Not feelin' too good right now. #sick

 

Med ett knapptryck publicerar jag ett kort twitterinlägg och lägger ner telefonen bredvid mig. Det är knappast nödvändigt att låta världen få veta att jag är sjuk, men en liten ynklig röst inom mig söker tröst och omsorg. Genast ser jag hur mängder med tweets börjar rulla in.

Krya på dig. Älskar dig. Hoppas du blir bra igen. Håller tummarna för dig att du blir frisk. Älskar dig, bli frisk! Snälla, bli bra nu. Älskling, krya på dig! Hoppas du blir frisk snart älskling. Dö din jävla idiot. Puss på dig. Min sötis! Krya på dig. Friskna till nu. Älskar dig...

Efter en stund av bläddrande mellan svaren lägger jag undan telefonen. Jag försöker desperat hålla tankarna i styr, vänder och vrider mig i sängen. Tittar upp i taket av hotellrummet. Jag börjar känna av den jobbiga feberfrossan igen och drar täcket tätare runt axlarna. Svetten rinner, men jag fryser.

Dö din jävla idiot. Orden bränner sig fast på näthinnan. Det är väldigt sällan jag lägger så stor vikt på något dåligt, men nu känns det som att jag sjunker i kvicksand. Trots de vackra orden som borde spela all roll i världen, är det de små och vassa, knivskarpa orden som skär mig i bröstet.

Jag plockar upp telefonen igen och klickar mig in på mitt twitterkonto. Försöker än en gång lugna ner mig med att se på alla de fina ord som strömmar in. Min fousering är stenhård. Känn av de goda, tänker jag. Kom ihåg dem. Jag trycker en hand mot bröstet i tron att jag på det sättet kan säkra det goda. Fansen förklarar sin kärlek på en massa fina sätt och önskar att jag ska friskna till. Ändå är det endast de dåliga och brännande inläggen mina ögon ser.


"Äntligen något hopp för världen när Bävern är sjuk". "Hoppas du har cancer". "Snälla, säg att du är jättesjuk!" "Bög". "Sjuk...i huvudet ja!" "Pestsmittad av sig själv". "Kära Gud, låt MJ komma tillbaka, du kan ta Justin Bieber, han är sjuk". "Skjut bävern!". "Ku*sugare". "Dö". "Bitch!" och "Dra åt h*lvete!"


Jag puffar telefonen över sängkanten så att den faller med en duns i golvet. I ångest och frustration rullar jag ihop i fosterställning och känner en dov bröstsmärta - ett tryck inifrån. Mina andetag blir hackiga och tårarna börjar pressa sig fram och gör min syn suddig. Jag är sällan den som gråter, men nu finns det inget som kan hålla tillbaka de salta tårarna. Det känns nödvändigt, som om alla sårande ord plötsligt bubblar upp till ytan och är det enda som syns.

Jag är ett oljefartyg. Havet är mina tankar. Hatet är oljan. Jag har kört på grund och läcker. Det måste ut, blanda sig i vattnet och smutsa ner allt det fina - livet och kärleken.

Dö. Dö. Dö. Dö. Dö. Bitch dö! Som en klocka tickar de onda tankarna i huvudet.

"Låt bli! Försvinn!" morrar jag argt och sammanbitet som om tankarna vore någon jag kunde schasa bort med ord.
Dum i huvudet, bög, pestsmittad, bäver, dra åt helvetet.

"Håll käft!" morrar jag högt, sätter mig upp och börjar sparka och riva i täcket. Gång på gång slår jag med nävarna hårt utanpå täcket som om hatet plötsligt fanns där, någonstans inuti påslakanet.

Det är knappt så jag märker att mamma plötsligt står paralyserad och tittar på mig med förskräckt min borta vid hotelldörren. Jag har ingen aning hur länge hon har stått där.

"Justin!" flämtar hon och hennes blick är obeskrivlig. Det är som att hon tittar på något som borde vara mig, men inte är det. Av någon anledning är det Gollum från Sagan om Ringen som jag föreställer mig och därmed slutar jag genast med att hammra med nävarna mot täcket för att inte låta bilden förverkligas.

Mina syn är fortfarande suddig av de fortsatt rinnande tårarna. Att andas känns tungt. Om det är gråten eller de hatiska orden som trycker, det kan jag inte skilja på. Ändå är det känslan av att se på mammas skrämda uttryck som slår mig värst. Hon är livrädd och jag kan se det.

