Vid den tid som planet landar i New York är jag nästan stum. Min röst försvinner helt och hållet då och då och Allison bannar mig för att inte lyckats hålla hennes löfte om att bara prata på hennes kommando. Scooter är på vippen att ringa och avbokade de två radiostationerna och intervjun med Teen Magazine i vilket ett möte med två lyckliga fans ingår.

"Du måste ha rösten tillbaka ikväll när du ska till Letterman". Scooter gnider sig bekymrat om nacken och suckar högt.
"Men...", börjar jag och lyckas pressa fram vad som endast kommer ut som en tonlös viskning.
"TYST!", kommenderar Allison argt. "Ett ord till och jag stansar fast läpparna på dig och tejpar dina andningshål!"
Jag grimaserar, plockar upp min iphone och letar fram något lämpligt ställe att skriva på och skyndsamt tummar ner det jag vill ha sagt.


Ställ inte in något. Jag klarar det här!



Jag visar upp vad jag skrivit för Allison och hon skakar på huvudet.
"Justin! Vi måste! Du kan inte sitta i en radiointervju utan röst fattar du väl? Hur har du tänkt att det ska gå till?"
Hon har rätt. Jag lutar mig hopplöst framåt med armbågarna mot knäna och stöder huvudet mot mina händer där jag sitter i vårt landade plan som står parkerat - färdigt för avstigning.
"Du borde sitta i första radiointervjun om en timme, och du har lika mycket röst som pratglad snigel", säger Scooter och reser sig från sin plats mitt emot mig. "Åtminstone vet vi i alla fall det, att den första radiointervjun inte blir av".

Jag trycker frustrerat ner ett nytt meddelande i telefonen.


Ni får i alla fall inte ställa in mötet med fansen!


Scooter läser vad jag skriver och suckar.
"Mötet med fansen är egentligen en självklarhet att ställa in. De vet inte ens att de ska träffa dig. De vet bara att de vunnit en JB-temad tävling med ett överraskningspris. Om de inte får träffa dig så får vi helt enkelt slänga in lite signerade accessoarer istället. De blir lika nöjda ändå. Det de inte vet att de missade, lider de inte av".

Jag tittar storögt på Scooter och slår ut med händerna innan jag hastigt skriver ner ett nytt meddelande att visa honom.

 

 Det tänker jag absolut inte missa! Det är ju det roligaste som finns! 
Att överraska!!!!!!!!kjdjhlkshverzxl

Jag överdriver med utropstecknen och kladdar dit slumpmässiga bokstäver för att Scooter ska förstå allvaret i mina ord och jag känner hur desperationen pressar sig fram som en rynka i pannan på mig.
Scooter ser inte övertalad ut.
"Men..!", utbrister jag av misstag - den här gången med rösten på plats och förvånar därmed alla, även mig själv.
"Käften!", morrar Allison.
"Vi får se Justin. Jag lovar inget", säger Scooter tröstande och klappar mig på ryggen. "Kom nu. Dags att gå av flyget". 

 

New York är fullständigt medveten om att jag skulle komma just idag, och flygplatsen är invaderad av fans, paparazzis och kaos. Trots den extra hjälp vi får av flygplatsens egna säkerhetsvakter, räcker det inte på lång väg. Jag får tränga mig tätt bakom Moshe som får fullt upp med att bana sig fram mellan skrikande fans och blixtrande kameror med mig som mittpunkt av allt ståhej. Kenny går tätt bakom. Gång på gång känner jag händer som sliter i mina kläder, rör vid mitt hår, min nacke, mina armar. Ja allt de kommer åt. Mitt namn ropas otaliga gånger och jag får anstränga mig för att hålla mig fokuserad med blicken neråt och inte ta ögonkontakt med någon. Det är svårt att inte verka otrevlig när man är så gott som tvungen att ignorera allt och alla för att ta sig så snabbt som möjligt genom kaoset.

Tjejer trycker - eller snarare kastar - sig in mellan mig och Moshe för att försöka få en bild tilsammans med mig. Skulle min röst ha varit användbar så skulle jag kanske ha kunna ursäkta mig åtminstone för min brådska, men nej. Inte idag. Som otrevligheten själv ignorerar jag alla och håller Allisons löfte.

