★ believe this ★

 

 

 

"Så det där var Kim?" 

Vince håller ögonen på vägen medan han pratar. En korsning kommer emot och han bromsar in bakom en röd skåpbil.

"Ja", svarar jag kort och låter blicken fästa sig på en tonårskille som rullar på sin skateboard över vägen strax framför motorhuven på vår bil. Killens jeans är slitna med stora hål i nedre kanten där de möter marken strax bakom hälarna. Den blåa solblekta och slitna ryggsäcken över hans ena axel hänger som en slapp tygpåse, och hans svarta huvtröja får mig att undra om det är hans enda. 

"Så, vad hände?" frågar Vince. "Du måste ha en ganska bra förklaring till att hoppa på en random buss sådär"
"Se på honom?" säger jag, ignorerar Vinces fråga och nickar mot killen på skateboarden.
"Eh, ja...vadå?" Vince följer killen med blicken.
"Det där skulle ha kunnat vara jag", säger jag och iakttar killen när han stiger av sin skateboard, trampar på bakdelen så att framdelen flyger upp och han greppar den med ena handen.
"Vad menar du?" frågar Vince oförstående och skakar på huvudet.
"De var bara en tanke, att det skulle kunna vara jag. Du vet. Morsan och farsan var inte stenrika precis", förklarar jag och ser killen försvinna runt ett gatuhörn.
"Okej, men vem vet. Bara för att han skejtar runt i trasiga kläder behöver det ju inte betyda att han inte är rik. Det kanske är hans stil, eller så rebellerar han mot sin stenrika farsa. Men jag förstår vad du menar". Vince skrattar. "Men tillbaka till min fråga. Bussfärden? Berätta".
"Sant", suckar jag fortfarande med tankarna kring killen på skateboarden.
"Så, berätta nu då. Bussäventyret", uppmanar Vince igen och trycker på gasen när trafikljuset skiftar om till grönt.

 Jag himlar med ögonen och suckar.

"Kim, som jobbar på hotellet stod utanför restaurangen..."
"Alltså hotellbetjänten?" avbryter Vince.
"Ja, samma tjej vars nummer jag hade kletat i fejset, om du så gärna vill göra narr av mig. Hon stod utanför restaurangen och vinkade till sig en buss. Angie var ju som hon var...så jag tog chansen och smet när det blev outhärdigt.".
"Och det var din enda lösning? Jag menar, jag stod ju utanför och rökte".
"Jag blev arg, så jag drog allt lite förhastat och stack".
"Det skulle ha varit bra om du kanske skulle ha förvarnat mig. Kommit ut till mig och bett om att dra. Det slog dig liksom inte eller?"
"Jaja, hur som helst gjorde jag det, och Kim blev inte heller så glad av mitt påhitt."
"No shit". Vince drar i ironins trådar.
"Hon blev ju förstås skitskraj att något skulle hända på bussen, att någon skulle se mig eller liknande".
"Gjorde någon det då?"
"Nej, eller en liten kille kanske kände igen mig, men han satt bara och stirrade ut mig och sa inget. Och så var det en tjej också som talade med sin kompis och påstod att jag liknade mig, men kompisen tyckte att jag var för lång".
"Talade du med dem?"
"Nej nej, tror du jag är dum eller? Jag visade knappt ansiktet. Hade huvan uppdragen".
"Och då hoppade ni av vid konstgallerian när Kim inte pallade längre".
"Ja precis. Ungefär så".
Vince skrattar.
"Du har minsann knasiga idéer ibland. Det är minsann tur att du har Scooter och de andra som ibland sätter koppel på dig. Du är värre än vad jag var i din ålder". 
Jag kastar en skeptisk blick åt Vinces håll.

"Okej då, man kanske inte kan jämföra dig och mig. Men ändå", skrattar Vince. 
 Trots att jag känner irritation över att ständigt behandlas som en fyraåring, kan jag inte låta bli att skratta. Vince har faktiskt rätt till viss del. Jag rycks lätt med i saker som sker runt mig och vips är jag försvunnen. Det här var ju inte precis första gången jag gjort något på impuls.

