★ believe this ★

"Vad flinar du åt?"

Oj! Flinar jag? Nu måste jag minsann ha tappat kontrollen över nerverna i ansiktet.
Det är sista lektionen i skolan för dagen och vi har fysik. Lynn är min bordspartner - den enda lektion där vi faktiskt får sitta bredvid varandra. Jag är dock inte så säker att vi kommer att fortsätta med det så länge Lynn tjattrar på som hon gör ibland och jag får ständigt påminna henne om att knipa igen för att inte få Mr.Goodwin att börja se rött. Egentligen är det helt otroligt att han fortfarande inte har reagerat. Kanske det stämmer att gubben börjar bli gammal och döv, som det viskas i skolkorridorerna.

"Gör jag väl ändå inte?" viskar jag - nästan fräser - tillbaka.
"Berätta!" kommenderar Lynn.
Hon har genomsett mig, igen. Som vanligt. Bara för att jag inte berättat för henne ännu om Ians textmeddelande, så är det som om jag skulle ha trasslat in mig i julgransbelysning med diskoeffekt. Att hålla något hemligt från henne är nästintill omöjligt. Det har det alltid varit.

"Sen", viskar jag tillbaka och kastar en blick mot Mr.Goodwin. Ingen reaktion där. Tur.
"Nu!". Hon försöker verkligen viska, men hennes iver fyller i den ton som annars borde ligga på ljudlöst. Mr. Goodwins blick fastnar på Lynn.

"Är det något problem tjejer?" undrar han.
"Nejdå", svarar jag och ler oskyldigt. Alltid där för att rädda Lynn ur skiten.
"Okej, fortsätt med era uppgifter då", svarar han och vänder ner sin blick i vad han än sitter och läser.
"Sen", morrar jag viskande och ger Lynn en irriterad blick. Hon himlar med ögonen men låter samtalet ligga tills lektionens slut, men hennes högra fot fortsätter sitt ivriga trummande mot golvet.
"Så", säger hon när vi går från lektionen - precis när vi tar steget över tröskeln ut ur klassrummet.
"Ja?", undrar jag nästan sarkastiskt över vad kära lilla Lynn månne kan ha på hjärtat. Nu kommer hel ramsan.
"Daah", suckar hon och slår ut med händerna, himlar med blicken överdrivet och stirrar på mig med uppspärrade ögon.

Jag suckar och berättar hastigt om vad Ian sänt mig, för att få det överstökat. Lynn är alltid den som vänder och vrider på saker tills det inte finns något att prata om längre. Det här var inget jag ville behandla på det sättet. Det skulle ha varit skönt att få fundera lite på saken i lugn och ro, utan hennes eviga analyserande och kommenterande.

"Så?" undrar hon efteråt.
"Vad då?" frågar jag irriterat oxh känner hur irritationen byggs upp som ett torn över öronen på mig.
"Vad svarade du?"

Frågan jag försökt undvika. Jag drar ut på svaret medan jag öppnar mitt skåp, slänger in biologiböckerna i oredan och lirkar försiktigt ut min väska för att inte riva ut hela skåpets innehåll.
"Nå?", säger Lynn otåligt.
"Jag har inte svarat än", mumlar jag slött.
"Hur..? Va? Nähä! Vad tänker du med? Du gillar ju honom? Inte sant?" stammar Lynn och snubblar på sina ord som om de alla vill ut ur hennes mun samtidigt.
"Jag hann inte. Mr Wilson tog ju min telefon". Vilket jag tackar honom för nu.
"Men du tänker svara? Eller hur? Du får ju hämta telefonen nu. Vad ska du svara? Säg att ni kan träffas. Du är ju ledig på söndag. Då borde det ju gå. Fan vad kul det skulle bli! Vad ska ni göra? Ni kan ju alltid..."
"Lynn!" avbryter jag bestämt och vänder mig mot henne. "Ge mig en paus någon gång! Du går an som en jäkla...babblande...BABIAN!"
"Jag vill ju bara..."
"Jag VET! Men som du går an så får jag inte en syl i vädret! Och tänka klart, det kan jag definitivt inte!"

