jag ingen lust. Den kan ställa till kaos, och det är inget att skämta om.
Väskorna har flygband runt sina handtag, vilket får mig att undra hur länge Kenny, Allison och Scooter egentligen försökt väcka mig. Det var nämligen meningen att jag själv skulle hinna ut till turnebussarna och packa mina egna grejer. Nu ser det ut att redan vara fixat.
"Min laptop?" frågar jag och utbyter en blick med Kenny.
"Är nerpackad", svarar han. "Och jag packade också med ett par nya hörlurar. Du nämnde igår att de gamla var sönder".
Jag känner med ens en liten klump i magen av skyldighet växa. Vad skulle jag göra utan mina barnvakter?
"Tack", kraxar jag och får något av ett plötsligt host och nysanfall samtidigt. Allas blickar vänds mot mig och tystnaden som uppstår efteråt är irriterande komisk. Alla brister ut i skratt, även Allison som nästan börjat slita sig i håret av stress kring min förkylning.
Kenny klappar mig i ryggen och räcker mig min svarta läderjacka.
"Här", skrockar han.

 

Då lägger jag märke till henne. Damen i morgonrock och nattofflor vid receptionsdisken. Hon som klagade över allt ljud i korridoren. Hon ser upprörd ut och väldigt trött. Håret står på ända och det verkar som att hon haft sin värsta morgon på åratal.
Hennes blick är fastklistrad på mig och min lilla klunga av barnvakter. Hon måste ha lagt märke till min högljudda hostnysning. Av ansiktsuttrycket avläser jag ett rosenrasande uttryck av ilska och irritation. När jag möter hennes blick vänder hon undvikande på huvudet. Hon pekar med tummen över axeln åt vårt håll pratar lågt med killen i receptionsdisken. Han nickar och svarar. Vad de pratar om hör jag inte, men jag vet helt säkert att jag och mitt team är ämnet av deras diskussion.

 

"Justin, lyssnar du?" undrar Allison och puffar mig lätt i armen.
"Eh, va?" Jag vänder huvudet åt hennes håll och försöker samla fokusen.
"Åh! Du skulle ju lyssna. Vi gick nyss igenom hur vi tar oss till planet. Nåja. Du vet ändå ungefär".
Jag nickar och vänder åter igen nyfiket huvudet mot receptionen och den arga damen, och får en idé.
"Jag ska bara..." säger jag och kastar hastigt en blick på Allison innan jag stegar iväg mot receptionsdisken.
"Justin, vi ska dra nu!", protesterar Allison bakom mig. Jag kan inte låta bli att lämna hotellet utan en ursäkt åt damen. 

 

"Hej...igen", säger jag nästan ursäktande när jag ställer mig framme vid disken bredvid damen. Hon får inte ut ett ord utan tittar nästan förskräckt på mig. Även receptionisten ser ut som ett frågetecken.
"Jag tänkte bara be om ursäkt för din hemska morgon. Det är helt och hållet mitt fel. De..." säger jag och pekar mot mitt crew som irriterat står och trampar och väntar på mig. "...var så gott som tvungna att hålla på så som de gjorde i morse för att alls få mig väckt. Jag har nämligen ett trångt schema att passa och jag vet inte vad jag skulle göra utan dem. Men igen ursäktar jag så mycket... Förresten!".
Jag vänder mig mot killen i receptionen.
"Har du en papper eller en lapp av något slag?" undrar jag i all hast. Snabbt och fumligt rotar han fram något att skriva på och räcker mig också en penna.
Jag klottar hastigt ner Scooters telefonnummer som jag lyckats lära mig utantill och puffar lappen på receptionsdisken mot damen.
"Ta den här. Det är min managers nummer. Ring och hälsa honom från mig, Justin, att jag är skyldig dig priset på din hotellnatt. Han fixar det. Jag ska prata med honom så att han är förberedd på ett samtal från dig".
Damens ansiktsuttryck speglar något av en chock och förvirrning.
"Nej, men...", börjar hon men tappar talförmågan och blir tyst.
"Ingen fara", säger jag och ler.

