"Så Kim", säger jag och doppar ett finger i den smältade glassen. "Spelar du mycket girtarr?" Jag stoppar fingret i munnen och smakar på det som en gång varit kall lakritsglass.

 

Visst blir jag aningen förvånad över att finna en tjej sittandes på mitt hotellrum med min gitarr i famnen. Men varför klandra henne? Även jag älskar just den gitarren. Det är väl knappast så att hon var påväg att stjäla något heller. Hon verkar vara tillräckligt nervös över att ha blivit påkommen med gitarren i sitt grepp. Några försök på att fly gör hon heller inte. Snarare sitter hon paralyserad med ett stelt ansiktsuttryck som om hon gett upp i en kamp som enligt mig aldrig egentligen existerade.

Hon skakar stumt på huvudet som svar på min fråga och vänder ner blicken undvikande. Med händerna på soffsätet på vardera sida om sina ben ser det ut som om hon möjligtvis är påväg att resa sig. Men den sittställningen tog hon redan efter att ha lagt undan gitarren och jag misstänker att hon kanske tappat förmågan att gå.

Det känns dumt att anta, men jag har en känsla av att hon vet vem jag är. Och lyckligtvis verkar hon inte vara ett fan. Då skulle hon ha hängt runt halsen på mig nu, befarar jag. Om hon inte förstås är den "så-pass-chockad-att-paralyzerad" varianten av fan. Att finna ett fan inne på rummet skulle absolut ha känts så mycket obehagligare. Då skulle man allt få börja leva försiktigare med fler vakter. Man kunde aldrig veta hur långt fans skulle kunna gå gällande att förfölja.

Ändå känns det fel att inte presentera sig. Om det råkar vara så att hon levt under en sten, så kanske jag har en chans att bara vara okänd för en extra sekund. Presentera mig som vilken typ som helst. Tjejen är trots allt ganska söt.
En svag harkling hörs.

"Jag borde nog gå", säger hon plötsligt. Jag hajar till.

Med blicken på sina ben, verkar det som om det var dem hon tilltalade, eller snarare kommenderade. Och även om det kanske inte var mer än några minuter sedan som hon senast sa något, så förvånar det mig att höra henne tala.

"Är chocken förbi nu?" hasplar jag ur mig, och undrar varför jag ens öppnade käften. Dum fråga.
"Va?" undrar hon förvirrat. Antingen hörde hon inte vad jag sa eller så överrumplade min fråga henne.
"Äh, jag skojar. Du vet vem jag är, eller?" Jag kan inte låta bli att ta reda på.
Hon reser sig upp och jag får konstatera att hon endast är ett fåtal centimeter kortare än mig själv.
"Ja, jag antar det", säger hon med en suck, drar i nedre kanten av västen och rättar till den. "Jag ursäktar, jättemycket för...ja...du vet". Hon kastar en blick på gitarren och tittar upp på mig.

Äntligen ordentlig ögonkontakt. Ett par blå-gråa ögon avslöjar sig inför mina bruna.

"Ingen fara", säger jag och rycker på axlarna och ler vänligt. "Trevligt att råkas". Jag lägger fram handen som en vänlig gest - ger henne en chans att hälsa ordentligt.

Hon tar den och ger den en bestämd handskakning. Vilket får mig att insé att jag misstog mig. En sådan handskakning görs inte av blyga och osäkra. Hennes beslutsamhet ger mig en kick - en oförberedd kick. Mitt leende fastnar som stämplat över mitt ansikte och smittar av sig på henne. Hon avslöjar en söt tandrad, med aningen större framtänder - ett vackert unikt leende i jämförelse med amerikanernas besatthet över jämna tänder. Leendet gräver skrattgropar i hennes kinder och ger ansiktet ett fint lyster.

Sedan släpper hon taget om min hand och svävar iväg med blicken mot dörren. Jag kan se att hon funderar på att gå. Tanken får mig konstigt nog att vilja protestera. Jag har ingen lust att sitta ensam efter ett intressant möte som det här. Inte har jag heller lust att reta nerverna på Scooter eller Moshe.