En hysteriskt gråtande tjej - huvudet kortare än mig - kastar sig plötsligt runt min midja och kramar mig krampaktigt hårt innan Moshe eller Kenny ens hinner blinka. Jag försöker lösgöra mig men misslyckas. Hennes grepp är stenhårt, hennes tårar gnids in i min tröja och jag står hjälplös utan att kunna röra mig.

Moshe och Kenny får lirka upp tjejens nävar - som hon grävt fast i ryggen på min tröja - för att alls få bort henne. I deras kämpande att lösgöra tjejen tappar jag nästan balansen och lyckas endast med tur få tag om Scooters axel som stöd.

Trängseln blir nästan olidlig innan jag äntligen skyfflas i en bil utanför flygplatsen. Händer och nävar haglar mot bilens rutor medan ropandet stängs ut en aning och mest låter som en överansträngd och dov bas.

Först då märker jag ett litet svidande skrapsår - antagligen från någons naglar - som irriterar på min högra arm. Jag borde ha dragit ner ärmarna på min tröja innan jag gick in i folkmassan på flygplatsen. Istället gör jag det nu, hastigt, så ingen märker. Onödigt att jaga upp Scooter och Allison över ett litet skrapsår.

 

Scooter torkar svetten från pannan och skrattar en aning. Moshe gör likadant.

"Att vi aldrig lär oss!" säger Scooter och pustar ut.
"Vad menar du?" frågar jag - inte säker på om han märkt skrapsåret - och kastar en blick över axeln mot sätet längst bak i bilen där Allison satt sig. Hon är allt för distraherad av vad som pågår utanför bilen för att lägga märke till att jag öppnat käften igen.
"Vi borde anställa ett dussin soldater, då kanske vi skulle komma undan helskinnade. Är du okej förresten? Du fick en riktigt rejäl kram från den lilla hysteriska brunetten".
"Jadå, med den här farten kommer jag att få en kvinnosmal midja på nolltid. Det jag alltid har önskat", säger jag sarkastiskt och lägger mina händer kring min midja och drar in magen.
"Justin", påminner Allison som har kommit tillbaka till verkligheten.
Jag höjer händerna skyldigt upp i luften som om jag blivit tagen på bar gärning av polisen för fortkörning.
"Jag börjar snart ge upp", säger Allison och suckar. "Du vet själv att jag inte kan rädda dig om du tappar rösten mitt i en radiointervju. Jag har sagt det förut. Hundratals gånger. Händer det, då lovar jag dig att jag ska stå brevid och skratta och säga; Vad var det jag sa".

Jag känner på mig att det är just det som hon hoppas att ska hända, bara så att hon får sitt pris för att i alla fall ha försökt hålla tyst på mig och min trut. Som ett barn räcker jag ut tungan i hennes riktning och grimaserar.

Allison himlar med ögonen och skakar på huvudet.
"En söt dokumentation av Justin fem år", skrattar hon. Jag sträcker mig bakåt och försöker klappa till henne där jag kommer åt men misslyckas. Allison skrattar triumferat åt min miss, vilket får min tävlingsinstinkt att slå i taket. Ett litet tafatt viftkrig startas och den här gången är det Scooter som får rycka i mitt koppel.

"Justin! Skärpning!"

 

 

 

På hotellet - där jag kommer spendera mina kommande två nätter - träffar jag mamma som genast lägger märke till de trötta påsarna under mina ögon innan jag ens hinner säga något om förkylningen.

"Nej men gubben! Vad har du dragit på dig?" undrar hon och omfamnar mig med en mjuk kram.
"Va? Så bra syns det väl ändå inte?" försöker jag.
"Han har dragit på sig en femårsförkylning", svarar Allison retandes. "Han betéer sig som en femåring - visar tungan och allt, kan inte vara tyst för att spara på sin röst och snoren hänger till knäna".
"Pff! Gör den inte alls det!" protesterar jag.