 

Då smälter hennes chockade uttryck och ett léende breder ut sig över hennes ansikte. Hennes blick blir varm och hon rodnar en aning.
"Tack", säger hon och omfamnar mig i en mjuk kram.
"...men nej tack", fortsätter hon. Det är inte nödvändigt." Hon tar min hand och lägger lappen i den.
"Jo, men såklart", insiterar jag.
"Nej, nej", säger hon och skrattar smått. "Det är absolut inte nödvändigt. Istället kan jag väl få en autograf eller två. Du förstår, mina tonårsdöttrar skulle säkert uppskatta det".
Jag rycker på axlarna och nickar.
Efter att hon tackat mig för autograferna och den ärliga ursäkten ett flertal gånger - samtidigt som jag fortsätter att insistera på att hon lämnar med lappen med Scooters nummer på, ifall hon sedan ångrar sig - är Allison framme hos mig och damen. Hon ursäktar stressat med ett grin-flin åt damen föser mig framför sig mot utgången.

 

"Du ska då alltid va så förbaskat givmild och Guds lilla änglabarn på alla sätt och vis", suckar hon och himlar med ögonen men släpper ändå ut ett litet skratt.
"Såklart!", kraxar jag.
"Och sådär annars Justin. Det här kan låta skumt, men snälla, jag ber dig hålla käft. Du måste spara på rösten tills intervjuerna. Du kommer att behöva den".
Jag kniper ihop läpparna, låtsas dra med fingrarna i en dragkedja över munnen.
"Ja, just så. Och lämna sådär också tills jag själv ger order om att öppna den. Okej?"

 

Jag nickar och känner redan hur dagen sakta men säkert blir allt bättre, trots motorsågsstämband, feber det faktum att jag fortfarande är ser ut som ett vandrande lik. Kenny räcker mig min keps som jag trycker långt ner över huvudet, så att jag själv knappt ser annat än mina fötter. Huvan till min huvtröja under läderjackan drar jag upp över kepsen samtidigt som vi tar oss ut genom de roterande glasdörrarna. Inte ett allt för stort och omöjligt gäng av paparazzis och fans möter mig utanför dörrarna, förmodligen pågrund av detta tidiga klockslag. Några autografer hinner jag inte skriva idag, och snart nog är jag inne i bilen som ska ta mig till flygplatsen.

 

På flygplatsen möter vi upp Lil Twist - en rappare och god vän - som ska hänga med till New York. Även han skrattar och kommenterar min kraxande stämma och jag är nära att svinga till med ett käftslag, i alla fall i tankarna, men håller mig tillbaka. Så fort vi är uppe i luften i vårt lilla privatbeställda flygplan dåsar jag av och somnar i sätet. Tacksamt nog väcker ingen mig förrän det är en halvtimme till landning. Scooter och Allison går igenom dagens schema och jag försöker hänga med så gott jag kan med mitt aningen frånvarande och trötta huvud.
"Hur mår du?" undrar Scooter gång på gång så fort han misstänker min mentala frånvaro.
"Okej", svarar jag varenda gång, mer irriterad för var gång han frågar.
Lil Twist försöker muntra upp mig med att visa en bild han tog på mig medan jag sov. Jag ler tafatt. Scooter får se bilden och hasplar ur sig en vers av "Björnen sover".
Here we go again. Kanske jag ändå skulle testa mina nävar, i en match mot en oförberedd Scooter...?

 


 

Här hade ni nu då första kapitlet! Jag hoppas ni gillar det, och ni får mer än garna komma med kritik och rätta min grammatik osv. Såklart vill jag också veta om ni gillade kapitlet. :) 
Skriv och berätta vad ni tyckte! Jag ska så fort jag har tid kladda dit nästa kapitel, så att ni får något mer att tugga på. Det jag kan lova i förväg är att nästa kapitel kommer att skrivas ur en helt annan persons synvinkel. 

