★ believe this ★

 

Det var nästan för lätt att påstå att detta var en av de underligaste dagarna jag någonsin upplevt. Jag kunde ju inte riktigt säga att jag svävade på moln, eftersom det inte stämde överrens med hur mina tankar och känslor rullade runt i mig. Jag var snarare förvirrad och borttappad med en verklighet flera mil från var jag stod.

 

"Var sjutton har du hållit hus?" slänger Caroline ur sig så fort jag stiger in i omklädningsrummet efter att ha lämnat Justins hotellrum.

 

Eftersom Justin är inskriven på hotellet under namnet Ben Walters så kan jag ju inte precis slänga ur mig den otroligt surrealistiska händelsen jag nyss varit med om. Ingen vet i princip om att han är här. Som del av hotell-policyn så är det förbjudet att prata om hotellgästerna, speciellt om de skrivit in sig anonymt och därmed vill hålla sin närvaro osynlig.

 

Frågan var alltså nu om jag över huvud taget skulle kunna erkänna något för Caroline av vad jag gjort efter att desperat ha tryckt in det totalförbjudna all-kortet i hotelldörren på grund av min kissnödighet. Det här skulle bli något jag får hålla hemligt tills den dagen när jag jag sitter rynkig och gammal i en gungstol med barnbarnens spetsade öron över vad jag har att berätta från mina ungdomsår.

 

"Jaag...ehm..", börjar jag och känner hur fantasin övergiver mig totalt för att endast ha sanningen kvar att vända mig till. Men jag är envis. Efter mitt klåpande kan jag inte behöva fortsätta med att vända ryggen till hotellreglerna, det kommer i så fall att sluta med att jag blir avskedad.

 

"Jobbig hotellgäst. Någon gammal gubbe med en massa beställningar och krav", andas jag ut och försöker göra mig upptagen med att plocka bland mapparna jag lämnat fram efter letandet av glass-mappen. Jag känner Carolines blick i ryggen. Hon är inte övertygad. Vad är det med mig och lögner? Varför är jag inte gjord att ljuga?

 

"Vilken gubbe? Han i 404:an? Han är rätt jobbig. Men jag såg honom lämna hotellet när jag var i aulan", säger Caroline. Jag kan höra henne sätta sig på en av stolarna kring kaffebordet bakom min rygg.
"Nej, inte han. En tysk typ", mumlar jag och undrar hur långt jag ska behöva dra lögnen innan hon ger sig.
"I nästan en timme? Du var borta i en timme Kim! Susan, Jeff och jag höll på att stressa ihjäl oss i receptionen. Du skulle ju hålla koll på beställningarna via telefon. Susan sa det. Hon är inte heller glad", klagar Caroline.
"Okej, jag visste inte att det var förbjudet att servera en kund klart innan man fortsätter med nästa", hasplar jag ur mig. Hon har ingen rätt att klanka ner på mig så där. Jag serverade fruktbomben och glass två gånger. Jag hjälpte trots allt Justin med fjärrkontrollen, även om det kanske var något han faktiskt kunde ha klurat ut själv. Onödigt verkligen, men han var trots allt hotellgäst med en förfrågan.

 

Tjugodollarlappen bränner i min byxficka. Borde jag berätta för Caroline ändå? Hon kanske kunde hålla hemligheten. Nej, vem försöker jag övertyga. Vet hon, vet alla.

 

"Du måste bli snabbare på att servera. Du är långsammare än en snigel i en isig uppförsbacke", säger Caroline, himlar med ögonen och biter i ett äpple som hon plockar från bordet. Med min blick på äpplet i hennes hand önskar jag för allt i världen att den onda häxan från Snövit har förgiftat det. En löjlig tanke som hämnd, men något som får ilskan att smälta en aning i alla fall.

 

Susan dyker upp och sätter sig med en duns på en av stolarna. Hon suckar högt.