 "Du borde nog vara aningen försiktigare. Speciellt när du inte har någon du kan lita på i närheten". Vince slutar skratta och försöker få mig att inse fakta. 

"Men jag litar på Kim. Hon känner ju till stan".
"Jo, men det är inte det jag menar. Jag menar, vad skulle du ha gjort om det faktiskt skulle ha råkat sig att alla i bussen känt igen dig. Eller om det hade råkat sig just så att du skulle ha haft din värsta fiende på bussen. En som alltid avskytt dig och din musik bara för att de inte har något annat att störa sig på. Folk som inte har alla skruvar på plats", försöker Vince förklara med en allvarlig blick på vägen framför sig. "John Lennon dog på grund av liknande omständigheter". 
"Mmm, jag fattar...", mumlar jag, medveten om att han har rätt. Det kunde ha gått riktigt illa. "Men det är ju omöjligt att alltid se upp för alla faror. Det skulle vara outhärdigt att leva ett liv inom murar av stål, bara för att man är livrädd av vad som väntar där ute".
"Jag förstår vad du menar, men storstäder är aldrig helt trygga. Din bussfärd kunde ha slutat med att någon kidnappat dig, hotat dig till livet, endast för att de vet att du har miljoner på kontot".
"Mmm...". Jag kan inget annat än hålla med.
"Jag menar inte att du ska sluta leva fritt, men det lönar sig att alltid ha något av en baktanke i huvudet som knackar dig i skallen och påminner dig om att trots allt ta det försiktigt".
"Mmm". Mitt ordförråd har tagit slut. Jag har inget att försvara mig med. Han har rätt, och jag orkar inte rebellera.

 

Det blir tyst i bilen. Vince har sagt sitt och jag har inget att tillägga.

"Så...", säger Vince när tystnaden blir tillräckligt olidlig. "...ska ni träffas fler gånger?"
"Kim alltså?" frågar jag, inte helt säker vem han nu plötsligt syftar på.
"Ja, alltså hon vars nummer du kladdat i fejset".
Jag smäller till Vince i axeln som tack för att han påminner mig om mitt lilla klanteri med jämnan. Stämningen lättar dock i bilen igen och jag berättar för Vince om mitt och Kims tjafs inne i gallerian.


"Så, hon gillar dig", är Vince enda slutsats efter allt jag sagt.
"Vafan? Lyssnade du alls vad jag sa nyss? Jag fick henne så arg att hon nästan började gråta! Det här handlar dessutom inte om att jag försöker få henne på kroken, om det är det du tror. Hon blev galet arg över bussäventyret. Praktiskt taget så arg att hon hade kunnat ringa polisen för att få mig eskorterad i säkerhet"
"Ja men, då har du ju redan in en fot i hennes dörr. Bjud ut henne på dejt!". Vince flinar retsamt och svänger in på en mindre väg än den vi just kört på.  
"Vah?! Tror du att...vafan! Påriktigt! Tror du jag försöker haffa henne eller nåt?"
Vince rycker på axlarna och flinar retsamt. 
"Det var du som hade nummern smetad i fejan".

Jag slår till Vince igen, hårdare den här gången. Han skrattar retsamt och försöker undvika ännu ett slag. 

"Ouch! Sluta slå mig för att jag har rätt!" skrockar Vince.
"Sluta snacka skit då!"
"Jaja. Jag försöker ju bara få dig att inse fakta", flinar Vince med glimten i ögat.
"Du och dina dumma slutsatser", muttrar jag.
"Sabba inte chansen". Vince växlar ner och styr försiktigt bilen över farthundret som uppenbarar sig.
"Vad fan snackar du om?". Det irriterar mig massor att han försöker ge mig råd, som jag inte har någon avsikt att ta emot, eller alls se som vettiga.
"Jag säger bara att du inte ska sabba din chans till en dejt med en normal och dessutom rätt så snygg tjej".
"Kom igen! Sluta ge mig tips om tjejer. Det är inte mitt största problem här i världen. Snacka hur mycket du vill om att hålla impulserna i skick, men när det gäller tjejer kan du gå och dra något gammalt över dig".
"Jasså, nu blev du allt stöddig", Vince verkar tycka att det här är helvetes roligt, att göra mig irriterad.
"Vem har sagt att jag är på jakt efter en tjej?!", hasplar jag ur mig och slår ut med händerna i vädret.
"Okej, om du säger så...då så. Men jag sa bara att du borde..."
"Håll. Truten", avbryter jag honom bestämt.
"Okej..."
"Tack."
"Justin and Kim, sittin' in a tree....", hörs en svag påbörjad viskning.