Mamma - som är huvudet kortare än mig - tittar upp på mig och lägger händerna mot mina kinder.
"Du ser faktiskt sjuk ut. Äldre. Minst femtio.", säger hon och börjar sedan skratta. "Äntligen får jag känna mig yngre och fräschare än dig. Inte ens jag har sådana påsar undar ögonen".
"Haa haa". Min sarkasm kunde inte vara större.
"Hit med sminket", ropar jag kraxande och låtsas leta med blicken efter någon som lydit min order.
"Vad sa jag om ropandet, Justin?", frågar Allison uppgivet för hundrajuttioelfte gången idag.
"Vadå? Vilket ropande?" kraxar jag och skrattar högljutt. Varför inte bre på lite när jag ändå låter som en kråka.
"Justin Drew Bieber", säger mamma bestämt.

Här kommer den allvarliga föräldratonen. Mamma sänker rösten, tittar mig i ögonen och undrar om jag förstår vad jag nu håller på med. Hon påminner mig om att jag är arton och nästan vuxen. Frågar om jag ärligt talat vet om hur dagens schema ligger till. Undrar om jag är tillräckligt skärpt för att klara av intervjuerna. Frågar om jag behöver en paus. Jag hinner knappt svara förrän hon fortsätter predika om ansvar, betéende, självdiciplin och ditt och datt.

Jag har i princip hört allt förut, bara i olika omformade meningar. Jag nickar och försöker hänga med. Tröttnar för en sekund och reagerar knappt på att jag själv flyger iväg med blicken. Bara för att sedan se henne bestämt knäppa med fingrarna framför mitt ansikte för att återkalla min fokusering, innan hon fortsätter.

Det här är orsaken till varför jag är kvar med båda fötterna på jorden. Magneten som håller mig tillbaka och gör mig anspråkslös. Vad skulle jag göra utan henne?


En lunch och en kort vilopaus senare sitter jag i båset av en radiostation för att intervjuas. Radioprataren skämtar glatt om allt och inget och lättar genast upp stämningen. Det känns skönt.

"Så till dom som inte vet vad som händer här i dag och just slagit på radion; Justin Bieber is in tha house!", säger han och trycker på ett tillfixat ljud av applåder och rop.
"Hur är läget bro'?" fortsätter han.
"Jo, det är väl bra, men jag lyckades dra på mig en förkylning under natten, så... rösten är inte helt i skick", svarar jag och skrockar en aning.
"Du låter faktiskt lite krasslig. Jag hörde att ni fick ställa in en annan radiointervju"
"Jag var praktiskt taget utan röst i morse. Så jo, vi blev så gott som tvungna att ställa in den".
"Vilken tur att du fick rösten tillbaka då, annars så skulle du inte sitta här just nu, eller hur?".
"Det har du rätt i", kraxar jag och får luta mig undan mikrofonen för att nysa till en gång medan radioprataren fortsätter prata.
"Så Justin...oj, prosit! Vi har fått in en hel del frågor från dina fans och därför ska jag nu ge dig chansen att svara på några av dem".
"Bring it on", säger jag och hoppas på att få höra något intressant.


"En av frågorna täcker så gott som nästan femtio procent av alla som blivit insända."
"Oj", säger jag och kan nästan gissa mig till vad det kan vara men håller tummarna under bordet att det är något helt annat.

"Alla undrar om du och en viss Selena Gomez dejtar. Och tänk nu! Femtio procent undrar detta. Så ett svar skulle täcka stor del av de frågor vi fått in".
Såklart de undrar. Jag behöver inte tänka länge för att upprepa det samma svaret jag användt på de flesta andra intervjuer under några månaders tid.
"Euhm, vi är goda vänner och jag respekterar och ser upp till henne. Hon är en inspiration till många och även mig", svarar jag flyktigt.
"Så ni dejtar alltså?"