 

"Om en sånhär dag kunde sprida ut sig över en vecka så skulle det vara ett helt okej att arbeta som betjänt. Men jag klarar verkligen inte fler tyskar idag. Eller fransmän", suckar hon och tar tag i sin kaffekopp från bordet. Hon reser sig upp igen och går fram till kaffekokaren, häller upp kaffe som antagligen är ljummet vid det här laget.

 

Tillbaka vid kaffebordet vänder hon upp blicken mot mig, där jag står lutad med ryggen mot skrivbordet med mapparna.

 

"Var var du?" frågar hon. Inte argt och irriterat som Caroline. Bara frågande.
"Någon tysk gammal gubbe ringde med en massa beställningar och krav", svarar jag och hoppas att jag lyckas berätta samma version som för Caroline. För en sekund slår det mig att jag kanske sa att gubben var fransk till Caroline. Men hon reagerar inte, så jag antar att jag sa rätt.
"Åh", är allt som Susan säger och nickar.
Vilken lättnad.

 

Jeff dyker upp, men han bryr sig inte ens att fråga var jag hållit hus utan börjar genast spela harpan med sig själv. Ett lugn faller över omklädningsrummet tills telefonen börjar ringa igen. Jeff får springa ärenden åt en fransk millionär. Susan sitter länge och förklarar för en rysk dam att vi inte kan göra något åt att det inte finns rysk undertext på tv-kanalerna. Caroline visar en annan dam till hotellrestaurangen, då hon inte tror sig hitta dit själv. Själv hjälper jag en barnfamilj att komma till rätta med sin packning upp till sjunde våningen.

 

Efter ett mindre antal ärenden sitter Caroline och jag i omklädningsrummet igen. Caroline försöker inflika frågor om Ian och jag försöker undvikande byta samtalsämne även om det inte är så lätt att plötsligt hitta på något annat att prata om. Med tanke på vår sega diskussion, dyker Justins och min diskussion upp i huvudet; när han försökte få mig att prata. Och det slutar med att jag sitter och frågar Caroline om skolan, precis vad Justin frågade mig om. En dålig lösning, men den fungerar. Caroline går visserligen inte i skolan just nu och det får mig att undra om hon inte har tänkt gå i College eller studera på något universitet under närmaste framtid.

 

Det blir Carolines tur att undvika ett samtalsämne. Snart är vi inne på att diskutera nagellacket på hennes naglar. En meningslös konversation, men något som håller henne borta från Ian.

 

En lättnad blåser över mig när servicetelefonen ringer. Caroline verkar tycka samma sak och är snabbare än mig på att resa sig och kasta sig över telefonen. Efter samtalet försvinenr hon in i ett av förråden bakom omklädningsrummet. Antagligen fick hon en beställning på handdukar eller nya lakan.

 

Jag trummar rastlöst med fingrarna mot kaffebordet och tittar på klockan. En halvtimme till på arbetet, sedan får jag åka hem. Min mage kurrar klagande och det får mig att undra vad mamma har förberett för mat till min och pappas hemkomst.

 

Servicetelefonen avbryter mitt grubblande.

 

"Room Service här, hur kan jag stå till tjänst?" rabblar jag så fort jag lyft luren till mitt öra.
Inget svar, men någon är definitivt där - jag kan höra avlägsna andetag. Genast börjar jag undra om någon ringer för att jävlas, och det får mina tankar att flyga till Justin och hans underliga beställning av glass. Knappast skulle en av europeerna ringa för att inte ha något att säga, som en läskig pervers gubbe. Tanken får mig aningen skrämd ändå.

 

"Hallå?" försöker jag. Ingen svarar. Tanken på att någon njuter av att skrämma mig gör mig irriterad.
"Är det du Justin?" undrar jag.
Lika bra att fråga.
"Eh, ja", hörs en röst i andra ändan och jag känner med ens igen den trots att jag bara pratat med honom en gång tidigare i telefon.
Lättat skakar jag på huvudet och himlar med ögonen. Om han bara visste hur jag nyss jagat upp mig själv över hans läskiga tystnad. Såklart jag är irriterad.
"Var det inte du som sa att du inte skulle ringa någon mer gång idag?" kläcker jag ur mig - inte kanske det bästa du kan säga åt en hotellgäst. Men Justin hade ju lovat.