Jag är för snabb för att Vince ska hinna med. Ännu ett hårt slag träffar hans axel och han gnider sin sjuka arm resten av vägen fram till sitt hus. 

Det är nästan så att jag glömt bort incidenten på restaurangen och vet inte hur jag ska betée mig när jag möter Mike i ytterdörren när han är påväg ut. Han säger inget, utan går raskt förbi mig med huvudet sänkt.
"Har hon åkt?" frågar Vince Mike.
"Vad tror du?" muttrar Mike som svar.
"Vi får prata om det här sen. Okej?" försöker Vince.
"Vad finns det att prata om", muttrar Mike, sätter sig i sin bil och smäller igen dörren.
Vince tar ett par raska steg fram till Mikes bil och öppnar förardörren där Mike sitter. Jag kan höra att Vince säger något lågmält till Mike, men uppfattar inget av diskussionen.
"Det är fan han som ska be om ursäkt! Vilken rätt har han att förstöra på det här sättet?!" fräser Mike högljutt.

Med en växand skuldkänsla utifrån vad jag hört av Mikes ord, går jag fram till dem, men ställer mig på säkert avstånd, ifall Mike skulle vara på bristningsgränsen till att försöka få tag i mig. Jag får harkla mig för att få deras uppmärksamhet. 

"Jag ursäktar om jag orsakat något. Det var inte avsiktligt", säger jag.
"Avsiktligt?! Det var ju precis det som det var. Och hur fan ska jag kunna tro på en idiot som dig när Angie säger tvärtom?" hojtar Mike argt.
"Vadå tvärtom?" frågar jag och förstår inte riktigt vad han menar.
"Hon berättade att du tafsat på henne! Och vad jag vet så känner jag inte dig. Men henne har jag känt sedan flera år tillbaka. Hon skulle aldrig ljuga!"
"Va?!" jag tappar hakan av förvåning och får kämpa med att förstå vad jag nyss hört. Var Angie verkligen så pass skamlös att hon behövde dra det till en sådan nivå? Jag vet inte längre vad jag ska tro.
"Men det finns ju bevis! Hon filmade ju!" försöker jag.
"Menar du det bevis hon försökte filma för att få ditt tafsande på bild? Det som hon raderade för att hon kände sig så kränkt efter att du stormat ut från restaurangen?"
"Så du menar att hon hann radera det?!" hasplar jag ur mig.
"Du gjorde henne jätteupprörd! Och om det stämmer att du tafsade på min tjej så ska jag ha ihjäl dig! Bara så du vet! Jag ska polisrapportera dig!"
"Lugna dig för i helvete!" hojtar Vince varnande. 
Min ilska går inte längre att hålla tillbaka. Det värsta är att Mike inte har någon aning om vad han pratar om.
Jag tar ett steg mot honom, men vince hojtar snabbt till.
"Justin! Håll dig tillbaka!".

Jag stannar. Håller ilskan inne. Bryter ögonkontakten med Mike vars ansikte är förvridet i röd ilska. Mike gör ett försök att resa sig hotfullt ur bilen, precis som om han hade en avsikt att flyga på mig. Vince stoppar honom och trycker ner honom i sätet igen.

"Åk hem! Vi pratar senare", säger Vince och försöker hålla en sansad och lugn röst.