Hade min huvudvärk från i morse suttit i ännu så skulle jag irriterat ha bett honom att ta nästa fråga. Det faktum att jag för en kort tid dejtat Selena, men inte längre, var inget jag ville kasta ut i en intervju. Att lägga ut något sådant för publiciteten att slafsa i sig, skulle vara som att skjuta sig i benet - onödigt. Jag och mitt crew visste mycket väl hur det kunde påverka frågor, fansens reaktioner, paparazziernas agerande och förföljande. Varken hon eller jag skulle få vara ifred i veckor fram över om det kom ut att vi ens träffats ett fåtal gånger för några månader sedan.

"Om det är det som mina fans undrar så vill jag bara påminna dem om att jag alltid kommer att vara deras, och om jag senare i livet gifter mig och allt det där någon gång i framtiden så ska de fortfarande veta att jag alltid var deras först och alltid kommer att vara, oavsett vad jag gör. Love you guys", svarar jag och försöker sätta en märkbar punkt på frågan.
"Stora ord. Där hör ni folket! Er mästare har pratat!", skrattar radioprataren och jag kan inte låta bli att skratta själv också.
"Nästa fråga. Vad planerar du nu efter din lilla Europaturné?"
"Huvudsakligen ska jag återgå till låtskrivandet och ta lite ledigt. Träffa vänner och släktingar och sånt."
"Så du får åka tillbaka hem till L.A. efter det här nu då?"
"Ja", svarar jag kort. En lögn.


Jag utelämnar information. Mitt team och jag har kommit fram till att det är bäst att inte publicera infon om att jag kommer befinna mig i Pittsburgh i slutet av veckan för att samarbeta med en låtskrivare i inplanerade tvåveckors tid. Det skulle bli allt för stor uppståndelse och jag skulle knappast kunna koncentrera mig om jag 24/7 skulle ha fans ute på gatan utanför hotellet, skrikandes. Någonstans kommer informationen antagligen att läcka, men vi håller det hemligt så långt det går.


"Du verkar som en väldigt jordnära kille, Justin. Skulle det vara något du kan påstå?"
"Absolut! Eller jag vill ju tro det i alla fall. De människor jag omger mig av gör allt för att hålla mig och mina fötter fötter på marken. Och det känns som det viktigaste, att inte tappa kontrollen. Jag menar, det är viktigt att inte ta någonting för en självklarhet. Jag påminner mig ständigt att mitt liv är något utöver vad jag någonsin drömt om, och att jag alltid bör vara tacksam för det. Mina fans är min stödpunkt, och jag är skyldiga dem allt som jag får vara med om."
"Några undrar om det faktum att du nu har kontroll över dina egna pengar gör att du gärna skämmer bort dig själv?"
"Haha", kraxar jag skrattandes och får ett litet hostanfall och blir tvungen att luta mig från mikrofonen för att inte göra radioshowen till en hostshow.
"Åhå", skrattar radioprataren. "Där tappade vi Justin. Kanske han rent ut sagt förlorade rösten igen? Vi får se. Det här blir nästan spännande."
Allison flinar retsamt och räcker mig en vattenflaska att dricka ur. Jag tar några snabba klunkar och skruvar på korken igen, rättar till mössan på mitt huvud och nickar menande åt radioprataren att jag kan försöka prata igen.
"Nu tror jag vi har honom med oss igen. Hur gick det Justin?"
"Jag får ursäkta", skrattar jag. "Det roliga är att Allison, min manager typ slog vad om att jag skulle tappa rösten mitt i intervjun, och då skulle hon få glädjas över att hon hade rätt, eftersom hon tidigare idag försökte hålla tyst på mig för att spara rösten".
Allison skrattar i bakgrunden.
"Jasså, du är en pratkvarn?" undrar radioprataren.
"Eeh, kanske", skrattar jag.
"Bäst att inte låta henne vinna vadet nu då! Jag tror dina fans hejar på dig".
"Jag jobbar på det. Att inte tappa rösten, menar jag", skrattar jag.
"Så Justin, var var vi?"
"Om jag skämmer bort mig själv", påminner jag honom. "Och såklart jag skämmer bort mig lite. Men jag är så van att alltid behöva fråga lov av mamma och Scooter om jag får köpa något, så jag frågar nog oftast dem fortfarande, om det låter vettigt att köpa vissa saker. Speciellt när det gäller större och dyrare grejer."
"Till exempel bilar?"
"Ja exakt. Till exempel dem", skrattar jag.
"Din Fiskar Karma-bil är ganska flashig".
"Tack, jo den är en favorit. Den fick jag dock i födelsedagspresent. Och det bästa med den är att den är som 'pay back' mot paparazzis."
"Hur då menar du?"
"De klickar endast av bilder på sig själv istället för på mig, eftersom den är reflektiv", skrattar jag.
Radioprataren skrattar högt och ställer endast ett par frågor till innan jag är klar för att lämna stället. Han tackar mig vänligt för att jag dykt upp trots min förkylning och önskar mig lycka till med fortsättningen.