Försiktigt tar hon de få steg som krävs för att komma fram till den orediga sängen jag sitter i. Hon sätter sig på sängkanten, sträcker ut en hand mot mig, men tvekar. Jag vänder bort huvudet. Såklart jag inte vill att hon ska se mig såhär. Med ryggen vänd i hennes riktning lägger jag mig ner igen och gömmer ansiktet i täcket. Hon stryker mig över ryggen, lugna rörelser.

"Andas", säger hon med en sjungande mjuk röst. Jag kan skymta förödan i hennes röst. "Slappna av".
"De är överrallt", mumlar jag när jag får kontroll på andningen och gråtandet.
"Vad är överrallt?" undrar mamma.
"Hatet".

Mamma svarar inte. Hon vet vad jag pratar om. Trots alla gånger vi har diskuterat igenom hur jag bör hantera hat och ilska, så vet även mamma mycket väl att det då och då kommer att bryta sig igenom den stora muren som ska hålla det onda på avstånd.

"Tänk om det är sant", mumlar jag. "Tänk om det ligger sanning i det".
"Ssshh. Det är febern som pratar".
Jag skakar på huvudet.
"Nej! Dom hatar mig verkligen...min existens".

Mamma strycker mig över mitt rufsiga hår och lämnar att känna mig på pannan.
"Du är varm. Har du druckit vatten? Läkarn sa att du skulle dricka mycket", säger hon, ignorerar mina ord.
"Dom känner mig inte ens", fortsätter jag som om jag inte hört henne.
"Vi har redan diskuterat det här Justin".
"Men dom är ständigt där. Som om dom väntar på att jag ska dö".
"Sluta nu!", uppmanar mamma nästan argt. "Trots att det känns som att du ligger på botten nu, så får du absolut inte gräva ner dig i den hålan. Det är inte ditt jobb att lösa andras problem. Att någon hackar på dig är inte ditt problem. Det är deras. Det vet du. Så nu slutar du upp med det där skitsnacket. Du är omgiven av folk som älskar dig. Fokusera på oss. Vi vill ditt bästa. Hatarna tänker endast för sekunden. De får uppmärksamhet genom att skriva skit. Det är inte dig de är arga på. Det är uppståndelsen kring dig. Du är inte din omgivning. Kom ihåg det. Du är den du gör dig själv till. Och nu har du feber och det gör dig svag, men låt inte hatarna stiga dig åt huvudet i alla fall".

Hon lutar sig över mig och lämnar en puss på min tinning. Jag lämnar att ligga tyst och tänka på hennes ord. Jag har hört dem förut, men ändå behöver de upprepas.
"Du är mitt allt", viskar mamma och sätter sig längre upp i sängen med väggen som ryggstöd.

Jag vänder mig om och lägger mitt huvud i hennes famn och torkar mitt ansikte i täcket. Försöker skärpa mig. Hon stryker mig över huvudet. Jag älskar henne. Hon är min värld.
"Älskar dig gullungen", viskar hon.

Jag fångar hennes ena hand och håller den mot min tåriga kind. Precis som när jag var liten och sjuk och låg i vår lilla vardagsrumssoffa framför tv:n. Mammas hand är sval mot mitt febriga ansikte. Tryggheten värmer ända in i benmärgen.

"Älskar dig också". En viskning lämnar mina läppar, men jag är säker på att hon uppfattar det. Som svar stryker hon mig över håret igen.

Mamma somnar bredvid mig i hotellsängen. Varje gång jag vaknar under natten, kallsvettandes och panikerande, hämtar hon en sval våt handduk och baddar min hjässa samtidigt som hon lugnar ner mig och tröstar. Det känns som att taket svävar, väggarna är plötsligt långt borta men sedan så nära att jag får cellskräck och panikerar, sätter mig upp i sängen och hyperventilerar.

Jag har inte feberhallucinerat sedan jag var sju, så att plötsligt igen uppleva att täcket känns som cement, att väggarna och taket rörs, eller att allt runtomkring mig går i dubbeluppspolad hastighet gör att jag panikerar för minsta lilla. Även mamma är förvånad, men misstänker att det har att göra med all den stress jag utsatts för de senaste månaderna. Hela natten blir en mardröm utan mycket sömn. När morgonen kommer och jag har lyckats sova två timmar utan att vakna, möts jag av mammas svaga leende när jag slår upp ögonen.

