"Nej det gjorde jag inte. Varför skulle jag ha gjort det?"
"För att vi kom överrens om att du skulle göra det."
"Nej, det gjorde vi inte. DU kom överrens med dig själv om att vi skulle göra det".
"Va? Nå det gjorde jag väl ändå inte! Vi diskuterade ju igenom det här igår!".
"Diskuterade?! Du bestämde! Precis som med allt annat som händer i det här huset".
"Så du menar att allt är mitt fel nu då?"
"Det sa jag väl inte?".
"Ja men det lät ju nyss så! Jag hoppas att du vet att ett bråk inte är ensidigt."
"Jaha? Så vi bråkar menar du?"



Det här skulle kunna pågå hur länge som helst. Så fort räkningar, sopor, hushållsysslor, posthämtandet, jag, min syster eller hunden nämns så blir det oftast inbördeskrig mellan mina föräldrar. På senare tid så har det börjat hända så fort någon av dem pipar till. Råkar jag eller min tio åriga syster Ally befinna oss i samma rum som dem så sitter vi nervöst och tittar på som om det hela vore en pingismatch på OS-nivå.
Mina idéer för att avleda min syster från att se på våra grälande föräldrar börjar bli få. Jag känner ständigt hur en isande känsla av ordet skilsmässa kryper in i vårt hem eller knackar på vår dörr.

 

För ungefär ett halvår sedan trappade bråken upp efter att pappa fått posten som chefkock i köket på det fina och lyxiga hotellet Indigo i Pittsburgh där han jobbat halva sitt liv. Såklart var vi alla lyckliga när beskedet kom, men ganska snart tröttnade mamma på att pappa alltid blev tvungen att arbeta sent in på kvällarna och ibland nätterna. Jag förstår henne. Det är hon som får stå i och ta hand om allt i hushållet samt att hon på sidan om arbetar deltid som biträde i en smyckesaffär.
Jag hjälper till så gott jag kan. Vår golden retriever DJ är nästan helt och hållet mitt ansvar, men jag hinner inte alltid rasta honom och ge honom mat. Han är också den som får stå ut med mina ensidiga diskussioner om vad jag har i tankarna - allt som oftast mina föräldrars gräl och den oundvikliga och antagligen kommande skilsmässan, samt det faktum att jag delvis är nervös och ändå förväntansfull över att detta är mitt sista år i High School.



"Kim! Hunden! Nu!" ropar mamma från köket.
"Påväg!" ropar jag från farstun och drar på mig min bruna läderjacka och mina slitna inte längre vita converse-skor. Irriterad över att mitt långa bruna hår lägger sig i vägen för min syn medan jag knyter skorna , samlar jag slarvigt ihop det och fäster det i en slarvig knut bak uppe på huvudet. DJ trampar ivrigt, som om även han väntar på att komma bort från krigszonen.
Jag har inget emot att rasta DJ på morgnarna. Då slipper jag höra den heta debatten om hur dagssysslorna ska delas upp mellan mina föräldrar. Det är oftast på morgonkvisten mamma och pappa grälar värst. Ingen av dom är morgonpigga, vilket vi alla lider av i familjen.
Mamma och pappa fortsätter sin heta diskussion i köket, och jag skyndar mig mer än vanligt för att komma bort från deras argsinta fräsande.
Den sena oktoberluften denna måndag är sval och jag drar läderjackan tätare kring kroppen och funderar om jag ändå borde ha vinglat en halsduk runt halsen innan jag steg ut på yttertrappan. Dock har jag ingen lust att gå in bara för att hämta den och dessutom behöva lyssna en sekund till på grälet på insidan. Som om DJ läser mina tankar drar han hårt i kopplet nerför trappan och ut mot vägen.
"Du har så rätt så", suckar jag som svar och följer honom villigt.

 