Uppjagad som jag är börjar jag stega iväg med snabba steg mot lärarrummet - för att hämta min telefon - och Lynn får halvspringa ikapp för att hinna med då hennes ben är kortare än mina.

"Okej okej! Jag ska va tyst, men jag berättar alltid allt för dig, så jag tycker det är din skyldighet att också säga något till mig någon gång!", hör jag henne halvropa några steg bakom mig.
Det är såklart inte hennes fel att min irritation slår över en aning och hon får ta skiten, men precis just nu känns det som om allt bara staplar sig på hög inom mig. Det jag vill hålla för mig själv tas ifrån mig, medan det jag mer än gärna vill bli av med bultar på inombords som en ådra som snart brister. Jag vill kunna ha tid för tankar på killar, fester och annat, precis som Lynn. Men tiden spenderas på att mentalt ständigt känna oro, stress och skyldighet över allt som trycker på hemifrån.
"Inte nu Lynn! Okej?!" säger jag aningen för argt och vänder mig tvärt mot henne, så att hon nästan krockar i mig. "Ge mig en jävla paus!"

Lynn tittar chockat och aningen sårat upp på mig men förblir tyst. En tom tystnad uppstår mellan oss, trots att korridoren är full av folk som letar sig mot utgången. Jag vill säga förlåt, men orden stockar fast sig i halsen precis som allt annat jag borde få ut - tankar, känslor.

"Jag...borde gå. Hejdå", mumlar Lynn svagt utan att titta på mig och försvinner i folkströmmen.
Bra Kim. Nu har du verkligen lyckats. Jag bannar mig hårt i tankarna och funderar på att klischéartat sparka till någon av de närmaste skåpdörrarna, men låter bli - då även frustrationen stockar sig på väg ut ur mitt system.

Jag hämtar min telefon från lärarrummet - får en sträng blick av Mr.Wilson -och stiger på en buss in till centrum, för att ta mig till hotellet. På vägen stirrar jag mig blind på Ians textmeddelande. Skräckliknande känslor byggs upp och jag gör hela grejen till en mycket större sak än det verkligen är. Jag klickar mig in på hans meddelande. Klickar ut igen. Rullar menyn i under min tumme. Klickar in på meddelandeinkorgen igen. Ians textmeddelande. Läser texten. Panikerar en aning och klickar ut. Samma procedur fortsätter tills det är dags att stiga av bussen.

Jag skulle antagligen ha fortsatt om det inte vore för det faktum att jag måste korsa två vägar och gå en bit längs stadens populäraste shoppingata tills jag får svänga av runt ett hörn och gå två kvarter innan jag är vid hotellet.

Jag vill svara på textmeddelandet, men bara tanken gör mig stressad. Jag har inte tid för Ian, tänker jag på samma gång som jag känner mig skyldig för bråket med Lynn. Att käfta över textmeddelandet var onödigt och mitt samvete börjar trycka på vid tanken av det.

Väl framme vid hotellet tar jag mig in med hjälp av mitt dörrkort - som alla hotellanställda har - och trycker det mot en liten apparat vid servicedörren som pipar till och meddelar att den är öppen.

I vårt omklädningsrum sitter tre av mina arbetskamrater som arbetar samma shift som mig; Susan - snart trettioårig ensamstående mamma -, Jeff - någonstans i mitten av tjugoårsåldern och pratar inte mer än nödvändigt - och Caroline - två år äldre än mig och ständigt raslös och klagande. Jeff och Caroline är precis som mig deltidsanställda medan Susan jobbar heltid.

Under min lär- och prövotid förra veckan fick jag lära känna dem ganska väl. Jag har redan fått ta del av Carolines dåliga sarkasm och stora ego, samt Jeffs lathet och Susans fina visioner om sin framtid trots att hennes treåriga son är något av ett heltidsarbete.