Hon tar ett steg förbi mig men stannar upp.

"Vill du ha glassen fastän den har smält?" frågar hon och ger mig en undrande blick.
"Eh...". Jag funderar och kliar mig osäkert i nacken. Borde jag be henne hämta en ny? Då blir hon i alla fall tvungen att komma tillbaka. Då slipper jag ha tråkigt. Egoistiskt och dumt, mässar samvetet. Jag kör på den idén ändå.
"Det här kanske låter dumt, men har du lust att hämta en ny skål med lakritsglass?" frågar jag och känner hur mitt försök till ett leende blir något av en konstig ursäktande grimas.
Kim höjer förvånat på ett ögonbryn.
"Om du lovar att inte traska iväg någonstans innan jag är tillbaka", kontrar hon samtidigt som ett leende rycker i hennes i mungipor.
"Lovar", svarar jag onödigt glatt som en pojk-parvel som nyss blivit lovad en ny glass när den andra ligger på marken.

Kim plockar med sig den smältade lakritsglassen och förvinner ut ur hotellrummet. Så fort dörren åker igen bakom henne pustar jag ut i ett entusiastiskt skratt. Vad hände? Bad jag henne verkligen att hämta en ny glass? Med andra ord; att komma tillbaka. Vad är det med mig? Har mitt singelliv drivit mig till vansinne? Jag kan ju inte utnyttja henne för att jag råkar vara uttråkad, bannar jag i tankarna. Något i mig sprattlar förtjust. Hon kommer att komma tillbaka - tanken bubblar innanför skallbenet. Jag slits mellan att banna mig själv, till att fundera vad jag borde göra när Kim dyker upp igen.

Hon kommer inte att stanna den här gången, känner jag på mig. Varför skulle hon det? Hon har ett jobb att sköta. Just det, ett jobb att servera och ta hand om oss hotellgäster. Jag råkar stå i farstun bredvid helkroppsspegeln när jag lägger märke till min spegelbild och mitt fjantiga léende.

"Vad fan flinar du åt?" fnyser jag åt min spegelbild och ger mig själv en irriterad blick och himlar därefter med ögonen. Komiskt nog retar det mig att spegelbilden gör samma sak.

Jag sätter mig på soffan med datorn framför mig, försöker lugna ner min entusiasm med att klicka mig runt på internet. Förgäves försöker jag komma på något att kladda upp på min twitter, men mitt huvud har andra planer - hittar på dåliga idéer på orsaker för att få Kim att stanna en stund till. Med en suck lutar jag mig bakåt mot soffans ryggstöd med händerna bakom nacken. Släpp det där nu, kommenderar jag mig själv. Så jäkla kvinnodesperat kan jag väl ändå inte vara?

Min blick vandrar rastlöst runt i hotellrummet. Vad ska jag hitta på då? Se på film? Som vadå? En skräckfilm. Nej, jag har inte lust. Komedi? Hur patetiskt och tragiskt vore det inte att sitta och skratta för sig själv? Ändå action? Kanske, men det lockar inte helhjärtat.

Efter en stunds diskussion mellan mina två splittrade viljor, har jag absolut inte kommit fram till något. Jag plockar upp tevens fjärrkontroll där den ligger på soffans ena armstöd och trycker på on-knappen. En nyhetskanal poppar upp i teverutan och jag grimaserar uttråkat. Jag zappar mellan kanalerna utan målsättning. Reklam efter reklam studsar förbi.

Endast utav uttråkning plockar jag bort skalet på baksidan av fjärrkontrollen och pillrar löst batterierna, rullar dem i handen, när jag kommer på - enligt den impulsiva sidan av mig - en fantastisk idé; Om jag gömmer batterierna så kan jag klaga på att fjärrkontrollen inte fungerar.
Entusiasmen tar över igen. Jag sätter dövörat till för de bannande tankarna som morrar i bakgrunden och trycker ner batterierna i sidofacket på min ryggsäck. Just precis då knackar det på dörren och jag studsar genast upp på benen med en känsla av barnslig klurighet gällande min fräcka idé. Stackars Kim.