Justin ber konstigt nog om febernedsättande, och till en början har jag svårt att ta honom på allvar. Han måste skoja. Men irritationen i hans röst antyder att han verkligen menar allvar och han låter nästan arg när jag frågar om han också vill ha ett par batterier till dvd-kontrollen. Att hans humör plötsligt kastas i botten och att han ber mig sändan någon annan om jag inte själv har lust att springa ärenden till honom - får mig att undra om han kanske lider av migrän eller om han bara annars bitit i något surt.

 

När samtalet är över klottar jag ner hans beställning på en liten lapp, med hans rumsnummer och täcknamnet Ben Walters.
Caroline kommer ut från förrådet med en liten hög av handdukar samtidigt som Susan kikar in omklädningrummet.

 

"Hälsningar från köket! Din pappa frågade efter dig. Han bad dig gå dit så fort du kunde", säger hon och förvinner ut igen innan jag hinner svara något.
Jag tittar tvekande på Justins beställning och misstänker att det kommer att dra ut på tiden, med tanke på hur det gick senast.
Caroline märker lappen i min hand och kikar på den över min axel.

 

"Jag ska också upp till femte våningen. Onödigt att vi springer båda två, speciellt om du ändå är efterfrågad i köket. Jag kan föra din beställning samtidigt som handdukarna" , säger hon och plockar lappen ur min hand innan jag hinner protestera.
"Okej", säger jag aningen tvekande, inte helt säker på om jag vill att hon ska veta vem som bor i rum nummer 524. Men det finns ingen orsak för mig att insistera på att föra beställningen. Det skulle bara framkalla misstänksamhet hos henne, och snart nog skulle hon oavsett veta vem som bor i 524:an genom att bara ta reda på det själv i hennes envisa nyfikenhet.
"Vadå batterier?" undrar hon och flyttar blicken från lappen med beställningen till mig strax innan jag förvinner ut genom dörren.
"Hans dvd-kontroll behöver batterier", säger jag och rycker på axlarna. Innan hon hinner fråga mer skyndar jag mig därifrån.

 

Visserligen känns det spännande att få se hennes reaktion efter att hon fått veta vem som bor i 524:an och jag kan inte låta bli att flina för mig själv. Och tanken att stackars Justin är på dåligt humör när hon kommer och knackar på, gör att jag måste dra lite påfylla lite lycka i min skadeglädje. Ändå har jag en liten känsla om att Justin inte kommer att vara speciellt anonym efter att Caroline hälsat på och däför känner jag även en skuldkänsla växa över vad jag nu ställt till med.

Pappa stressar runt i köket och ger mig knappt någon blick medan jag står och väntar på hans budskap. Han ber mig ringa mamma och uppmana henne att hämta Ally från mormor och sedan hämta mig från hotellet när jag slutar, även om det egentligen är pappas tur att skjutsa ungar idag. Han är fullt upptagen i restaurangköket och påstår att han inte hinner hem till förrän sent mot kvällen. Orsaken till att han ber mig ringa är endast för att han själv inte ska fastna i ett gräl över telefonen med henne.

 

Jag vill inte börja tajfsa emot pappa, så jag gör som han säger. Mamma är inte glad när jag ringer. Före samtalet avslutas ber hon mig hälsa honom att han kan sova på trappan i natt. Något jag vet att hon skämtar om, men som inte låter speciellt roligt i mina öron då jag vet hur allvarlig situationen egentligen är gällande deras relation.

 

Den lilla glädje jag tidigare klämt ur min skadeglädje är som bortspolad och jag har inte ens någon lust att lyssna på Caroline när hon väl är tillbaka med vad hon kallar "stora nyheter". Vi sitter alla i omklädningrummet när hon kommer småspringande in med ett flin på läpparna som tyder om att hon tänker kläcka en hemlighet.