Det är svårt att undgå de små vinkar Caroline ger Jeff mer än ständigt. Jeff ligger tydligt och klart i hennes tycke och smak och hon gör allt för att få hans uppmärksamhet. I mina ögon är han bara lat, en stor slappare och något av en nutida hippie - med rastaflätor och allt. Caroline försöker också verka slapp, men är i själva verket tvärtemot och det är just där hennes dåligt formade åsikter, påpekanden och kommenteranden avslöjar henne. Kaxig är hon också. Hon avskyr sitt jobb och skulle mycket hellre vara hotellgäst än den som serverar. Dessutom är hon mån om att ständigt göra klart för oss hur mycket hon hatar jobbet, förutom när chefen kikar in för att kolla hur det går. Då drar hon på sitt charmigaste smile för att inte avslöja sin avsky.

"Sluta fuska!", hojtar Caroline åt Jeff och slänger sina spelkort över bordet. De spelar poker igen. Susan himlar med ögonen åt Caroline och ser mig.
"Hejsan!", säger hon och skiner upp. "Då börjar din riktiga arbetsdag då. Hur känns det? Nu får du lön och allt!"
"Hej", säger jag, försöker att skjuta undan tankarna som klipper av mig från nuet. "Jo, det känns väl bra". Jag slänger in min skolväska i mitt omklädningsskåp och drar av mig jackan, långärman och mina jeans för dra på mig mina servicekläder - svarta byxor, mörkröd skjorta och en svart stilren väst med hotellets namn på samt en guldfärgad bricka med mitt förnamn.
"Har du lust att spela poker? Du kan ta min plats, jag måste på toan", säger Susan och lägger ner sina kort på bordet.
"Nej tack, jag vet ändå inte hur man gör", säger jag och tar på mig min väst och drar i nedre kanten för att räta ut den. Jag ångrar starkt att jag i min brådska i lördags slängde västen på skåpgolvet så att den nu är skrynklig med fula veck här och där.
"Lika bra...", säger Caroline och suckar. "Jeff är ändå oduglig att spela mot. Han bara fuskar ju". Hon ger Jeff en menande blick och sparkar honom på benet under bordet.
"Jag sticker ut och röker", säger Jeff som svar och reser sig, sätter en cigarett mellan läpparna och tittar undrande på oss andra. Caroline och jag skakar på huvudet. Ingen av oss är rökare även om Caroline ibland brukar följa med ändå, som sällskap.

Just den här tiden på dagen finns det inte mycket att göra på hotellet. Hotellgästerna är oftast ute och därmed finns det inte många kvar som kräver någon service. Köket har sina egna servitörer, och därmed behöver vi inte arbeta i restaurangen. Vi är heller inte städerskor. Därför hänger vi rastlösa i omklädningsrummet, spelar kort, lyssnar på den påslagna radion och väntar på uppdrag.

Jag sätter mig bredvid Caroline vid bordet där Jeff och hon suttit och spelat kort och för fingret över skärmen på min telefon. Tankarna förflyttar sig tillbaka till Ians textmeddelande. Vad borde jag skriva? Egentligen finns det ju inte så många olika alternativ. Han undrade ju bara om han nu hade den rätta nummern. Ja, det är jag. Trevligt att höra från dig. Nej, nej. Jag låter sarkastiskt bitter då. Nämen hejsan! Vad kul att höra från dig! Såg nyss meddelandet. Historialäraren tog beslag på min telefon så... Nej, det där var förstås en ren lögn. Jag hade ju haft meddelandet på huvudet hela dagen. Hej Ian! Haha! Låter som att du fått tag i fel person, nu kan jag förstås meddela att det är rätt person den här gången. Vadå rätt person? Vad är det så rätt med mig egentligen? Hej Ian! Kim här! *blinksmiley*.