"Så länge som den idioten är här kan du vara säker på att jag inte kommer höra av mig. Ta fan och släng ut honom först", morrar Mike innan han drar igen bildörren framför Vince och backar ut från gården.

Vince och jag lämnar att stå och se efter Mike som kör iväg i racerfart.
Efter en stund harklar sig Vince.
"Mike är lite som du. Kör på impulsgrejen ganska ofta. Även när han är arg", säger Vince som om han försökte dra ett skämt, men jag kan inte se det roliga i situationen så jag skakar bara på huvudet och börjar gå mot ytterdörren.
"Man kan inte skämta om saker som är på blodigaste allvar Vince", säger jag utan att se bakåt.

Efter en olönsamm timme i studion åker jag tillbaka till hotellet och känner hur huvudet bultar. Hotellsängen fungerar som kraschlandningsbana så fort jag stiger in genom dörren till 524:an. I huvudet försöker jag sammanfatta dagen och reda ut de trassliga trådarna som orsakat huvudvärken. Hur jag än försöker vända och vrida på dagen, känns det precis som att jag blivit grundlurad i tv-showen Punk'd. Hur i hela friden kan en människa orsaka så mycket drama som Angie gjorde idag?

"Justin?" hör jag Scooters dämpade röst genom hotelldörren. 

Jag reser mig med en suck och släpar mig fram till dörren för att öppna den.

"Vad?" säger jag slött och vet att jag inte kommer att orka svara på något annat än lätta frågor som; är du hungrig? Vill du ha mat? 

"Vince sa något om att du hoppat på en buss idag. Vad handlar det om? Jag trodde han skämtade", säger Scooter med en fundersam ton som om han inte riktigt kunnat tro på vad han hört. Nu var han såklart här för att förhöra mig om min dramatsika dag från början till slut.
En djup suck. Någonstans bak i huvudet mumlar en liten trött röst. Ljug. Och det gör jag. Vad som helst för att slippa berätta.

"Han skojade bara. Det har hänt så fatalt lite i studion att han tyckte att vi behövde komma upp med en intressantare historia. Ändå har jag lyckats dra på mig huvudvärk, så om du ursäktar så ska jag gå och svälja en burk av huvudvärkstabletter och dö en aning", säger jag och stänger dörren igen. Aningslös om vad Scooter tänker om min korta lögn på andra sidan dörren, går jag tillbaka mot sängen. Han får bryta sig in om han vill ha ett bättre svar, tänker jag innan jag landar på sängen igen och somnar.

45 minuter senare vaknar jag. Huvudvärken är borta och jag piggnar snabbt till. Efter två rundor genom alla tv-kanaler är jag bottenlöst rastlös. Jag plinkar på gitarren en stund i ett försök att få igång en smula kreativitet, i hopp om att kanske ha något nytt att spela upp för Vince imorgon. Mina ord hakar sig fast i mitt hat mot Angie, och den korta början på den text jag lyckas skriva ner innehåller inget vettigt för omvärlden att höra. Papper efter papper i mitt texthäfte rivs ut och skrynklas ihop för att sedan testas som basketboll mot den långa glasvasen som står tom som dektoration bredvid byrån.

 

Med en suck lägger jag gitarren ifrån mig och fiskar upp telefonen ur jeansfickan.
Jag funderar ett slag på att ringa mamma, men eftersom jag inte har några planer på att oroa henne med mina upptåg, låter jag bli. Lil' Twist skulle antagligen gilla att höra om dagens drama, men när jag prövar ringa honom får jag veta att hans telefon är avstängd, som vanligt.

Jag rullar igenom mina senaste textmeddelanden i iMessage och fastnar med blicken på diskussionen med Kim. När jag nu ser på den känns det som att det var evigheter sedan, speciellt efter allt som hänt. Stämningen i vår diskussion var lättsinnig och vi var muntra främlingar som småpratade. Det var en kul grej att chatta med Kim just för att hon arbetade på hotellet och för att hon kändes normal, att hon inte reagerade speciellt på det faktum att jag var jag. Men att jag nu hade träffat Kim utanför hennes arbete, i normal skepnad, gjorde att det kändes märkligt. Märkligt för att jag betett mig minst sagt dumdristigt och impulsivt.