 

"Ni har INGEN ANING vem jag nyss serverade på femte våningen!" slänger hon ur sig och tittar på oss med stora upprymda ögon.
"Vem då?" undrar Jeff och tittar slött upp från sin spelomgång av harpan.
"Ni får ni minsann gissa!" säger Caroline, lägger armarna i kors och lutar sig mot köksbänken bakom sig. Hon njuter verkligen av det här ögonblicket - med nosen i vädret. Äntligen vet hon något som inte vi vet - tror hon i all fall - och står med den överlägsna blicken och tittar ner på oss andra kring kaffebordet. Hon är verkligen i sitt esse.

 

Jag har lust att pricka rätt på min första låtsasgissning, bara för att jag kan. Men då skulle hon antagligen genast luska att det var i 524:an jag spenderade bort den viktiga timmen när jag borde ha bevakat servicetelefonen. Så jag behåller min lilla hemlighet och följer hotellreglerna som Caroline njuter av att bryta.

 

"Ben Walters?" säger jag. "Han är väl inte känd på något sätt, eller?". Jag spelar med för att se henne sprudla av lycka när jag verkar dum på låtsas.
"Det är ju bara ett fejknamn fattar du väl! En kändis kan ju inte precis skriva in sig på ett hotell i sitt eget namn. Då skulle ju alla veta att han är här".
"Jag antar att det vore fel om jag sa svaret, eftersom jag visade dem till hotellrummen", säger Susan där hon sitter och bläddrar i en skvallertidning utan att titta upp på Caroline.
"Det har du så rätt i, därför får du hålla tyst och låta de andra gissa", säger Caroline.
"Jag antar att det är meningslöst att påminna dig om att du inte heller borde säga", säger Susan och försöker inflika om hotellreglerna.
"Kim! Gissa!" uppmanar Caroline och ignorerar Susans ord.
"Hur skulle jag veta? Jag har verkligen ingen aning. Ärligt talat bryr jag mig inte heller".
"Du gick verkligen miste om något när du lät mig göra service-jobbet. Du kunde ha träffat världens kändis! Antagligen skulle du ha svimmat också! Han var verkligen ganska charmig" skryter Caroline och viftar med beställningslappen - den jag skrev när jag tog emot Justins beställning.

 

Hon skulle bara veta hur jag blev tagen på bar gärning med den blåa gitarren i min famn. Eller hur jag från början olagligt tog mig in på hotellrummet bara för att lätta på trycket. Hur Justin envisades med att fråga ut mig om skolan och favoritöverraskningar medan jag fixade hans fjärrkontroll.

 

Nu orkar jag inte se henne glänsa mer. Det är nästan synd om stackars Caroline. Alla i rummet vet vem hon talar om förutom Jeff, som antagligen inte ens bryr sig.

 

"Justin Bieber", säger jag.
Carolines ansikte stelnar till i en förvånad min.
"Hur visste du?" undrar hon genast. "Du har serverat honom, eller hur?"
Jag nickar och biter mig i kinden. Säg inte mer nu Kim. Det här kan du få betala för sedan om hon luskar ut vad jag gjorde i en timme.
"När då?" undrar Caroline.
"Tidigare idag", säger jag och rycker på axlarna.

 

Carolines blick smalnar, som om hon är mig på spåren. Undvikande tittar jag upp på klockan och märker att den är så pass mycket att jag till min lycka får åka hem. Därför reser jag mig och går fram till mitt skåp.

Caroline upptäcker samma sak och gör som mig. Medan vi byter om fylls rummet av en snopen tystand. Caroline är inte glad över att vi lät henne hållas ovetande om att Susan och jag redan visste. Och jag kan känna i luften att hon planerar en liten hämnd.