Nej, det där lät heller inte riktigt bra. Jag suckar högt och trycker av telefonen för en stund, men blicken lämnar att stirra tomt på den svarta skärmen. Caroline märker förstås min frånvaro där hon sitter i tystnad och vaskar spelkorten.

"Vad gör du? Har du killproblem? Du har väl ingen kille, eller?" frågar hon nyfiket och aningen snäsigt.

Jag tittar förvånat upp och kan inte riktigt tro att Caroline egentligen skulle bry sig och jag misstänker genast att hon bara vill ha något saftigt rykte att tugga på i sin rastlöshet, så jag skakar på huvudet. Att kalla det här för killproblem vore något av en lögn, detta är snarare ett socialt kommunikationsproblem från min sida.

"Så du sitter bara sådär annars och suckar över livet då eller? Kom igen! Berätta för tant Caroline nu!" Som om hon vore årtionden före mig i livet vänder hon på huvudet och tittar på mig som om hon har svar på alla mina frågor - nästan som en spådam - trots att hon bara är två år äldre än mig.
"Nej det är ingen kille", säger jag och tittar ner på telefonen igen, låser upp skärmen, läser igenom Ians textmeddelande igen - något jag inte borde ha gjort. Caroline snappar telefonen ur min hand och läser upp textmeddelandet högt. Lönlöst försöker jag få tillbaka den genom att sträcka mig över henne och hindra henne med ord som; "Låt bli! Hit med den!"
"Åhå! Det var visst en kille! Ian. Vem Ian? Jag känner bara en Ian..." säger hon och lutar sig bort från mig, hindrar mig från att få tillbaka telefonen.
"Det är ingen! Det är bara en typ!"
"Hey det här låter som något som Ian skulle göra", säger hon plötsligt. "Ian Sommers".

I samma sekund sväljer jag spottet fel och får en liten hostattack. Vad sa hon? Ian Sommers? Det är ju han! Varför känner hon Ian? Blodet pressar sig upp i mina kinder och jag får tag i min telefon och rycker den ur Carolines hand.

"Åhå! Du rodnar! Det är HAN! Han hänger i mitt kompisgäng! Vår lilla Ian!". Caroline skrattar högt och lutar sig bakåt på stolen så att den vippar, medan hon håller i sig i bordskanten. "Du skojar! Det här måste jag skämta med honom om!"
"Nej, snälla gör inte det", försöker jag säga medan hon skrattar ljudligt.
"Vadå? Har ni något på gång eller?" undrar hon så att ögonen nästan ploppar ur hennes ögonhålor, samtidigt som skrattet bubblar i magen på henne.
"Nej! Det har vi inte! Vi bara snackade på en fest i lördags och jag har dessutom inte svarat något på meddelandet".

Caroline skrattar en stund innan hon lugnar ner sig. Jag kan absolut inte förstå vad som är så himla lustigt och börjar bli väldigt irriterad på hennes skadeglädje eller vad det är. Caroline lägger märke till min irritation och slutar.
"Förlåt, men det är bara lustigt. Ian hänger i mitt kompisgäng och han har aldrig riktigt haft tur med tjejer. Hans förra flickvän dumpade honom för hans två år äldre bror. Det har blivit något av ett internt skämt och det är så kul att jäklas med honom varenda gång han försöker flörta med en ny tjej. Då varnar vi alltid honom och säger att han måste hålla koll på sin bror", berättar Caroline och slutar vippa på stolen men börjar istället pilla på sockerskålen som står på bordet.

"Så, han har en bror?" frågar jag med ett fejkat intresse och drar på ett leende, försöker skämta bort min rodnad.
Caroline brister i skratt än en gång och har svårt att få det under kontroll fram tills Susan kommer in i rummet igen.

"Vad är det som är så kul?" undrar hon och häller upp en kaffekopp före hon sätter sig hos oss vid bordet.
Caroline berättar glatt om hela grejen och skämtar högljutt. Stackars Ian tänker jag och funderar om jag faktiskt borde bjuda ut honom som plåster på gamla sår för vad hans ex ställt till med.