"Hur mår du?" undrar hon.
"Bättre tror jag", svarar jag, känner noga efter och gäspar stort.
Febern har gått ner till nästan normal kroppstemperatur och jag känner ett stort behov av att ta en dusch för att få bort den degiga och sjuka känslan av torkad svett.

"Jag var nere i restaurangen i morse och åt frukost med Scooter och de andra. Vi bestämde att vi tar flyget härifrån över till Pittsburgh vid ett-tiden, så att du hinner duscha, klä dig, äta och samla lite krafter innan vi åker". Mamma plockar upp kläder - febersvettiga t-shirts och handdukar - som ligger runtkastade i hotellrummet.
"Inga intervjuer idag då eller?" frågar jag och sätter mig upp i sängen.
"Verkligen inte. Har du alls några minnen från senaste natt?" undrar hon, tittar frågande på mig och stannar upp i sitt klädplockande.
Jag nickar stumt.
"Du har inte feberhallucinerat på det där sättet sedan du var..."
"Sju. Jag vet", fyller jag i med en suck.
"Det var nära att jag skulle ha ringt Scooter eller Allison, så att de kunde fixa hit en läkare. Jag blev riktigt närvös när din feber var upp i 40 grader. Men jag tror du skulle ha panikerat mer om folk skulle ha börjat springa av och an här inne".
"Allvarligt? 40 grader?!". En liten chock slår mig. Nu är jag plötsligt inte säker på hur mycket jag egentligen kommer ihåg av natten.
"Ja! Dessutom tvingade du mig att gå i slow motion varje gång jag gick fram och tillbaka från toaletten. Du började genast gråta om jag gick för fort. Du klagade, grät och bad mig att sluta springa av och an som en jäkla Usain Bolt".

Att höra det får mig att börja skratta och undra om hotellrummet har några övervakningskameror. Det skulle ha varit intressant att se hur febern förvred mitt betéende. Yra runt i sängens alla kanter hela natten. Gråta som ett spädbarn över småsaker som hur fort mamma går. Min hals bränner, men det får mig inte att sluta skratta.
"Glad att höra att humöret är tillbaka. Du var jobbigare än ett barn med kolik i natt", säger mamma och hakar in på mitt skratt.


Efter en slö halvtimme i duschen, ett försök till att äta frukost med dålig aptit vilket blev en halv smörgås och en sur apelsin, sitter jag tillbaka lutad på soffan i Scooters hotellrum där mitt crew är samlat.


"Vi åker alltså till Pittsburgh redan idag. Jag har ringt och beställt tre hotellrum för en vecka framåt och..."
"Vänta nu. Bara tre? Vem hänger inte med?" avbryter jag Scooter.
Det är nästan alltid åtminstone tre som reser med mig vart jag än åker. Så att han nu påstår att vi endast kommer vara tre sammanlagt med mig inräknad, gör förstås att jag börjar undra.
"Jag åker upp till Stratford medan du är i Pittsburgh", svarar mamma och ger mig en ursäktande blick.
"Jaha? Så vem kommer med mig då?" undrar jag genast.
"Jag och Moshe, svarar Scooter och sätter sig i soffan bredvid mig. "Du ska inte på några intervjuer när vi är där eller något liknande, så i princip är det ingen som vet om att du där. Vi ska försöka hålla det så. Om informationen läcker igenom någonstans, det får vi ju se. Då måste vi helt enkelt bara ringa in lite förstärkning med säkerhetsvakter i så fall."
"Och du tror allvarligt att det kommer att lyckas? Du vet att det räcker med att en gammal och senil farmor känner igen mig och ryktet är igång, hemligheten är en sprängd ballong". Jag tittar tvekande på Scooter och rynkar pannan.
"Vi tar det som ett litet test. Du twittrar att du ska till L.A. och då är saken genast mer trovärdig. Eftersom folk vet att du är sjuk, så antas det att du antagligen vilar upp dig på hemmaplan. Du skall oavsett försöka fokusera på musiken och låtskriveriet, så jag vill bara sätta det klart för dig att vi inte är i Pittsburgh för att springa på stan och skapa kaos så att säga".
"Okej", säger jag och nickar förstående men kan inte låta bli att lägga till ett smile. "Men vad menar du med kaos? När skapar jag någonsin kaos?"
Scooter brister ut i ett lätt skratt och kör in sin näve i min överarm på skoj.