Eftersom jag inte tappade rösten sist och slutligen under radio-intervjun får jag min vilja igenom att överraska de två fansen som väntar oventandes på Teen-Magazines tidningsredaktion. Scooter avbokade mig medan jag satt på radiointervjun, men jag lyckas tvinga honom att ringa upp dem igen och be dem hålla fansen kvar för ett möte med mig, trots att de får en hop med signerade saker.

"Varför inte låta mig räcka över grejerna?" kraxar jag.

Scooter har ingen orsak att säga nej, och genast efter radiointervjun tar vi oss till tidningsredaktionen. Strax före mötet slänger jag in lite mer febernedsättande och huvudvärkstabletter, då jag känner hur förkylningen smygande försöker överbemanna mig igen och får mig att frysa och kallsvettas om vartannat.

Jag kan inte låta bli att småskratta åt det faktum att Allison anser att jag ser så förskräcklig ut med mina påsiga och svällda ögon att hon ber en sminkös på tidningsredaktionen att sminka mig.
"Och ingen jäkla maskara!" gormar jag när Allison kommenderar tjejen som sminkar mig att bre på mer av ansiktsgeggan med hudfärg. Foundation, eller vad de kalla det.
"Nej nej! Nu räcker det", protesterar jag och reser mig. "Jag vill inte se ut som någon vaxdocka".
Scooter står i bakgrunden och håller sig för skratt när mamma kommer in i rummet.
"Hur går det? Ser han fortfarande ut som en åldring?"
"Haa haa, mamma".
"Du borde i alla fall byta tröja. Du luktar svett", klagar hon.
Jag prövar känna efter själv och blir tvungen att hålla med. Febern har redan hunnit rota sig fast, och svetten kommer i vågor.
"Jag kan checka med vår stylist. De har säkert något i lagret", säger den aningen blyga och rödhåriga sminkösen och trippar iväg på höga klackar. Jag kan inte låta bli att lägga märke till hennes långa smala ben och kommer på mig själv med att stå och stirra.
Jösses.


Tio minuter senare står jag utanför en dörr, redo att överraska fansen på andra sidan. Mitt hjärta bultar av upprymdhet. Jag älskar känslan av att få överraska och göra någon riktigt glad. Få dem att känna sig speciella. Precis som i början av min karriär när jag för första gången skulle överraska ett fan, står jag nu och känner hur spänningen kryper i fingrarna. Jag fullständigt lever för de här ögonblicken.

Jag har fått veta att de som bäst sitter och tummar på sina tävlingsvinster och diskuterar dessa med en intervjuare samt med en kameraman som filmar intervjun. Vi var för sena för att jag själv skulle få räcka över vinsterna. På kommando ska jag istället plötsligt kika in och överraska dem.

Nu.

Jag öppnar dörren, kikar in med huvudet.

"Oj, förlåt. Upptaget", säger jag och stänger dörren igen. Väntar ett par sekunder innan jag går in.

De två tjejerna - antagligen i 14 års åldern - sitter chockade med händerna för munnen och stirrar så att ögonen nästan ploppar ur och pipar till när jag öppnar dörren för andra gången. Reaktionen är underbar! Den ena börjar gråta så fort hon ungefärligen inser vad som händer och förmår inte resa sig, medan den andra snabbt är upp på fötter och omfamnar mig i en kram.