Så fort Jeff kommer tillbaka från sin rökpaus drar Caroline hela ramsan igen. Vi det här läget har nervositeten släppt över att svara åt Ian och jag sitter därmed och kladdar ner ett svar åt honom.
"Ska jag hälsa?" Frågar jag Caroline med fingret ovanför sändknappen.
"Ja för tusan! Hälsa från Carro och fråga hur hans bror mår!" skrattar hon.
Såklart skippar jag bror-biten. Varför strö skadeglädje-salt i såret?

Hej Ian! Kim här. Nu har du rätt nummer...haha.
Carro hälsar. ;)

Efter några timmar på jobbet och inhopp i köksavdelningen då de fått en större matleverans att lasta av är vi rastlösa ännu en gång i omklädningsrummet.

"Poker, någon?" undrar Jeff och plockar upp spelkorten och börjar vaska dem.
"Nej", muttrar Caroline med armarna i kors där hon sitter på bänken framför omklädningsskåpen. "Jag orkar inte spela mer kort. Snart börjar jag drömma om dem om jag måste spela mer. Och ditt fuskande...nej, inte mer".
Jeff rycker på axlarna och börjar rada ut korten på bordet för att ensam spela harpan. Susan dricker kaffe, jag sitter och pillar på min telefon och Caroline muttrar något för sig själv och suckar över de få timmar som återstår av arbetspasset. Vi sitter alla tysta med endast radion som babblar på i bakgrunden.

"...och tidigare i dag hade vi världens kändaste tonåring i studion trots att han dragit på sig en riktigt ordentlig förkylning fick vi en intervju med honom. Här kommer reprisen av intervjun med Justin Bieber..." hörs det från radion.

"Nej!", suckar Caroline högt och himlar med ögonen. "Kan någon byta radiokanal? Jag har verkligen inte lust att lyssna på honom". Hon suckar högt igen och kastar en snabb blick åt Jeffs håll, som för att söka erkännande.

Jag har ingen ork att stiga upp och byta kanal, och ingen annan verkar heller bry sig mer än att höja på ögat åt Carolines reaktion. Jag har verkligen inget att säga till om när det kommer till Justin Bieber då min lillasyster råkar vara killens galanste fan. Såklart har jag hört de flesta av hans sånger på dov repeat, då mitt rum ligger vägg i vägg med min systers. Längre än så har jag inte sträckt mig. Det finns ärligt talat inget att avsky hos honom, men med indie rock, rock och country som favoritgenré s har det bara inte fallit mig i smaken att lyssna på killens typiska pop och RnB. 

"....Vilken tur att du fick rösten tillbaka då, annars så skulle du inte sitta här just nu, eller hur?..."babblar radioprataren i bakgrunden.

"Men kom igen folket! Ungen är ju irriterande! Känd för ingenting!", försöker Caroline protesterande, men ingen verkar riktigt ha lust att haka på hennes diskussion.
"Jag tycker han är charmig. Han var på tv här om dagen och min lilla Lucas gillade honom", säger Susan efter liten tystnad och surplar på sin kaffe.
"Har ni inte hört honom? Han låter som en skadskjuten kråka!", fortsätter Caroline. "Byt kanal snälla någon".
"Byt själv", mumlar Jeff och balanserar rastlöst ett kort mellan fingrarna.
"Kim! Du sitter närmast radion. Byt!", kommenderar Caroline.
"Gör det själv", säger jag slött och lägger armbågarna på bordet och placerar hakan mellan handflatorna.

Caroline suckar, men gör inget försök att byta radiokanal, så där sitter vi alla en längre stund tysta och lyssnar till radioprataren och Justin Biebers diskussion i radion.