Kaos skulle ha varit mitt mellannamn om mamma inte skulle ha glömt att nämna det vid dopet.


Även om Scooter vill pröva detta som ett litet test för att se om det är möjligt att komma undan allas blickar, så kan vi andra inte låta bli att leka runt med roliga idéer om hur vi skulle kunna göra. Vi börjar genast skoja runt med förklädnader och vi skrattar tills våra magar värker.

"Det är verkligen inte nödvändigt att du klär ut dig. Jag är säker på att vi kan lyckas ändå", påstår Scooter och skakar på huvudet åt våra antingen överdrivna eller löjliga idéer.
"Vadå? Hur skulle det vara med krullig peruk? Eller nej! Varför inte testa en hårdrockar peruk? I svart! Nej! Nu vet jag! Flintis!" Min energi börjar sprudla trots den ynka sömn jag fått.
"Bli inte för uppjagad nu. Du hade 40 graders feber i natt", påminner mamma och försöker meningslöst dra ner på min iver. Jag vill verkligen inte tänka tillbaka på den obehagliga natten och dras mer än gärna in i de roliga och galna idéer Allison hittar på.
"Vi kan klä ut dig till ett bortskämt brittiskt fashionfreak med gay-attityd", föreslår hon och svänger med handen och lillfingret i luften som om hon vore något fin i kanten.
"Ha! Bortskämd är han redan", retas Scooter och plockar fram sin telefon.
"Hey!" hasplar jag ur mig och slår till Scooter där jag kommer åt.
"Korta beige khakibyxor och grönrutiga sockor. Mörkblå kostymjacka. Backslick! Absolut ska han a backslick! Och en röd smal slips!" fortsätter Allison och skrattar.

 


Det blir såklart inte så. Var skulle vi plötsligt få de kläderna ifrån? Istället drar jag på mig Scooters aningen för stora jeansjacka, drar ner en Steelers cap över håret och skiter i att byta byxor och lämnar därmed på de ljusgråa mjukisbyxorna. Trots Allisons protest drar jag på mig de mönstrade blåa knäsockorna även om hon avskyr dem.
"De är hemska!" klagar hon.
"Tur för dig att de sitter på mina fötter då och inte dina", svarar jag och ler retsamt.


Flygresan är kort och jag hinner knappt slå fast ögonen för en kort tupplur innan vi är framme på flygplatsen i Pittsburgh. Där blir vi tvungna att vänta på vår skjuts en längre stund. Jag hinner till och med somna i en av stolarna i väntesalen på flygplatsen med Scooters pälsmössa nerdragen över huvudet - för att minska risken att bli igenkänd från sidorna. Moshe väcker mig och vi blir alla ledda via en servicedörr till ett garage, där vi kliver in i en vit bil. Bilrutorna är inte tonade och därmed blir jag tvungen att hålla låg profil hela vägen till hotellet.

Väl framme sms:ar jag mamma och meddelar att jag är framme i Pittsburgh och att resan gått bra. Jag får genast ett svar med virtuella kramar och pussar samt hälsningar från mina morföräldrar. Någon minut senare poppar ett chatmeddelande av Ryan Butler upp i telefonen. Han är en av de få bästa vänner som jag råkar ha kvar från barndomen och Stratford.


Hörde att din morsa är tillbaka i Stratford!
Ändå du då? Var håller du hus? Hur är läget bro'?


Jag känner mig genast skyldig för att inte ha pratat med Ryan på några dagar eller gett honom någon vink om vad jag håller på med. Det får mig också att längta hem, till Stratford.

Ryan kan gott få veta att jag ligger lågt i Pittsburgh, han skulle ändå inte avslöja mig, så jag trycker in ett svar och trycker sänd.


Landade nyss i Pittsburgh. Ska ligga lågt i en vecka i en musikstudio.
Sshh, hemligt. Höll på att få fnatt och klättra på väggarna i natt av 40 graders feber, men mår bättre nu. Hur är läget där borta?