"Jag älskar dig", piper tjejen i min famn och jag skrattar glatt och lägger armarna runt henne.
"Aawww, jag älskar dig med", säger jag och får hennes tårar att börja rinna innan hon släpper mig.

Jag går fram till den chockade och gråtande tjejen i soffan och sätter mig på huk framför henne. Försiktigt tar jag tag i hennes händer - som hon gömmer sitt ansikte i - och sänker dem för att torkar tårarna från hennes kinder.

"Hej", säger jag och ler.

Tjejen börjar gråta mer och mumlar stammande något om hur overkligt det är och att det hela inte kan vara sant. Jag hjälper henne att resa sig och omfamnar henne i en kram.

Efter att de lugnat ner sig en aning försöker jag samtala lite med dem, men det verkar endast få dem tillbaka till den chock som svämmade över dem när jag från första början kom in. Så istället signerar jag sakerna de vunnit, ler vänligt, kramar om dem ett par gånger och lämnar rummet i rädsla att jag kanske fått dem att tappa sin mentala hälsa.


"Så? Hur gick det?" undrar Scooter. Han står lutad mot ett skrivbord med armarna i kors.
"Bra, tror jag", svarar jag och rycker på axlarna med händerna nertryckta i byxfickorna.
"Vadå tror?"
"De grät. Massor. Så fort jag öppnade käften så orsakade jag ett vattenfall av tårar. Så till min fördel att spara rösten så bestämde jag mig för att vara tyst".
Scooter skrattar och skakar på huvudet.


Under den korta intervjun efteråt med Teen Magazine känner jag hur febern och huvudvärken bryter sig igenom det lilla imunförsvar jag envist klamrat mig fast vid under dagen. Fokusen förvinner helt och jag får fråga om och om igen vad senaste frågan var, då allt jag kan tänka på är hur svimfärdig och svag jag plötsligt känner mig. Tjejen som intervjuar mig noterar att allt inte är som det ska och undrar oroligt flera gånger om vi bör ta en paus, men jag ber henne fortsätta för att få intervjun överstökad.

När Scooter till slut kommer fram och frågar om allt är okej, blir jag tvungen att avbryta intervjun. Jag lutar mig framåt och gnider mig i ögonen med tummen och pekfingret i tron att jag på det sättet ska få bort stjärnorna som blixtrar näthinnan. Allt är verkligen inte okej.

"Jag skulle behöva få lägga mig någonstans", mumlar jag.
"Jag tror vi måste avbryta det här. Han mår verkligen inte bra", säger Scooter och lägger en hand på min axel.
"Vad händer?" Mammas oroliga röst hörs på avstånd. Likaså Allisons.
"Det finns en soffa i hallen runt högra hörnet", säger tjejen som försökte intervjua mig.
Jag ska precis resa mig upp med stöd från Scooter när allting svartnar. Min kropp betér sig som gele och stänger totalt av.
"Han svimmar!" hör jag Scooter förskräckt utbrista i samma sekund som jag faller ihop på golvet och tappar medvetandet.

Jag vaknar till igen - av vad jag får höra - en halv minut senare och tittar mig förvirrat omkring. Scooter hjälper mig upp på stolen igen och kommenderar mig att böja mig framåt med huvudet mellan knäna.

"Andas djupt", säger han och sätter sig på huk bredvid mig. "Hämta ett glas vatten, någon!"
Ett flertal steg hörs springa iväg.
"Jag mår bättre nu", mumlar jag och försöker sätta mig upp rak igen och tycker att hela situationen känns väldigt pinsam. Jag är plötsligt som ett djur på zoo, med många nyfikna blickar på mig. Inte på ett bra sätt.
"Det gör du definitivt inte. Ner med huvudet", kommenderar Scooter argt och puffar ner mig igen. "Vad tänkte du Justin? Det här kunde ha slutat illa. Varför sa du inte till så fort du började känna dig såhär dålig?"
Ja varför sa jag inte till? Scooter hinner svara själv på frågan.
"Då du alltid ska vara så förbaskat envis. Precis som en jäkla åsna. Det blir inget Letterman för dig ikväll. Definitivt inte".
"Justin?" undrar mamma. Jag kan känna hennes hand stryka mig över ryggen.
"Mår du bättre? Varför sa du inte till?"
Kul. Nu kommer jag få mamma som en bevakande örn över mig igen, i alla fall tills jag blir frisk.