 

"Vet ni", börjar hon och drar på sig sin jacka. "Jag har en idé".
"Vadå?" undrar jag. Vad har hon nu kommit på?
"Jag tycker att vi borde typ stjäla en av hans använda handdukar eller ja, varför inte något av hans klädplagg så att vi kan sälja det på ebay. Vi kunde enkelt tjäna ihop en månadslön på det", tycker Caroline och tittar på mig, även om hon pratar för hela rummet.
Susan skakar på huvudet och himlar med ögonen.
"Dröm vidare gumman", suckar hon och fortsätter med att bläddra ostört i sin tidning.
"Men allvarligt! Vi kunde fixa det! Det här jobbet är ändå redan ganska ruttet, eller hur?"
Jag svarar inte. Hennes idé är meningslös och dum.
"Kim, du är med va? Du ska ju ändå bara jobba här tills du börjar college", försöker Caroline.
"Nej, räkna inte med mig", säger jag, hänger min skolväska över ena axeln och vinkar hejdå innan jag stegar iväg ut ur omklädningsrummet. Jag kunde inte vara gladare över att få lämna jobbet den här dagen och hoppas att Caroline släppt sin dumma idé tills morgondagen.

 

Mamma är inte glad när jag sätter mig i bilen.

 

"Så han kommer senare, din far?" frågar hon utan att titta på mig eller ens hälsa först.
"Ja", säger jag och lägger skolväskan mellan fötterna där jag sitter i passagerarsätet. Det stör mig att hon nämner pappa som "din far", som om det inte också vore hennes make.
"Han var ganska stressad. De har en last med turister som kommer för att lyssna på en någon större föreläsning senare i veckan", säger jag. Egentligen har jag inte lust att försvara pappa, men det känns nödvändigt för att mamma inte ska spränga.
"Spelar ingen roll", muttrar mamma. "Det finns faktiskt andra som klarar av det där jobbet också".

 

Jag svarar inte utan låter min blick segla ut genom passagerarfönstret och fästa sig på de förbipasserande bilarna, husen och trafiken. Mammas muttrande tonar bort precis som en avlägsen bakgrundsmusik. Till sist tystnar hon. Jag antar att hon märker att jag inte längre lyssnar eller bryr mig i hennes klagande.

 

Det är inte förrän vi svänger in på vår uppfart till huset som muttrandet börjar igen med en liten svordom. Vi glömde hämta Ally. Mamma backar hastigt ut från gården igen och trycker irriterat gasen i botten. Jag hoppar aningen förskräckt till av hennes aggresiva körningssätt och då jag nästan var påväg att somna när vi äntligen svängde in på gården.

 

Jag vågar inte ens föreslå att få stiga av hemma, medan hon åker och hämtar Ally, så jag sitter tyst med i bilen och påpekar försiktigt åt mamma att hon kanske kör lite väl fort. Mamma saktar av, ursäktar för att hon skrämde mig och börjar babbla om varför hon är stressad. Såklart hänger det mesta på att pappa jobbar. Att han låter henne sköta allt. Att han borde börja spendera mera tid med oss. Att han borde bry sig.

 

Men jag antar att det är bättre att hon klagar över pappa, än att hon i sin överhastighet råkar köra över någon, även om det bara skulle vara någons stackars katt.

 

 

 Väl hemma kastar jag mig på rygg på sängen och stirrar en timme i taket, försöker ta in dagens händelser och tänka över vad som egentligen hänt. Jag fastnar förstås på en och samma bana i tankarna - den lilla timmen som spenderades i Justins närvaro. Hände det verkligen? Det känns avlägset, något jag kanske dagdrömt medan jag åkte hiss till sjunde våningen när jag hjälpte barnfamiljen. Men nej, jag kan definitivt komma ihåg de bruna intensiva ögonen. Leendet som lekte över Justins läppar när han lyckades pressa svar ur mig med sina löjliga frågor. Den förvånade men kanske mer nyfikna minen när han hittade mig med sin gitarr i min famn. Sedan också det pinsamma - att jag inte kunde få benen att röra sig. Hur "tagen på bar gärning" plötsligt låg bultandes som en pinsam känsla, mer än ett gammalt uttryck.