"Hej", säger jag onödigt spralligt när jag öppnar dörren. Skärpning Justin.
"Här", säger Kim och räcker över brickan med glasskålen till mig, med en uppenbarlig beslutsamhet om att inte ta ett enda steg in i hotellrummet.
"Tack!" säger jag och biter mig i kinden. Vågar jag dra lögnen med fjärrkontrollen?

Kim ger mig ett halft försök till ett leende och vänder på klacken och börjar gå.

"Hey!", hasplar jag ur mig onödigt högljutt.
Kim stannar och vänder sig tvekande mot mig.
"Du ska ha dricks!", kommer jag på som en snabb lösning på mitt okontrollerade hasplande.

Jag lämnar upp dörren och skyndar mig in med glassbrickan, lägger den på byrån där den fortfarande orörda fruktbomben står. Skyndsamt rotar jag efter plånboken i min ryggsäck. När jag väl hittar den drar jag fram en 20 dollarssedel och går tillbaka till dörröppningen där Kim väntar.

"Här", säger jag och räcker sedeln åt henne. Hon tar inte emot den.
"20 dollar?! Det är för mycket. Jag accepterar inte att...", utbrister Kim och lägger händerna bakom ryggen och tar ett halft steg bakåt.
"Var inte löjlig", säger jag och tar tag om hennes ena handled, lägger sedeln hennes handflata. Tvingar henne att ta den. "Du har ändå sprungit av och an här nu med glass åt mig pågrund av mitt eget klanteri".

Kim lyfter blicken och tittar på mig oförstående under tystnad.

"Tack", andas hon och trycker ner sedeln i byxfickan.

Jag rycker obesvärat på axlarna och vänder ner blicken. Det känns dumt att dra upp fjärrkontrollslögnen när jag ändå precis har tippat henne. Ändå ligger orden på lur ute på tungspetsen, redo att kasta sig ut i luften så fort jag öppnar käften. Jag drar ett djupt andetag och hinner knappt tänka före orden spränger i munnen på mig.

"Förresten", börjar jag. För sent att dra tillbaka på något. "Jag misstänker att det är något fel med teven eller fjärrkontrollen". Det låter dummare än jag planerat.
"Jag kan sända upp någon som förstår sig på sånt, om du vill? Jag misstänker att jag knappast kan hjälpa dig med det", svarar hon och fångar en lös hårslinga mellan fingrarna och fäster den bakom örat.
"Kanske, men du vill inte ens ta en titt?" försöker jag tveksamt. Nu börjar jag allt skrida över gränsen av fåniga försök. Ge upp nu Justin. Det här är ingen lek. Hon har sett igenom dig.

Jag vet inte vad som får henne att ta beslutet, men vips är hon inne i hotellrummet och står med fjärrkontrollen i handen.

"Men, den är ju tom!" säger hon och knaprar loss skalet på baksidan av fjärrkontrollen. "Kände du inte hur lätt den var? Batterierna är ju bortplockade"
"Vad konstigt", säger jag och försöker låta aningen överraskad. "Jag tänkte inte ens på att den var lätt". Lögnen rullar som ett vinglande hjul i en brant nedförsbacke och jag anstränger mig för att inte börja skratta. Fjärrkontrollsidén var sämre än vad jag trott.

Jag sätter mig slött i soffan med fruktbomben i ena handen och en sked i andra och betraktar Kims arbete med fjärrkontrollen på avstånd. Som lösning på batteriproblemet plockar hon batterierna ur dvd-kontrollen och trycker i dem i tevens kontroll. Kanske jag borde ha tänkt på att tömma den jäveln också.