Jag har redan planer på en flytt så fort jag blir klar med skolan. Mamma och pappa gillar givetvis inte mina förslag jag försökt inflika; att t.ex flytta till New York, eller San Fransisco. Min lilla dröm är att ta mig in på någon Art och Design skola i någondera stad. Mamma avskyr min idé. Pappa gillar den i hemlighet, även om det faktum att jag vill flytta så långt som till San Fransisco inte klingar så fint i hans öron. Mamma skulle bryta nacken på honom om hon fick veta vad han tyckte. Pappa vill att jag ska göra det som står mitt hjärta närmast, precis som han finner glädje i att koka mat dagarna i ända.
Så, för att sponsra min plan och flytten behöver jag ett jobb och pappa har lyckats fixa in mig i hotellbraschen. Efter en prövo- och lärotid på en vecka är jag nu anställd som en av de fem "room service"-betjänterna på hotell Indigo. Jobbet är inte så farligt, förutom det faktum att det är vi - betjänterna - som får stå ut med kundernas klagomål gällande mat och service. Det kunde vara värre. Så fort jag säger det minsta illa om mitt arbete får jag uppläxningar av min bästa vän Lynn som får nöja sig med att sitta i kassan i en mataffär varje dag efter skolan. Hon avskyr det, men gör det av samma orsak som jag.
Mina arbetstider är varierande, men som det ser ut nu är jag endast ledig på söndagar. Vardagarna är proppade av skola, sedan jobb direkt efteråt. Lördagar är också jobbdag. En vanlig tonåring skulle antagligen protestera med att ständigt behöva jobba. Inte jag. Stämningen hemma och alla de jobbiga tankar som fyller mig så fort jag stiger in genom ytterdörren till vår ljusgröna villa, gör att jag mer än gärna sysselsätter mig på annat håll.


Det blir pappas tur att skjutsa mig och Ally till skolan efter många om och men denna morgon. Han sitter tystlåten och stirrar tomt framför ratten medan han kör. Då och då kastar jag en blick åt hans håll. Jag vill säga något, men är rädd för att säga fel, med tanke på att han verkar så nedstämd efter grälet med mamma.
"Jag börjar arbeta på riktigt idag efter skolan. Prövotiden är över", säger jag för att få honom att tänka på något annat.
"Ja just det ja. Det blir väl kul?", säger han aningen ofokuserat.
"Jepp! Det känns bra", säger jag. "Tror du det blir en stressig dag?"
"Nejdå, inte så värst. Senare i veckan kommer det några föreläsare att boka in sig på hotellet samt boka auditoriet, så då blir det väl lite mer att göra, antar jag", svarar han.
Det är så mycket lättare att prata med pappa om man diskuterar hans jobb. Han älskar sitt jobb och jag kan ärligt talat påstå att han är en jobbnarkoman. Jag är glad för pappas skull ändå, att han trivs på sitt jobb, även om jobbet är en av de större orsakerna till att vår familj håller på att gå i bitar.
"Vi ses sen då", säger pappa och pressar på ett svagt framtvingat léende innan jag stiger ut ur bilen vid skolan.
Jepp! Hejdå", säger jag och stänger passagerardörren. Jag vinkar hastigt innan jag vänder mig om och traskar iväg över skolgården och hör pappa köra iväg för att skjutsa Ally till sin skola.


Lynn kommer gåendes med raska flygande steg genom skolkorridoren medan jag står och rotar i mitt skåp - som är lika oredigt som insidan av mitt huvud. Hon har sitt blonda krulliga hår ihopsatt i nacken, men ett par testar har brutit sig löst och flyger vilt runt hennes leende ansikte. Jag noterar de snygga ljusbruna långskaftade läderstövlarna på hennes fötter - antagligen nya - och tappar fokusen på bokletandet. Lynn är inte den som så värst ofta spenderar pengar på nya kläder, och jag är glad att hon för sin egen skull lyckats byta ut de håliga converserna. Ärligt talat så vet jag inte ens vad jag rotar efter i skåpet förrän jag håller i matteböckerna och får en frågande min av Lynn som nu står vid min sida.

 