 

Jag är nästan överraskad av mig själv ändå, att jag lyckades pressa mig själv till att skärpa mig så fort rörelsesignalerna till huvudet kommit igång igen efter den lilla kortslutningen, efter att chocken lagt sig. Att jag lyckades skaka hand på ett vettigt sätt, istället för att spela rädd hare. Att jag till och med lyckades konversera med honom utan att flippa ur.

 

En stund försöker jag koncentrera mig på att komma ihåg hur det kändes - försöker finna den överväldigande känslan av att detta är något unikt att uppleva - men ärligt talat kan jag inte finna några tecken på att jag faktiskt höll på att flippa ur, något som får mig att känna mig stolt, att jag faktiskt lyckades hålla mig i kragen.

 

Jag försöker komma ihåg vad vi diskuterade, men jag kan inte lägga fingret på vad hans hund hette eller vad jag slägde ur mig för kommentar när han slog huvudet i väggen precis före jag skulle gå. Men jag kommer definitivt ihåg att det hände, vilket får mig att börja skratta.

 

Precis då kommer Ally in på mitt rum.

 

"Maten är färdig", säger hon. Ett leende sprider sig över hennes ansikte när hon ser att jag ligger och skrattar.
"Vad skrattar du åt?" undrar hon nyfiket.

 

Det är såklart då, precis när orden håller på att ramla ut ur munnen som jag kommer ihåg - jag får inte berätta. Hur gärna jag än vill, och hur mycket jag än vet att Ally skulle älska min historia. Hur fascinerad hon än skulle vara och hur lycklig hon skulle bli. Jag får inte. Jag kan inte. Det är totalförbjudet.

 

Jag inser också varför det inte skulle gå. Hon är så ung. Hon skulle inte förstå varför en sådan grej är så hemlig. Hur farligt det skulle bli om ryktet att Justin befann sig på hotellet släpptes ut bakvägen på grund av att jag så gärna ville berätta för min syster.

 

Jag ler bara. Håller tillbaka mina ord för allt vad jag är värd.

"Vadå?" undrar hon igen. "Du håller något hemligt!"
Jag skakar på huvudet, sväljer hårt.
"Joho! Du vet något!" klagar hon och puffar i mig.

 

Jag lägger armarna om henne och brottar omkull henne på min säng - ett enkelt sätt att få henne att glömma vad hon ville veta. Hon skrattar.

 

Mamma ropar att maten är färdig och vi tävlar ner till köket, om vem som är snabbast - ännu en skenmanöver för att få henne att inte komma ihåg att jag tydligtvis höll något hemligt från henne.

 

Vid matbordet berättar Ally uppspelt om en affisch hon lyckats byta till sig i skolan. Det är onödigt att fråga vad affischens motiv var då det står helt klart att det var Justin Bieber, utan att någon behöver fråga. Sedan förklarar hon vad hon blev tvungen att ge bort i utbyte mot affischen - en barbiedocka. Mamma blir aningen förvånad och försöker förklara för Ally att en affisch inte alls ligger i samma prisklass som en docka. Ally verkar inte bry sig.

 

"Det var ju bara Sofia", svarar hon och pratar om dockan. "Jag gillar inte ens henne. Hon är så styv och klarar inte ens av spagat".

Det får mamma att släppa pratet om värde och både hon och jag brister ut i skratt.

"Jaja", säger mamma. "Jag antar att du får göra vad du vill med dina saker, men jag skulle uppskatta om du frågade mig först innan du byter bort någonting. Bara så att jag kan säga om det låter rimligt eller inte".

 

Ally nickar förstående och petar med skeden i soppan.