Ryan svarar:

Yo Världen! Justin är i Pittsburgh!! Skojar... x) Ska knipa käft. :)
Låter som att du har haft en tuff natt. Haha!
Jag var faktiskt på dejt igår, med Megan. Jättetrevlig, snygg och ett år yngre än oss. ;)


Jag:

Najs! Du pratar väl inte om hon som började skratta högljutt i
skolkören på skolavslutningen när vi var tio? Hon hette väl också Megan? xD


Ryan:

Dude! Precis hon! Riktig pangbrud nuförtiden. x)
Fattar inte att du kommer ihåg det där! Haha! LoL!


Jag lämnar att sitta med ett flin på läpparna med blicken på Ryans senaste meddelande. Fy fan vad jag saknar honom - att slöa i en soffa framför en hockeymatch på tv:n och bara snacka skit, eller spela tvåmannad basket i en folktom träningshall, eller också slå honom i ett X-box-spel. Minsann skulle jag se till att få ledigt efter veckan i Pittsburgh så att jag skulle få hänga med Ryan igen.


Receptionen på hotell Indigo är nästan folktom, förutom de två receptionisterna - en lång mörk man med ett stort inbjudande leende och en brunett med hästsvans. Scooter sköter som vanligt snacket och jag står i bakgrunden med blicken sänkt för att inte väcka uppmärksamhet. Trots det kan jag inte låta bli att märka brunettens långdragna blickar åt mitt håll, vilket får mig att undra om Scooter förberett hotellet och berättat att allt gällande mig och min vistelse på hotellet bör vara nertystat och hemligt.

"Ha en trevlig vistelse på hotellet", säger brunetten och ger Scooter nycklarna men riktar blicken mot mig.
Tjejen lyfter en telefonlur och säger något i luren och någon sekund senare dyker en betjänt upp; en tjej i kortklippt ljusbrunt hår och antagligen i trettioårs åldern.
"Susan här hjälper er med bagaget och visar er till era hotellrum", säger brunetten i receptionen och visar med handen mot tjejen i kortklippt hår.

Vi blir visade till våra hotellrum och Susan svarar som på kommando på de frågor som Scooter ställer; När serveras middagen? Kan man få den serverad till hotellrummen? Finns det några bakvägar ut ur hotellet? Går det att boka simhallsdelen för sig själv? Pluss en hel del andra frågor för att alltid ha allt på klart. Han tittar på mig frågande och undrar om det är något jag önskar.

"Inte vad jag kommer på nu", säger jag och rycker på axlarna.


Så fort vi ockuperat varsit hotellrum, med väskorna på plats och jag äntligen är för mig själv, då plockar jag fram min den blåa gitarr som är en del av min packning. Jag njuter av tystnaden runt om mig, lutar mig tillbaka på den breda lädersoffan, placerar gitarren i min famn och blundar. Tankarna börjar genast snurra hejvilt och jag andas djupt för att få tornadon att sluta.

"Kom igen", suckar jag för mig själv. "Gör inte såhär".

Trots att jag inte känner mig febrig för stunden kryper en liten rädsla längs ryggraden som hotar med minnen från föregående natt. Jag ryser vid tanken och lägger gitarren åt sidan, med en känsla av hopplöshet. En hopplöshet som skrämmer mig mer än vad den irriterar. Av rastlöshet plockar jag upp det infoblad som ligger på tv-bordet framför soffan och skummar igenom det med blicken. En meny av alla tjänster du kan ringa och önska om till receptionen eller också mat från köket, samt info om stadens kulturella utbud.

Massage, deserter, önskan om att få utbytta sängkläder och handukar på annan tid än städerskornas städtider, påfyllning av minibaren, vin och glass.

Jag funderar ett slag över att kanske faktiskt beställa något bara för nöjets skull, men att inte kunna dela nöjet med någon annan än Scooter och Moshe gör idén tråkig. Igen påminns jag av tanken på att mamma är hemma i Stratford där också Ryan befinner sig.


Trots att jag längtat efter att kunna stänga in mig någonstans för mig själv blir jag irriterande nog uttråkad av ensamheten och snart nog sitter jag med telefonen i högsta hugg på jakt efter någon att spamma med meningslöst babbel.

Lil Twist är kvar i New York. Ryan Good, min personliga clown är antagligen i L.A och spenderar tid hos vänner och familj. Alfredo - min stalker och kameraman är inte heller i närheten för att pigga upp med kluriga idéer. Jaden har jag inte pratat med på länge och jag misstänker att han bytt nummer. Listan med kontakter i telefonen är lång, men ändå är det endast ett få antal människor jag har lust att vända mig till vid sådana här tillfällen.