När de börjar prata om stjärnans bilar, hajar Jeff till.
"Wow! En Fiskar-Karma..", säger Jeff och drar aningen fascinerat efter andan. "Det skulle inte sitta fel precis".
"Så du önskar att du vore han nu då eller?" undrar genast Caroline snäsigt och slår ut med handen mot radion.
"Det sa jag inte", försvarar sig Jeff och lägger upp benen på stolen mitt emot sig. Sättet han ignorerar Caroline på gör att hon vänder blicken mot mig istället. Ett fall av "surt sa räven". Hon liknar aningen en haj med ett nytt byte i sikte när hon söker efter någon att argumentera emot. Jag blir hennes nästa byte.

"Nå, du är säkert hans hemliga fan", säger hon och prickar mig med ett ihopskrollat papper som hon suttit och vridit på de senaste fem minuterna.
"Inte precis", säger jag och rycker på axlarna.
"Vadå inte precis?"
"Jag lyssnar ju inte på honom, men min syster gör det så jag hör ju ständigt hans musik, men det gör ju inte mig till ett fan".
"Vem vet, du kanske gillar honom i smyg. För rädd för att erkänna".
Det är inte precis så att Caroline samlar stilpoäng över att reta mig över något som inte ens ligger i min smak.
"Vänta nu, hur gammal är killen egentligen?" undrar Caroline plötsligt och lägger upp ett finger i luften, som om hon plötligt kom att tänka på något. Hon tittar först på Jeff, men han rycker på axlarna och ger en tydlig varför-ser-du-på-mig-blick.
"Arton", säger jag.
"Va? Säker?"
"Ja, dom har...", börjar jag, men Caroline avbryter mig.
"Se där ser man. Hon är ett fan! Dessutom är du ju i hans ålder då! Vilket äckligt fint par liksom!", säger Caroline högt som om hon tror sig ha avslöjat mig. "Hur ofta vet man åldern liksom om man inte är ett fan".

Jag suckar högt, låter huvudet hopplöst falla bakåt och tittar upp i taket för en stund.
"Dom sa just hans ålder i radion ", säger jag och börjar nästan skratta åt Carolines hopplösa hastigt dragna slutsatser.

Caroline svarar förstås inte, utan låtsas bara som att hon tappat intresset i vår diskussion, eller inte hörde mig alls. Att spelkorten på bordet plötsligt intresserade henne igen är inte konstigt. Jag kan inte låta bli att bubbla upp i skratt åt att jag fick sista ordet. Precis då piper det till i den lilla telefonen på väggen, vilket betyder att någon vill ha något serverat. Mer än gärna reser jag mig och stegar fram till telefonen och tar beställningen.

Det hinner bli ganska sent innan pappa och jag faktiskt åker hem från hotellet. Jag har en känsla av att pappa drar ut på tiden med flit. Mitt arbetspass slutade redan sju, men eftersom jag inte har något annat val än att vänta på att pappa ska sluta för att kunna åka hem, så hjälper jag honom i köket. Det är endast pappa, jag och Thomas i köket när klockan närmar sig åtta. Thomas arbetar ofta som nattkock och har precis anlänt till sitt nattskifte. Pappa envisas om att gå igenom några småsaker gällande nattmenyn, vilken består till stor del av sötsaker, salta kex och smörgåsar. Därför förstår jag inte varför pappa envisas med att gå igenom det, vilket får mig att tro att han undviker att behöva åka hem.

"Pappa, kom nu", säger jag för femtonde gången och klagande och drar honom i ärmen precis som en otålig femåring. Jag är trött, hungrig och har stor lust för att slänga mig på sängen i mitt rum och somna till någon halvdålig serie på tv. Några tankar på läxor har jag absolut inte.

"Ja, vi är påväg. Jag ska bara..." Säger pappa, också han för femtonde gången.