"Vi har inte matte nu, eller?" frågar hon aningen osäkert och flackar med blicken snett upp åt vänster, som hon alltid gör när hon funderar hårt på något.
"Nej, det har vi nog inte. Jag är helt säker på att det är historia", svarar hon på sin egen fråga och nickar för sig själv, säker på sin sak.
"Snygga stövlar", säger jag. "Vad hände med converserna?"
"Tack! Dom hänger på väggen".
"På väggen? Luktar de inte?"
"Såklart jag ville hänga dem på väggen! Det ser snyggt ut, dessutom är de nu ett förevigat minne och antika", förklarar Lynn som om det vore det självklaraste i världen. "Jag tvättade förstås upp dem först, men det tog inte riktigt bort all lukt, så jag sprutade ner dem med parfym. Nästan halva flaskan gick åt. Mamma påstod att det luktade i hela huset efter att jag var färdig...".
Lynn är en riktigt grym pratkvarn och det är omöjligt att alltid orka hänga med i svängarna om vad hon babblar om. Det blir ibland lätt att hennes röst förvinner som ett bakgrundsljud, speciellt när man som mig har umgåtts med henne sedan flera år tillbaka.
"Vet du? Chris hälsade åt mig i morse!"
"Varför skulle han inte göra det?" säger jag tankelöst och kommer genast på att det antagligen var det dummaste jag sagt idag, då jag vet att de hånglat upp varandra på en fest i lördags, trots att Chris egentligen har flickvän.
"Vad fan har du svalt då?" hasplar Lynn ur sig och tittar med storögt på mig.
"Förlåt. Jag är bara...". Jag kan inte finna ord på hur grälet hemma påverkar mig, så jag låter meningen hänga i luften. Jag lyckas få fingrarna på historiaboken i min svarta håla till skåp.
"Dom har bråkat igen, eller hur?" undrar Lynn och får ett mjukare ansiktsuttryck - sättet man ser på söta valpar. Jag svarar inte. Blicken har jag fått aldeles för ofta den senaste tiden, och den irriterar mig.
"Så, vad sa Chris?" frågar jag istället, medveten om diskussionsbytet och ställer mig upp och smäller igen skåpdörren.
"Han sa hej. Sedan log han också. Du vet sådär, tillräckligt för att jag skulle se det", svarar hon glatt och lyser upp. Vi styr våra steg iväg mot klassrummet.
"Hans flickvän då?"
"Hon var inte där."
"Inte?"
"Nej. Jag fick höra av Ashley att de bråkat. Jag hoppas det var grymt.".

Lynn håller tillbaka ett leende.Hon vet mycket väl att man inte ska skadeglädjas åt andras bråk, men hon kan inte låta bli. Jag ser det på henne. Hennes crush på Chris är allt för stort för att hon inte ska glädjas åt att han bråkat med sin flickvän. 

 

 

"Ändå du då? Har du pratat med Ian", undrar Lynn och får nyfikenheten i sina klarblåa ögon att lysa.

 

Ian var en ett år äldre kille som gått ut High School, men stannat i Pittsburgh för att jobba något år i sin farsas bilverkstad innan han skulle ge sig iväg för att studera vidare. Han var trevlig och var väldigt lätt att prata med. Jag avundades hans lätta sätt att se på livet på livet och den lugna känslan som han smittade ner på sin omgivning. Inte konstigt att jag hade fastnat i hans sällskap på den orediga fyllefesten på bakgården hos min en klasskamrat. Jag hade definitivt inte blivit lika full som Lynn, men nog var jag ändå berusad och satt och fnissade åt allt Ian hade att säga. Något som jag inte förrän nu kom att tänka på. Vad hade vi ens diskuterat? Hela festen kändes som en suddig dimma på vilken jag kunde se mig själv sitta och fnittra hysteriskt i Ians sällskap.

 

"Äh, vadå?" skrattar jag. "Vi gjorde ju inget. Inte som dig och Chris som nästan slukade varandra".
"Nå, det gjorde vi inte", skrattar hon och puffar mig i axeln. "Jag vet nog att ni hade några riktigt djupa diskussioner. Berätta nu då!"
"Vi har inte pratat efteråt", svarar jag. "Och jag kan ärligt talat inte komma ihåg vad vi diskuterade på festen och om vi alls diskuterade något. Tror det mest blev han som pratade och jag som fnittrade".
"Uuuuh Haha!" Skrattar Lynn och puffar i mig igen. "Någon här som har minnesluckor!"
Skrattande sätter vi oss vid våra platser i klassrummet och Mr. Wilson får påminna oss om att lektionen börjat. Just precis då pipar min telefon någonstans i skolväskan och jag får en irriterad blick av läraren igen.
"Stäng av telefonen, tack!", kommenderar han och sänker huvudet för att se på mig med en sträng blick ovanför sina glasögonbågar som hänger långt nere på hans näsa.
Jag plockar upp min telefon och ser att ett meddelande ligger i inkorgen. En till mig okänd nummer lyser i rutan och jag öppnar meddelandet.

 

 Hej! Försökte sms:a dig igår, men jag antar att jag hade fel nummer. 
Fick nämligen ett elakt svar tillbaka som undrade "vem i helvetet" jag var".
Haha! Så jag testar nu med ett annat nummer. Har jag nu nått dig, Kim?
// Ian


"Kimberly Reed! Lägg undan telefonen! Nu!" Mr. Wilsons stämma nästan ekar i klassrummet. Men jag är som fastfrusen och med blicken klistrad på meddelandet känner jag en rodnad sprida sig över mina kinder. Hastigt flyger mitt och Lynns senaste samtalsämne genom tankarna och det typiska ordspråket "på tal om trollen" susar förbi.
Oj, är det enda jag riktigt kan tänka.