"Du jobbar inte här dagtid?", frågar jag för att bryta tystnaden.
"Nej, jag går i skolan", svarar hon medan hon pillar på med batterierna.
"Ahaa! High School?" fortsätter jag.
"Mmm, sista året".
"Najs! Du är 17 då eller?"
"Mmm". Hon verkar lagomt brydd av mina frågor.
Jag har nyss fått reda på att hon är ett år yngre än mig. En tilltalande detalj.
"Så, vad är ditt favoritämne?" frågar jag i brist på fantasi, men ändå, för att få den ensidiga diskussionen att rulla.

Hon stannar upp i det hon gör och tittar tvivelaktigt på mig.

"Om du ändå ska fråga ut mig, så kan du väl dra något annat än skolfrågor?" frågar hon och ger mig en menande blick.
Ouch.

"Okej, ursäkta", halvskrattar jag och tuggar på en sur apelsinbit. Jag funderar högljutt med ett hummande ljud innan jag bestämmer mig för nästa fråga.
"Favoritfärg?", föreslår jag men ångrar mig genast. "Nej, nej! Svara inte på den där. Jag håller med om att den där är värre än skolfrågorna. Det låter som det kommer ur en tidning om nagellack för tonårstjejer". Jag viftar med skeden som för att hejda henne.
"Och sådant håller du koll på?" Kim skrattar och trycker i batterierna i tevens fjärrkontroll.
"Grön", svarar hon ändå när hon slutat skratta.
"Okej, bästa överraskningen?" frågar jag som nästa.

Kim är färdig med fjärrkontrollsfixandet och sätter sig i soffan på ett reserverande avstånd från mig. Hennes blick flaxar snett upp mot taket medan hon tänker på nästa svar".

"Menar du största eller bästa?" frågar hon eftertänksamt.
"Vad menar du? Är det inte samma sak", frågar jag oförstående.
"Nej, bästa är om man har överraskats på ett sätt som man själv också gillade oavsett storleken på överraskningen. Största är när man blir totalt överraskad, utan att faktiskt veta om något. Dessutom spelar det också roll om det är en sak det gäller, eller bara överraskningen i sig. En överraskning i sig kan ju också vara bra. Men oftast blir man förstås överraskad med något", svarar hon utfunderat och klart.

Ärligt talat lyckas jag bara snappa upp en del av det hon säger, då jag sitter som i trans och följer hennes handrörelser, kroppspråk, och den koncentrerade blicken som ser saker jag inte ens kan föreställa mig. Klarheten. Tankebanorna. Djupet. Jag har sett det förut, i mammas och Ashleys närvaro. Det måste ha något att göra med kvinnor och deras tankesätt, föreslår jag för mig själv.

"Så, vilket blir det?" frågar hon och tittar menande på mig.
"Ööh, bästa överraskningen, upprepar jag igen, då jag tappat bort det andra alternativet någonstans halvvägs genom hennes förklaring.
"Hmm... Dj", svarar hon. "Vår hund".
"Har du en hund som heter DJ?" frågar jag och skrattar.
"Ja, en golden retriever, det är inte min egen, men familjens", svarar hon och ler stort. Lystret från hennes leende värmer in i benmärgen på mig. Hur är det möjligt? Jag försöker tänka efter om om inte modellen som hånglade upp mig på en bar i London också hade samma effekt på mig. Kan varken komma ihåg hennes ansikte och ännu mindre hennes leende.
"Coolt namn", tillägger jag och blir tvungen att sänka blicken från hennes ansikte till fruktbombskoppen för att kunna fundera ut nästa fråga.
"Jag vet", skrattar Kim snurrar fjärrkontrollen i händerna. "Ändå du då? Har inte du några djur?" Frågan överraskar mig en aning. Jag trodde det var jag som ställde frågorna.

Jag skakar på huvudet.