Samvetet gnager. Borde jag försöka ställa allt till rätta igen, eller bara låta det rinna ut i sanden? Behandla henne som den betjänt hon är varje gång jag kanske träffar henne i hotellet? Låtsas som att inget hänt? Det skulle trots allt inte spela någon roll på måndagen inkommande vecka då det var dags att sätta sig på planet hem till soliga L.A.

Men samvetet gnager som en mager och desperat råtta. Precis som Vince sa så skulle det ha kunnat gå riktigt snett med mitt lilla bussäventyr och jag har delvis Kim att tacka för att jag nu sitter helskinnad på hotellet. Visserligen bad jag om ursäkt åt Kim tidigare i konsthallen, men det känns som att det kapitlet inte är helt fullständigt ännu. Skulle det ha varit en säkerhetsvakt som sprungit efter mig och skyddat mig, så skulle han eller hon fått lön. Kim hade fått ett ynka förlåt. Och endast det efter att jag dessutom grälat och klagat inne i konsthallen.

Innan samvetet gnagar igenom hela mig letar jag upp Kims nummer och slår en signal till henne, med behovet att ställa allt till rätta. Jag vill kunna skämta och småprata i hotellkorridoren igen ifall vi råkar ses. Är det för mycket att begära?

 

Ett flertal signaler går fram, men ingen svarar. Hon kanske är en upptagen människa med många vänner? I och med att den tanken faller in trycker jag av uppringningsförsöket.
Jag hinner lägga ifrån mig telefonen, resa mig och fundera på att kanske ringa och beställa mat från roomservicen. Hungrig är jag trots allt. Då ringer min telefon. 
"Hej!" svarar en aningen förvånad röst i andra ändan. "Du ringde!"
"Hej! Ehm, jo! Jag ville bara..." börjar jag och bannar mig själv för att jag inte tänkt igenom det här bättre tidigare. "...be om ursäkt igen för idag. Känner att jag nog gjorde en riktig tabbe idag. Jag lovar, det kommer inte hända igen". 
"Nej nej, ingen fara. Jag överreagerade. Kom sedan på att jag inte åt någon lunch och att det antagligen var det som gjorde mig grinig". Kim låter varken arg eller surmulen som jag föreställt mig. Snarare lättad.
Det blir tyst en kort stund.
"Okej, då kan jag sova lugnt inatt", säger jag och pustar ut på skämt. 
Kim skrattar. 
"Verkligen, så farligt var det faktiskt inte".

"Så det är okej om jag frågar om du har lust att ses igen?" frågar jag och undrar vad jag nyss föreslagit. Hur i hela friden tänkte jag det där högt?

En kort tystnad uppstår.

"Eh...Alltså...nu?" frågar Kim förvånat. 

"Inte kanske precis nu, men jag tänkte att någon gång. Jag är ju skyldig dig fem dollar, samt kanske lön för din fina räddningsinsats idag".  Orden ramlar ur mig. Det är knappt att jag får stopp på mitt mässande samvete.

"Kom igen! Det var ju inget! Jag är ganska säker på att min plånbok inte lider för att ha sponsrat dig med en bussbiljett."

 "Det känns liksom så skit att jag betedde mig sådär. Jag menar, du kanske dessutom var påväg någonstans och så plötsligt hakar jag på som någon jäkla parasit. Jag tänkte aldrig på att du kanske hade brottom någonstans".

"Nej nej, jag var påväg hem. Jag blev bara liksom lite chockad över hela situationen. Så sluta tramsa om det där. Det där är något jag får berätta åt mina tusen katter när jag är si sådär 90 år och ensam."

"Jasså du har tänkt bli kattkvinna som 90 åring?" skrattar jag. "Brukar det inte heta att man berättar för sina barnbarn och inte för sina katter?" 