Det blir mina närmaste vänner Lil Twist och Ryan som får stå ut med en timmes spammande. Men olikt från mig så är de inte uttråkade eller rastlösa. DE har sina egna liv. Ryan sticker iväg och spelar ishockey, medan Lil Twist meddelar att hans telefons batterinivå är låg, samt att han inväntar ett viktigt samtal. Och om jag blir orsaken till att hans telefon slocknar så ligger jag på hans svarta lista för ett år framåt, varnar han.

Efter en halvtimmes liggande på soffan med blicken i taket och en annan halvtimmes spelande av ett shoot-bubbles-spel bestämmer jag mig för att ringa och trakassera hotellets service.


Några signaler går innan någon svarar.
"Hur kan jag stå till tjänst", svarar en tjejröst i andra ändan.
"Eehhmmm", börjar jag osäker på vad jag ska börja med att fråga, men kommer ihåg att Scooter nämnde att det fanns en simbassäng i hotellet. "Kan man boka simhallen?" frågar jag ointresserat.
"Ja det kan man. Vill du att jag ska kolla efter lediga bokningstider?"
"Nej tack", svarar jag och suckar. "Vad har ni för glasser?"
"Ehm, vi har...ursäkta jag måste slå upp det". Tjejen i andra ändan verkar aningen osäker och fumlig. Kanske hon är nyanställd. Jag väntar tålmodigt och packar upp min macbook från väskan med den lediga handen medan jag väntar.
"Vi har det mesta faktiskt, så om det är någon speciell smak du önskar så kan du säga den så kan jag kolla om den finns eller inte", säger tjejen efter en stund och jag hör bläddrande av papper i bakgrunden.
"Hur många sorter har ni egentligen?"
"Circa tjugo", svarar hon.
Jag tänker en stund och försöker komma på någon riktigt underlig glass att fråga efter bara för att jäklas.
"Rabarber?"
"Ja, den har vi", svarar hon. "Önskar ni den?"
"Nej nej, vem fan äter rabarberglass? Jag ville bara kolla hur unikt ert glasslager är", skrockar jag samtidigt som jag försöker få igång internetuppkopplingen i min dator.
"Fan också...", mumlar jag för mig själv när jag märker att min internätsticka inte ligger i dataväskan. Detta betyder att jag måste använda hotellets internet.
"Ursäkta?" hör jag rösten i andra ändan säga.
"Nej, jag...". Jag känner efter med handen i min väska på jakt efter nätstickan, men finner den inte. "...sablar".

Det är inte meningen att svära i telefonluren. Men med mitt humör för tillfället och min lilla desperation efter att få igång nätet - ja jag har ett internetuppkopplingsberoende - till datorn, gör att mitt ordföråd kastar ur sig ruttna ägg till ord.


"Vill du ringa upp senare när du bestämt dig?" frågar tjejen och jag anar en otålighet i hennes röst.
"Vad är internetlösenordet?" frågar jag.
"Internetlösenordet?" upprepar tjejen frågande.
"Ja? Det står i min dator att det krävs ett lösenord för att få tillgång till internet" förklarar jag.
"Jaha, jag tror du finner det om du kollar på din hotellnyckel. På kortets baksida borde det stå", säger hon och låter aningen osäker.
"Ska kolla", svarar jag och gräver fram det ur fickan på mjukisbyxorna. "Jo, här står det".
"Var det något annat du ville fråga om?" Jopp, hon är definitivt otålig nu, vilket roar mig. Skadeglädje.
"Jo, den där glassen igen. Jag beställer en portion lakritsglass", säger jag och funderar om jag också borde beställa något nyttigare och jag kan höra Scooters röst i bakhuvudet.
"Okej", svarar tjejen.
"Släng med en fruktbomb också", tillägger jag.
"Något mer?"
"Nej, tack. Det är bra så". Jag lägger på och det slår mig först senare att jag nog trots allt skulle ha kunnat beställa lite pizza också. Äntligen börjar hungern trycka på och aptiten är tillbaka. Vad som senare under dagen kommer att serveras som middagsmat kommer jag inte ihåg trots att Scooter ställde just den frågan till betjänten som hjälpte oss med väskorna.