"Jag hade i princip en hund, men den bor hos mina morföräldrar sedan flera år tillbaka. Så praktiskt taget är det svårt att se det som min. Den är nog mer deras", svarar jag ärligt och rör med skeden runt i den nästan tomma skålen.
"Vad heter den?" undrar Kim och lägger huvudet på sne.
"Sam. Han var en papillon", förklarar jag.
Hon tänker efter en stund, jag antar att hon försöker föreställa sig Sam.
"Du har inte tänkt på att skaffa någon ny hund?"
"Nej, det skulle inte gå. Jag reser för mycket och har knappt någon tid över för något sådant.".
Kim nickar förstående.
"Jag glömde", säger hon.
"Glömde vad?" undrar jag.
"Att du vandrar på stjärnor", säger hon, slår ut med händerna, skakar på huvudet och suckar.
Jag rynkar pannan.
"Vandrar på stjärnor?" skrockar jag. "Det har jag då aldrig hört förut".
"Jaja! Känd, eller vad du nu vill kalla det", skrattar hon och himlar med ögonen. Hon reser sig upp och drar i västens nedre kant, precis som tidigare.
"Nu får du klara dig utan dvd-kontrollen. Jag antar att du inte tänkte se på film dvd-spelaren ikväll ändå, eller?" hon ger mig en frågande blick och jag skakar på huvudeet som svar. "Bra, jag måste börja gå nu. Jag är trots allt på jobb. Annars kan folk börja undra var jag håller hus".

Jag nickar instämmande. Jag kan inte hålla henne som sällskap hur länge som helst. Dessutom är det lättare att flörta med fulla tjejer än tjejer som faktiskt råkar befinna sig på jobbet.

"Ha en fortsatt fin dag på jobbet då. Jag ska inte störa sig mer", säger jag och lägger ifrån mig fruktbombsskålen på bordet.
"Glöm inte din glass", påminner Kim och kastar ett öga mot glassen på byrån.
"Fan", muttrar jag. "Att jag alltid ska lyckas". Jag slänger huvudet bakåt med en uppgiven suck mot soffans ryggstöd, men missbedömmer höjden på ryggstödet och slår bakuvudet i väggen med en smäll.
"Aj helvete!" svär jag mellan hårt ihopbitna tänder.

Kim slår händerna för munnen och drar efter andan, men brister sedan ut i skratt när hon märker att jag inte ligger i någon sorters fara.

"Du kan alltid lägga glassen i en påse och hålla det mot huvudet", föreslår hon fortfarande småskrattandes.
"Ha!" hasplar jag ur mig med djup sarkasm. "Så fantastiskt rolig du är då!".
"Tack", flinar Kim och rycker på axlarna och vänder ryggen till och går mot dörren.
"Ha en fortsatt rolig kväll", hälsar hon innan dörren åker igen.


Bra där Justin. Du framstod inte alls som ett stort skämt, eller ett ännu större fiasko. Jag grubblar en stund över mitt fjantiga misslyckande av något jag ändå inte hade en blekaste aning om vad jag hoppats åstadkomma. Det samvete som irriterat sett på medan jag gjort bort mig inför Kim svämmar över mig med klagomål och svordomar. Vad tänkte du? Jag sa ju det! Vad trodde du egentligen? Fåntratt. Håll dig borta från tjejer. Du kan ju verkligen inte ge dig på en betjänt dessutom. Vad försökte du? Intevjua henne?! Hur otroligt tilltalande är det? Favoritfärg? Allvarligt? Vad tänkte du? Favoritämne? Ännu värre! Fjärrkontrollslögnen.... den sög! Vad tusan...

Det blir att se på en slumpad skräckfilm på någon filmkanal för att få samvetet och idealjaget att hålla sina snäsiga kommentarer borta. Ändå har jag svårt att riktigt orka hänga med i filmen. Jag blir varken skrämd eller får någon halvkuslig rädsla att krypa i ryggmärgen på mig.

När sluttexterna rullar börjar jag misstänka att febern är påväg tillbaka för en ny brottningsmatch. Efter ett flertal irriterade suckar och rotande genom min packning är jag så gott som hundra på att det inte finns något febernedsättande inom hotellrummets väggar. Jag slår en signal till Scooter som svarar och förklarar att han och Moshe sitter i baren med varsin öl. Fräckt.