"Vem vet. När jag är 90 är jag antagligen en sur gammal kvinna som inte står ut med livet längre. Speciellt inte med barnbarn som springer hit och dit och härjar och hoppar på bussar utan biljett. Om man analyserar utifrån dagens händelse och mina sura miner, så ser det ju inte så lyckat ut för min framtid. Man blir väl bara surare med åren? Är det inte så?" 

"Ja, du kanske har rätt", skrattar jag. "Du får börja gå på överraskningsterapi. Eller skratterapi, så att du håller humöret uppe".

"Skratterapi? Finns det något sådant?" undrar Kim.
"Jadå, man lägger sig på golvet och skrattar i tio minuter eller längre. Det frigör bra energier och gör att man löser upp stress och spänningar. Vi gjorde det ofta på turnéerna när vi var som mest stressade och trötta."

"Så då ligger alla bara på golvet och skrattar som galningar?" frågar Kim skeptiskt och släpper ut ett skratt. 

"Jepp, det är precis så galet som det låter". 

 

Jag är inte fullt så säker på hur länge vi pratat i telefon när det knackar på dörren. Men örat är varmt, och det är mörkt ute. Under tiden vi pratat har jag tagit mig från stående till sittande till liggande ställning i soffan med fötterna uppe på ryggstödet. Kim och jag har tagit oss igenom en hel bunt med tramsiga diskussioner som egentligen inte spelat något allvar, men som vi ändå bara fortsatt att spinna på. 

"...så jag trodde faktiskt jag skulle få skit för det, men de märkte aldrig något". berättar Kim. 

"Och jag som nästan trodde att du var den sortens tjej som inte sysslade med sådant", säger jag.

Det knackar på dörren igen. 

"Hurså?" undrar Kim. "Är det på grund av att jag redan gett dig intrycket av att jag ständigt kräver full kontroll över situationer". 

"Kanske", skrattar jag. "Näedå, men nu krossade du i alla fall den fördomen". 

Dörrknackning igen. 

"Justin! Är du där?" hörs Scooters röst från utsidan. 

"Vad skönt! Då har vi det överstökat. Fint", säger Kim fullständigt allvarligt, men jag kan höra ironin i hennes röst, för att sedan lyssna till hennes kvittrande tillbakahållna skratt. 

"Du, jag tror jag måste gå. Scooter håller på att bryta sig in", säger jag och önskar att det inte var så. För så fort jag blir tvungen att avsluta samtalet har jag på känn att en tristess större än hotellet kommer att bryta sig löst inom mig och spränga mig i luften. 

"Åh, vad är klockan?" undrar Kim och svarar på sin egen fråga. "Jösses! Den är 20.12! Fan, då har mamma och Ally säkert redan ätit. Inte konstigt att mamma ropade på mig tidigare". 

"Okej, men..." börjar jag men vet inte helt vad jag ska säga. Hela vårt samtal känns plötsligt så överväldigande normalt. Precis som om detta var något vi gjorde dagligen. Ändå vet jag ännu inte hur jag ska avsluta samtalet. 

"Vi hörs Justin", säger Kim efter den längsta tystnad av vårt rullande samtal. 

"Vi hörs", säger jag också. "Hejdå". 

"Okej, hejdå". 

Och samtalet är av. Jag landar som en sten ner i verkligheten i mitt hotellrum. Så känns det i alla fall. Plötsligt är allt så tyst, förutom Scooters knackningar på dörren. Luften står stilla och jag samlar mig för att prata med Scooter, omedveten om vad han har för ärende, innan jag öppnar dörren. 

 

 

---

UPPDATERING! 27.04.1014 - Under en tid har jag inte över huvudtaget klickat mig in på bloggen, men nu är jag plötsligt här igen, med en liten lust att rätta till lite i texten och ändra på några saker. Läste igenom kapitlet och gillade det inte alls. Nu känns det dock lite bättre. Vet inte vad ni tycker. Sedan har jag mer idéer för nästa kapitel plötsligt. 

Läs och kommentera gärna!

// Väggblomman