Jag svarar inte, utan känner mig bara som världens största idiot för dagen. Hur långt får man sträcka sig idiotmässigt? Är en Teen-Magazine intervju i svimläge tillräckligt långt?

"Jag avbokar alla intervjuer imorgon. Lika bra att dra till Pittsburgh så fort vi kan i morgon bitti, så får han vila upp sig där. Det får vara slut på det här fjanteriet och stressandet, så länge Justin är sjuk", mumlar Scooter lågt till mamma.

Jag är inte säker på om det är meningen att jag skulle höra det han sa, då han vet hur gärna jag skulle kunna protestera. Men jag kan inte låta bli att hålla med. Just nu känns det som att Scooters ord passar perfekt in på mina tankar. Jag orkar verkligen inte mer.

 

 


Vad händer när man dricker för mycket coca cola och sover för länge natten innan? Jo, detta! Här sitter jag, klarvaken. Klockan är 6! Snart morgon ju! Herreguuuud. 
Nå, ni fick i alla fall ett hejdundrandes långt kapitel, och jag hoppas verkligen ni gillar det! Har spenderat hela dagen (och halva natten) på detta kapitel och jag börjar misstänka att jag inte har något liv längre. Jag borde verkligen inte ta min fanfiction såhär allvarligt.
Tur att skolan inte väntar imorgon. Eller ska vi säga idag? 
 x) 

 

Ps! Vaknade nyss (det är morgon nu igen...på riktigt). Var tvungen att läsa igenom texten och rota efter stavfel och slarvningar. Och visst hittade jag några! Pungt istället för punkt var dock roligast. Haha...
Ändrade också ett fåtal rader här och där, inget dock som ändrar på kontexten i det stora hela. 

Ha det gött! 

Kommentera så att det ryker om det! Jag ber er! 

fan, fanfic, fanfiction, jb, justin bieber, novell,

11 kommentarer

Malin

17 Dec 2012 17:07

Såg att du hade kommenterat på min blogg, så jag bestämde mig för att kolla in.
Måste bara säga, äntligen en bra fanfic utan en massa stavfel!
Fortsätter du skriva som du gör idag, så kommer jag att läsa vidare!

Svar: Sitter här och tjoar för mig själv. Tack! Jag lovar att jag ska försöka hålla upp nivån av skrivandet och inte börja slarva. Vet själv hur irriterande det är att läsa noveller som till en början är okej, men sedan faller platt både idémässigt och skrivmässigt med grammatik och stavfel.
// väggblomman
-

Elizaveta

17 Dec 2012 17:48

Kommer lugnt fortsätta läsa på denna fanfic. Underbar!
Hoppas det kommer ut nytt snart! :D

Svar: Vad härligt att höra! <3 Sitter och brainstormar kring nästa kapitel, så förhoppningsvis ska det väl inte ta en evighet tills nästa kapitel läggs ut. :)
-

Emma

17 Dec 2012 18:04

OMG! asså nu låter jag som en liten fjortis som gillar justin bieber men asså han är mitt liv (nästan) asså han betyder allt , men som sagt alla som säger att det bara är fjortisar som gillar justin bieber eller( J B ) becuse i am a belieber♥

kommer titta in i din blogg MASSA MER GÅNGER! god jul och gott nytt år!

Svar: Haha! Calm down girl! I'm not going anywhere! :D Du får hålla utkik till nästa kapitel nu då. Förhoppningsvis ska du inte behöva vänta allt för länge. ;)

Kram!
// Väggblomman
-

Kajsa Med K

17 Dec 2012 18:43

omg vill ha mer nunununununuun!!!!!!!!!!!!!besatt av den här novellen <333333333333

tävling vinn justins bok och parfym!: http://flirtatious.blogg.se/2012/december/tavling-2.html#comment
:)

Svar: Haha!Om du bara skulle veta hur jag skrattar åt din fina kommentar! Desperationen lyyyser! :D

Tack!