"Jag är inte så säker på att jag har något febernedsättande i mitt hotellrum heller, men du kan förstås ringa till room servicen och beställa", föreslår han. Såklart. Room service från Kim är precis vad jag behöver just nu. Verkligen inte.
"Kan inte du ringa då?" frågar jag så ynkligt jag kan och hostar i ett försök att låta sjukare än vad jag känner mig.
"Det finns ju inga specifika telefonnummror att ringa. Det är ett knapptryck Justin. Man kan bara ringa med hotellrummens egna fasta telefoner. Trodde du visste det vid det här laget". Scooter låter aningen trött. Trött på att vara min barnvakt.
"Jaja, jag gör det själv då", muttrar jag, lägger på och önskar att mamma eller Ashley var här med en av sina magiska handväskor som alltid innehåller allt mellan plåster, vattenflaskor och åksjuketabletter. Och för att inte glömma febernedsättande.

Än en gång står jag med servicetelefonluren mot örat och trycker på room service knappen.

"Room Service här, hur kan jag stå till tjänst?"

Den nu välkända rösten av Kim får mig att känna en svag stöt av ångest strömma genom kroppen. Hur många service människor finns det egentligen? Knappast är hon den enda? Kunde ingen annan ha råkat stå på tur med att svara? Skulle jag verkligen behöva skämma bort mig mer än tillräckligt den här dagen?

"Hallå?" ekar rösten i telefonluren.

Jag har en svag aning om varför jag ringt, men kan inte riktigt hitta orden med Kim som står och väntar på en beställning i andra ändan.

"Är det du, Justin?" undrar hon.
"Eh, ja", lyckas jag tveksamt pressa fram.
"Var det inte du som sa att du inte skulle ringa någon mer gång idag?" frågar hon. Jag kan nästan föreställa mig hur hon står och flinar åt mitt misslyckande.
"Eh...jo, men det här var inte planerat", försöker jag förklara.
"Jasså inte?". Hon låter inte övertykad.
"Jag behöver något febernedsättande".
"På riktigt?", frågar hon förvånat
"Nej, kör hit alla glassorter ni har i lagret", skämtar jag fräckt. "Såklart jag inte skojar. Tror du jag har lust att ringa och beställa febernedsättande?"

Det är inte meningen att låta så irriterad som jag gör, men det är redan jobbigt att behöva dra ut på pinsamheten över att behöva ringa igen, fastän jag lovat att inte störa mer.

"Okej, okej. Du ska få det". I alla fall förstår hon att jag inte ljuger mer.
"Ska jag fylla på med batterier i dvd-kontrollen också?" frågar hon. Såklart det får mig att tro att hon fattat att jag lurat henne. Och detta faktum gör mig mer irriterad, då jag antar att det är därför som hon retas med mig - utnyttjar mitt misslyckande.
"Äh, skit sak samma. Skicka hit någon annan om du inte har lust att springa hit med lite febernedsättande själv", snäser jag irriterat.
"Vad nu då? Var det något jag sa?" undrar hon häpet, vilket jag inte räknat med. Vet hon trots allt inte till lögnen?
"Förlåt. Jag har huvudvärk", muttrar jag ursäktande. Jag behöver inte ens ljuga. Huvudvärken har börjat bulta.
"Jahaa, okej", svarar hon. Hon vet nog inte vad hon ska tro längre.

Jag tackar och lägger på.


Jag som trodde att febern var ur vägen och att jag nu kunde fortsätta leva igen. Men nej. Det här är antagligen eftervågen som kommer för att hämnas. Ganska snart befinner jag mig i sängen bland kuddar och täcken, nergrävd för att inte frysa. Jag har dragit en huvtröja över huvudet med huvan upp över öronen. Med hörlurar ipluggade i min dator ligger jag och lyssnar på musik, nynnar med i låtarna och sjunker in i något slags sömnläge. Och jag kan verkligen inte höra knackningarna på dörren.