Ha det dunderfint :)

// Väggblomman

12 kommentarer

Alma

14 Dec 2012 16:45

Jag tycker det verkar som en bra novell!! :) <3

Svar: Oj! Tack! Det var otroligt hjärtvärmande att höra! :)
-

Mathilda

14 Dec 2012 18:03

Skitbra! Ska definitivt börja följa den :) Kanske inte kommenterar speciellt ofta men tro mig jag tittar in flera gånger om dagen ;)

Svar: Jösses! Vad kul att höra! Sitter redan nu och skriver på andra kapitlet. Om jag lyckas få det färdigt ikväll, så publicerar jag det antagligen så fort jag blir färdig, så att ni ska ha något att tugga på. :)
-

Terrie

14 Dec 2012 18:26

Du skriver jätte bra, verkligen jätte bra!!:)

Svar: Vilken fin hjärtvärmande kommentar! Tack!
-

Mathilda

14 Dec 2012 19:20

Läste din kommentar som du lämnat efter dig på min blogg och klickade mig sedan in hit. Har läst den lilla handlingen som du har i menyn och märker direkt att du kan skriva. Dock känner jag mig lite rädd för att börja läsa denna novell eftersom att jag inte vet vem du är. Jag vet, jag är konstig. Men det jag menar är att jag gärna skulle vilja veta ditt namn och din ålder (på ett ungefär). Jag själv känner mig som anonym på min blogg, men jag har ändå avslöjat mitt namn och min ålder.. Sedan undrar jag även hur du hittade till min blogg, alltid roligt att veta sådant :).

Jag vet att jag är konstig. Jag vet att jag är extremt töntig när jag inte vågar läsa noveller som författaren håller sig helt anonym på. Jag vet det. Men jag känner mig ändå tvungen att fråga dig om det, då jag gärna skulle vilja börja läsa din novell :).

Svar: Hejsan! Jättekul att du klickade dig in på min blogg! Jag förstår precis vad du menar med att inte våga läsa på grund av författarens anonymitet, eftersom en författare ofta återspeglar tankar och känslor genom sin berättelse.

Det finns flera orsaker till varför jag lämnar mig själv anonym på denna blogg. En av orsakerna är att jag inte vill få denna novellblogg stämplad på mitt namn när jag senare i livet söker jobb. Bloggen/Novellen är inte jag, och detta kan missuppfattas om folk ser mig skriva på en fanfiction när jag skulle kunna sätta tid på mycket dyrbarare grejer. Om jag så vill eller inte, så kan en arbetsgivare spåra upp mig på nätet. Allt jag någonsin publicerat på nätet blir till min fördel/nackdel en del av min CV.

Orsak nummer två är i princip samma sak, men istället gällande vänner och klasskamrater. Vissa människor förstår helt enkelt inte varför jag skulle sitta och skriva på något ("så dumt och löjligt" - i deras ögon) som detta. Jag vill inte hamna i sådana diskussioner, eftersom det känns hopplöst och meningslöst. I slutändan skulle de inte förstå härligheten med att sitta och fantisera kring en fanfiction. Såklart jag vet att "riktiga vänner accepterar mig som jag är". Men mina klasskamrater (också släktingar) är inte utvalda "riktiga vänner". Och jag vill inte behöva förklara för sådana varför jag hellre sitter och klottar på en novellblogg, istället för att sitta och dricka sig asfull på en krogkväll. Att sitta och skriva på en novellblogg - som dessutom får fin kritik - känns lite som att stjäla sprit från sina föräldrar när man var ung. Man njöt av spriten men höll käften om att man stal den. Varför ska alla alltid behöva veta och få kritisera, när jag man kan njuta av anonymitet och få bre på hur mycket man vill, av vad man vill? :) Jag kan för övrigt meddela att jag är ca 20 år. Ett år hit eller dit, plus eller minus kan kasta. Ja, jag är tjej, men det gissade du antagligen redan. Norden är min bostad. Hoppas du klickar in dig på novellen igen. Såklart kan jag inte på något sätt tvinga dig. Men det vore ju kul ändå om du fastnade för den.:)
Ha det gött och fastna inte i snöyran!
-