Kram!
-

sara

17 Dec 2012 18:59

Hej, gillar du justin Bieber borde du klicka dig in på min blogg, skulle bli jätte glad :D Undrar också om du ska på hans konsert?
jätte bra novell btw :)

Svar: Hejsan! Nej, jag är inte på väg till hans konsert. Detta låter antagligen jättekonstigt - eftersom jag sitter och skriver på en JB-novell - men jag är faktiskt inte ett av hans dunderfans med 40 graders bieber-fever. Det är lite svårt att förklara var jag på ett ungefär ligger i fanhögen.

Jag gillar Justin precis som jag gillar vilken annan bra artist som helst med musik som tilltalar mig. Dock är jag väldigt fascinerad över hans jordnära attityd och det faktum att hans karriär tagit fart explosionsartat.

På grund av att jag så gott som hade något av ett beroende av att sitta på youtube kring de åren när han satte upp sina första videor var det nästintill omöjligt att missa dem (jag följde även spänt med Esmee Denters och Mia Rose, om någon kommer ihåg vem jag pratar om) då jag klickade in mig på ALLT. Detta har lett till att jag inte kunde låta bli att fortsätta förundras och följa med hur det går för honom.

När hans första musikvideo kom ut, kommer jag ihåg att jag ropade åt min syster att komma och titta. Hon var väldigt ung då och hade mig som inspirationskälla till sin musiksmak till viss del. Men, hon spelade också sådant jag inte ville höra; Madonna.Jag irriterades över att dag ut och dag in behöva stå ut med "Hung Up" på full volym från rummet bredvid och försökte därför hitta något annat som kanske kunde intressera henne, och såg Justin som en utväg. Jag frågade vad hon tyckte om honom, men hon hade något annat flaxande runt i huvudet då för tillfället och kunde inte riktigt fokusera på Justins musikvideo över huvud taget. En vecka senare spelade hon de två låtarna - One Time och One Less Lonely Girl - på repeat och jag fick därmed äntligen slippa höra Madonnas "Hung Up". Istället spelade hon sönder Justin Bieber, och jag fick fortsätta letandet efter något annat att föreslå för henne.Och här sitter jag och skriver på en Justin Bieber novell. Hur katastrofalt komiskt är inte det? Kram! Väggblomman
-

Ronja

17 Dec 2012 19:44

ditt kapitel var aslångt och super bra! :D love it!

Svar: Hahahaha! Tack för den ärliga kommentaren! Ska verkligen försöka korta ner nästa kapitel, en aning i alla fall. Kapitlet visade sig bli hela 8 sidor i skrivprogrammet när jag var klar. x)
-

Ronja

18 Dec 2012 07:57

jag var bara tvungen och se hur långt kapitlet blev, för att du sa att det blev aslångt.. det blev 12 sidor på min dator :3 det beror kanske på textstorleken och vilken text man har men jag hade calibri 12.. lol, långt blev det i alla fall xD jag har inte kvar det nu, jag bara copyandpaste och sedan raderade jag det- bara så att du vet. så att du kan vara säker ;)

Svar: Haha! Jo, det blev aslångt! I mitt skrivprogram blev det 8 sidor. Det beror nog lite på vad man har för textstil och storlek och radavstånd. Men om man vill checka bokmässigt, så är det Times New Roman (stilmässigt) som gälller, radavstånd 1 och textstorlek 12px. :)
-

▲ S A N N A

18 Dec 2012 16:20

älskar din design! verkligen välgjord och allt :)

Svar: Tack! :)
-

samira

20 Dec 2012 19:40

intressant blogg!!!
ville bara kika in när du kommenterade på Ellens blogg:D
gu vad snygg Justin är!!!!!

//samira

Karolin

21 Dec 2012 04:38

Jättefin design, plus att jag gillar Justin Bieber ^^

God jul ❤

Ping Lowhngren

10 Jan 2013 21:39

oh gud va duktig du e som orkar skriva så mycket!^^

Kommentera

Publiceras ej