 


Här kommer nu ett efterlängtat kapitel! Och ni kan inte fatat hur jag har spetat med det. Såklart jag vill att det ska vara intressant, men inte någon kliché, även om det ändå kanske blev det en aning i alla fall. 

Jag har haft större problem med bilderna i inläggen, även om det inte är något jag vill behöva fokusera på. Och jag vill att alla tjejer där ute som läser kapitlen ska kunna identifiera sig med Kim - att ni ska kunna tänka det som om det vore ni som var rollen. Därför har jag inte velat sätta dit något ansikte på Kim. Men dock behöver ni ju något att tugga på ändå, annars blir det så ensidigt med bara Justin-bilder.

Efter att ha kikat runt på nätet efter ansikte för Kim så fann jag en tjej. Jag vill inte ha någon kändis i Kims roll. Jag vill ha en helt normal och naturlig tjej. Och jag kommer nog aldrig att publicera helkroppsbilder på henne någongång, endast detaljer. 

Jag har som sagt hittat tjejen som ställer upp som Kim med detaljbilder. Och detta är den vackra och naturliga Felicia, vars blogg ni hittar HÄR. Såklart har jag pratat med Felicia om detta och frågat om hon vill ställa upp som Kim, och det blev hon glad över och tackade ja. Jag har alltså tillstånd till att använda Felicias bilder.

Bilden högst upp (nedre delen) är alltså Felicias bild, Felicias ögon. 

Ha en trevlig lässtund och kommentera gärna efteråt!

 
believe this, believethis, fanfic, fanfiction, hotel, jb, justin bieber, kim, kimberly, novell, roman, saga,

8 kommentarer

Felicia

19 Jan 2013 19:05

Grymt bra kapitel, du är verkligen duktig! :D

EMMAS!

20 Jan 2013 11:29

bloglovin byte?:D

Svar: Nope :)
-

Fics Girls

20 Jan 2013 14:50

Du skriver sjukt bra! Vi är två tjejer som skriver engelska 1D-noveller. Du är inte intresserad av ett länkbyte för att få nya läsare och göra reklam om varandra? :D

Svar: Tack! Hjärtvärmande att läsa en sådan fin kommentar! Tyvärr gör jag inte länkbyten. Jag avstod från detta redan i början och det vore orättvist om jag plötsligt började göra länkbyten. :P Så tyvärr. :/
-

agnesandersson

20 Jan 2013 20:47

Hoppas du har haft en grym helg!
kram♥

Jennie

20 Jan 2013 21:35

Så sjukt glad över att du kommenterade på min blogg om novellen, kunde inte sluta läsa, svinbra!! Fortsätt såhär :D

Lovisa

21 Jan 2013 20:50

Hittade precis hit av en slump, och jag hade inga förväntningar whatsoever för novellen. Alla JB-fanfics som jag har läst har varit praktiskt taget urusla (fast jag har ju inte letat speciellt mycket för den delen heller) så jag trodde likadant om denna. Ha! Gissa om jag fick äta upp mina ord!
Du skriver helt sjukt bra och detaljerat. Jag älskar de långa kapitlen och trots att jag inte är ett JB fan så har jag totalt fastnat för bloggen ;D Så det var mig en glad överraskning!
Min förhoppning nu är väl att Kim inte kommer vara den där vanliga 'helylle tjejen' som syns överallt, utan ha någon skavank här och där.
Men jag kommer absolut att följa bloggen och längta efter nya kapitel! Keep up the good work <3

Svar: Otroligt roligt att du hittade hit! Du skulle bara veta hur lyckan glöder i mig när du kommenterar något så ärligt och fint! <3 Tack!
-

Fyra Tjejer ♥

24 Jan 2013 16:38

Bra novell:D

elin stridh

24 Jan 2013 23:15

Vill du göra ett bloglovinbyte? :)

Kommentera

Publiceras ej