Därför bestämmer jag mig för att kila över till Scooters hotellrum och fråga, istället för att ringa till hotellservicen igen och reta gallfeber på dem redan under min första dag på hotellet.

Smart som jag är lämnar jag mitt rum och glömmer helt bort att jag alldeles nyss gjort en beställning. En beställning som skulle komma att dyka upp vilken minut som helst, men till ett tomt rum.

 


Wiheeu! Här är nu då det femte kapitlet. Jag valde att dra in lite av "baksidan av kändisskapet" i detta kapitel, eftersom Justin ändå blev sjuk i förra kapitlet. Och alla vet vi att man oftast ligger på botten i tankebanorna och i humör och ork när man är sjuk. Så här får ni lite "heavy-shit". Dessutom får ni ett litet introducerande av Ryan Butler också. 

MEN, det viktiga! Slutet leder in er i sjätte kapitlet som kommer att leda in till det vi nu har väntat på. Gääääh! :D 

Ärligt talat vet jag inte vad som är mitt problem gällande dessa förödande långa kapitel. Det verkar nästintill omöjligt för mig att dra ner på längden. Och varenda gång vill kapitlen bli evighetslånga 8 sidor i openoffice. Får snart börja sätta på någon skrivspärr eller något liknande. 

Har bestämt mig för att börja sätta till en låt till varje kapitel, för att kanske göra lässtunden trevligare men också  dela med mig av en hel massa bra låtar som finns ute på spotify. Jag kommer därmed också att kladda dit låtar på de första kapitlen. 

Ha en fin lässtund och glöm inte att kommentera vad ni tycker! Fråga gärna om det är något ni undrar över gällande karaktärerna eller handlingsutvecklingen. 

Peace!

// Väggblomman

fanfic, fanfiction, jb, justin bieber, novell,

8 kommentarer

Farin

08 Jan 2013 23:31

Haha, nejmen det är fett grymt med långa kapitel juuu! :D

Svar: Haha! Kul att du tycker det! Då vet jag i alla fall att jag inte gör dig besviken ;)
-

Alicia (:

09 Jan 2013 15:58

Jättebra! Vet du när nästa kapitel kommer ungefär? :)

Svar: Trevligt att höra! :) Råkar jag få en härligt kick av inspiration ännu idag så kanske följande kapitel dyker upp redan ikväll. Beror helt på lusten att skriva och idéflödet. Jag vill inte att kapitlen ska bli allt för "frampressade", då är risken stor att de blir dåliga och innehållsfattiga. Vill ju att mina läsare ska få den ultimata berättelsen. :)
-

Hanna Lisskar

09 Jan 2013 18:07

Du är jätte duktig på att skriva!! Det är långa och väl skrivna kapitel!:) ps. En fråga, hur får du in spotify spelaren i inlägget? Har provat flera olika fel sätt men inget funkar för mig. Tacksam för svar:)<3

Svar: Oj tack! :) Spotify-låtar kan du få in genom att högerklicka på den sång du vill ha från spotify. Klicka på "Copy Embed Code". Sedan när du ska sätta in den i ett blogginlägg måste du trycka på "HTML"-knappen ovanför skrivfältet, så att HTML-kodningen kommer upp för inlägget. Där klistar du in den var som helst i princip, beroende på var du vill ha den i inlägget. Du kan sedan flytta spotifyspelaren vart du vill i inlägget när du klickat bort HTML-rutan.

Lycka till! :)
-

Ronja

09 Jan 2013 23:08

awesome my friend! :D stackars Justin, han är sjuk :( lol.

Svar: Bugar och bockar! Tackar så mycket :)
-

Lois

10 Jan 2013 13:26

Hej! Jag längtar tills nästa kapitel!!! :D :D

Svar: <3
-

Emma Dahlstrand

10 Jan 2013 17:01

ÅH älskar Justin! Ska fortsätta läsa den här bloggen! Kolla gärna in min också :D

Svar: <3
-

Louise

10 Jan 2013 20:03

Jättebra! Längtar till nästa kapitel! :D

Svar: <3
-

justinbieberstory

11 Jan 2013 17:28

Länkbyte? (:

Svar: Tyvärr gör jag inga länkbyten. I alla fall inte ännu :)
-

Kommentera

Publiceras ej