 

En skugga tornar upp sig över min pulpet och plötsligt står läraren och stirrar ner på mig. Han håller ut sin ena hand som en argsint och krävande tiggare och kastar menande en blick på den.
"Telefonen tack". Hans mörka tonläge får mig nästan att hoppa till och jag lägger viligt telefonen i hans hand för att se honom stega iväg tillbaka till främre delen av klassrummet.
"Du får hämta den från lärarummet när skoldagen är slut", rabblar han och börjar skriva något med sin oläsliga handstil på svarta tavlan.
I ögonvrån ser jag Lynn sitta och flina med blicken på mig. Hon försöker få min uppmärksamhet, så att hon kan skadeglädjas åt mitt genanta lilla misslyckande. Jag vägrar se på henne och sitter surmulet och stirrar ner på min historiabok framför mig.

 

Resten av lektionen sitter jag och vrider på tankarna och försöker fundera ut om jag borde svara på Ians textmeddelande - och i så fall vad. Tänk om han vill träffa mig! Är han intresserad av mig? Gillar jag honom ens på det sättet? Nu inbillar jag mig. Såklart är det ju inget fel med att bli vänner. Jag försöker föreställa mig hans leende ansikte framför mig, men har svårt att riktigt hitta det bland mina fylleminnen. Porträttet av honom spills ner med fyllekänslan, tanken på alkohol och lukten av rök. Ian rökte. Jag rynkar på näsan av minnet. Jag har aldrig gillat röklukt.
Det är också svårt att föreställa sig Ian med svartoljade och skitiga händer - från skruvandet och fixandet i bilverkstaden - som pausar från sitt jobb för att plocka upp telefonen och sms:a mig. Overkligt.
Lektionen är slut. Tack gode gud. Jag reser mig och tar mig ut ur klassrummet så hastigt jag kan - som om jag ville fly från mina egna tankar - även om det betyder att jag behöver tränga mig fram mellan ogillande blickar.
Det känns onödigt att harmas över min ifråntagna telefon. Kanske är det lika bra så, då behöver jag inte inte stirra mig blind på Ians textmeddelande hela dagen.
Nästa lektion. Matte.

 


Jee! Kapitel två är på plats! Hoppas ni gillar Kims första del. Jag kommer inte att ha ett "bestämt" ansikte för Kim, då jag vill att alla fritt fram ska få fantisera hur hon ser ut, eller varför inte sätta sig själv in i karaktären som Kim. 

Njut av läsningen. Nu ska jag börja kladda på tredje kapitlet. 

// Väggblomman

4 kommentarer

Jenny ッ

15 Dec 2012 21:13

Tar du emot länkbyten?

Svar: Nej tyvärr :)
-

Alexandra.

16 Dec 2012 02:19

Såg kommentaren på min blogg, så jag klickade in och kollade, och jag måste säga att jag faktiskt redan blev fast för denna novell när jag läste första kapitlet. Riktigt bra skrivet! + jag brukar verkligen inte fastna för novellen bara av att läsa första kapitlet - en snutt. Keep it up, älskar verkligen ditt skrivandet. xx <3

Svar: Tuusen tack! Jag vet ärligt talat inte vad jag ska säga. Det är sådana här kommentarer som driver fram inspirationen och lyckan i att skriva. Tack igen för de underbara orden. Svårt att förklara hur glad jag blir. <3 PS! Tredje kapitlet under bearbetning. ;)
-

Alexandra

16 Dec 2012 14:11

åååh riktigt bra! Du lyckas få med så himla mycket detaljer så man känner sig som en del av novellen. Du är sjukt begåvad och jag ser verkligen fram emot nästa kapitel!! :D

Svar: Snkhslvkheifn klödjbdföjb! Så går det när jag ska beskriva hur glad jag känner mig av en sådan här kommentar! Tack! <3
-

Ronja

16 Dec 2012 16:31

Hejsan bestie! :D Ditt kapitel var bra! :D /jagsomgillarattkännamigpoetiskochdjupfastjaginteärdetmedandraordenblommaimängdenjaghoppasattdukanläsadethärtummenupptilldigisånafall

Kommentera

Publiceras ej