Mamma och pappa ryker ihop så fort pappa stiger in genom ytterdörren. Mamma är arg för att vi är sena. Pappa säger att han inte vill komma hem om han och mamma bara ska bråka. Mamma undrar om han skyller allt på henne. Pappa muttrar, skakar på huvudet, gormar och viftar irriterat med händerna. Mamma gör likadant. De har skapat ett eget språk, ett kroppspråk. Han grymtar, hon morrar. Hon gormar, han suckar.

Jag letar mig undan - upp till övrevåningen för att se vad min syster gör. Jag knackar svagt på hennes dörr och öppnar dörren på hennes svar. Hon sitter på golvet och klipper bilder ur några tidningar.

"Vad gör du?", frågar jag.
"Klipper", svarar hon och klipper noggrant med blicken fäst på det hon håller i. Jag sätter mig på golvet bredvid henne och tittar på de bilderna som ligger på golvet, samt de sönderklippta tidningarna. Justin, justin, justin.
"Jag ska pynta min vägg. Den ska vara helt full. Jag såg en tjej på internet som hade hela sitt rum fyllt med bilder på Justin, och han kom och överraskade henne för att hon påstod att hon var hans största fan. Så om jag gör likadant, då kanske han kommer hit också. Tror du inte?", säger hon, slutar klippa för några sekunder och tittar hoppfullt upp på mig.
"Ja, kanske det", säger jag och rycker på axlarna och ger henne ett smile. Hoppas kan hon ju alltid.
"Du måste hjälpa mig med att fotografera mitt rum. Så att vi kan sända bilder till honom. Så att han ser att jag är hans största fan. För det är jag. Eller hur?".

Bestämt och sammanbitet fortsätter hon med att klippa i en ny tidning. Saxen slintar till och Justin får huvudet avklippt. 

"Nej! Åååh!!", gormar hon och slänger saxen och bilden framför sig. Hon slår händerna för ansiktet och börjar gråta.
"Men, Ally", suckar jag och drar tröstande in henne i en kram. "Det är bara en bild".
"Nej!", gråter hon. "Mamma vägrade köpa den nya TeenMagazine tidningen. Den var full med bilder! Nu har jag bara de här!". Hon visar mot bilderna på golvet och de sönderklippta tidningarna.
"Jag kan köpa den åt dig efter skolan någon dag. Jag lovar", säger jag och torkar hennes tårar med en hand.

"Hörde du förresten att Justin gjorde en intervju för en radiokanal idag".

Jag försöker få henne att tänka på något annat, även om jag är säker att den huvudlöse Justin-bilden eller det faktum att hon har endast ett fåtal Justin bilder är orsaken till hennes tårar. Både hon och jag går på minor kring mamma och pappa, och en huvudlös Justin är bara en liten topp på ett stort isberg av sorg, rädsla och irritation kring vår sprängladdade familj.

Ally missade tydligen radiointervjun och tvingar mig därför att berätta ALLT vad Justin sa. I alla fall allt vad jag kommer ihåg, vilket är väldigt få saker, då allt jag kan tänka på är den meningslösa diskussionen med Caroline. Jag försöker så gott jag kan för att få Ally att le och tvingar henne därefter till att byta om till pyjamas, tvätta tänderna och krypa ner i sängen.

"Säg vad han sa igen om oss fans", kommenderar Ally en sista gång när jag bäddat ner henne.
"Han sa att ni var hans allt", säger jag och pussar henne på pannan. "Sov nu".
"Var han verkligen förkyld?" undrar hon för tionde gången.
"Ja, jätteförklyld", suckar jag. "Go' natt".
"Hur förkyld?" fortsätter hon.
"Sov nu Ally".
"Men hur förkyld?"
"Dödligt", retas jag.
"Nej men på riktigt!"
"Sov nu. Gonatt", säger jag för sista gången och lämnar hennes dörr på glänt innan jag går in på mitt eget.

Trött, sliten och tom slänger jag mig på min säng och somnar bums, med kläderna på. Något jag avskyr att göra, men som denna kväll verkar oundvikligt