I D A

14 Dec 2012 20:16

Jättebra :)

Svar: Tack! <3
-

Elise

14 Dec 2012 20:35

Sv. jag var faktiskt ute efter en ny fanfiction så det var jätteroligt att du kom och kommenterade min blogg så att jag hittade hit:)

Jag tror att den här novellen kommer bli jättebra! Jag ska definitivt fortsätta läsa men kommer inte heller vara jättebra på att kommentera men kommer titta in varje dag! :)
ps. Du skriver väldigt bra och man kan verkligen leva sig in i handlingen ds

Svar: Jag kan inte uttrycka mig i annat än hjärtan just nu! Så... <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 :D
-

Anonym

14 Dec 2012 20:48

Så jäkla bra. Första gången jag fastnar för en novell på första kapitlet. Fortsätt så :)

Svar: Wuhuu! *bamsekramar dig* Tack!
-

Mathilda

14 Dec 2012 22:09

Tack för att du tog dig tid till att svara på mina konstiga tankar, hehe :). Bara så du vet så menar jag det absolut inte som någon kritik eller något sådant. Jag bara vill veta så att jag inte sitter och läser någon novell som någon helskum person skriver. Det skulle kännas lite.. läskigt. Men från vad jag fick för känsla när jag läste ditt svar så är du bara, precis som mig, någon som inte vill att några "bekanta" ska veta om vad man ägnar en stor del av sin fritid till - en novellblogg. Jag kommer nu ge ditt första kapitel en chans eftersom att du känns som en "helt normal" person som bara inte vill utge sitt namn :).

Svar: Nejdå, jag tog inte illa upp. :)
-

Hannah

14 Dec 2012 22:15

Superbra novell. Längtar redan till att nästa kommer ut. Kram :)

Svar: Tack! Vad kul att höra :)
-

Ronja

16 Dec 2012 11:29

Du skriver typ awesome! :D En människa som tar sitt skrivande seriöst och faktiskt skapade en blogg för att man ska utveckla sitt skrivande- vi blev just bästisar! Det var därför jag skapade min blogg och jag är också anonym, eller jag har sagt mitt namn men inte ålder så vem vet om jag är ett 56-årigt pervo som är ute efter stackars tonåsflickor? Haha lol. Det är jag inte i alla fall. Gör du länkbyten för då kanske vi kan göra ett? Du är gullig xD LOL du heter väggblomman och på poeter.se heter jag EnBlommaIMängen... Bara jag som finner detta otroligt humoristiskt? kram på dig!

Svar: Wohoo! En bästis! Det låter ju helt "amejsing" att jag lyckades få en "bästis" efter ett kapitel av fanfiction. Haha! Tyvärr måste jag meddela att jag inte gör länkbyten. :/ Har inte någon direkt orsak till varför jag inte gör det, men egoistisk sett så känns det som att novellen skulle bli "en i mängden" om jag börjar göra länkbyten. Jag är jättetacksam över att du kikade in här och det värmer gott om hjärtat med fina kommentarer som denna! Jag tar aldrig mina läsare förgivet och ni ska alla veta att ni betyder jättemycket för mitt skrivande och min inspiration!High five för ditt fina skrivarnamn (EnBlommaIMängden)! Kram!
-

inka

07 Jan 2013 05:59

en fråga: hur hittade du till min blogg? (: Men annars helt sjukt bra skriver du ju! Ja brukar aldrig läsa noveller men dethär måste jag läsa!! o förlåt min gramatik men jag är från ett land :D :DD Thihihi, nämen tänker fortsätta läsa!!!

Svar: Hej! Jag har ingen aning! Det är vad som händer efter en hel del klickande hit och dit. x)Vad kul att du gillar den! Tack! :)
-

Alba

07 Jan 2013 22:50

Så bra blogg!

Kommentera

Publiceras ej