 

"Mamma", säger hon efter en stund. "Jag skulle vilja ha en hamster".
Både mamma och jag tittar förvånat på henne.
"Och vad ska du göra med en hamster?" frågar mamma.
"Justin har en hamster! Det har jag hört!" svarar Ally.
"Jag såg minsann ingen hamster, och inte nämde han någon heller när vi pratade om husdjur", hasplar jag ur mig utan att tänka efter.

 

Lika snabbt inser jag vad jag nyss sagt. Med fyra förvånade ögon på mig känner jag hur jag vill sjunka genom köksstolen med min idioti och ånger.

 

"Jag menar förstås...OM jag skulle ha träffat honom", säger jag prövande. "Vem går liksom runt med en hamster?" Ett frampressat och osäkert litet skratt rymmer från mina läppar och jag rycker på axlarna.
"Vad har du svalt?" undrar mamma och ler frågande.
"Inget", säger jag och lyfter en soppsked mot munnen.
Ally sitter tyst en stund med stora ögon på mig.
"Du kan inte skoja om sådant där fattar du väl!", förklarar hon ogillande. "Jag trodde du menade allvar ju!"
"Jag försökte bara få dig att fatta att vi inte ska ha någon hamster", svarar jag kontrande.
"Ja, men du kan ju inte ljuga om att du typ diskuterat det med Justin fattar du väl!", klagar hon och jag inser att faran är förbi.
"Jag skojade ju bara", förklarar jag.
Ally räcker ut tungan mot mig och grimaserar.
"Jaja, nu räcker det", uppmanar mamma. "Hur är det med läxorna tjejer?"
Jag suckar.
"Tack för att du drar ner mig på världens tråkigaste planet, mamma", muttrar jag och reser mig, färdig att lämna matbordet.
"Varsågod", ler mamma.

 

Jag lyckas ta mig genom halva matteläxan, sedan kommer pappa hem och jag kan höra hur tredje världskriget startar på nedrevåningen. Köket är den ultimata krigszonen. Där finns diskhon, diskmaskinen och en hel del koppar och kärl att skramla i när du är arg. Jag kan höra att mamma diskar samtidigt som de grälar - det smälls i skåpdörrar och skramlar en hel del när hon tömmer och fyller diskmaskinen i en aggressiv fart.

 

 

 Ally kommer in i mitt rum och kryper upp på sängen bredvid mig och placerar min ena arm runt henne. Hon påminner om Simba från Lejonkungen, som söker tröst under sin döda pappas tass. Förutom att jag inte är död. Jag kramar om henne och puffar matteböckerna och häften över sängkanten så att de faller med en duns mot golvet.

 

"Jag gillar inte när de bråkar", klagar hon ner i sängtäcket.
"Inte jag heller", håller jag med.

 

En kort stund ligger vi och lyssnar till våra bråkande föräldrar innan jag föreslår för Ally att vi kan lyssna på musik från min dator. Ally nickar instämmande och jag låter henne välja musik. Såklart blir det Justin Bieber.

 

För första gången lyssnar jag till hans sångtext och jag kan inte annat än föreställa honom med den blåa gitarren i famnen, sittandes på soffan, sjungandes.

 

Be alright, heter sången. En tämligen passande sång till Allys och min oro över våra bråkande föräldrar. Sången lugnar Ally, och snart ligger hon och sprattlar med benen i tackt till låten och nynnar med sin ljusa barnröst med i tonerna.

Därmed lovar jag mig själv att tacka Justin. Inte utav någon speciell orsak, men jag vet ärligt talat inte vad som skulle hända med Ally om hon inte hade någon att sätta all sitt fokus och intresse på, när vi lever i vårt sprängladdade hus, från morgon till kväll.

 

Plötsligt sker en drastisk förändring i bråkandet på nedrevåningen. Ytterdörren smäller hårt igen och en tystnad faller pladask över huset. Vem gick ut? Av den tunga känsla som börjar trycka inom mig, misstänker jag att en avgörande milstolpe plötsligt har hackats ner i marken av våra liv. Jag är snabbt uppe på fötter, ber Ally att stanna kvar i mitt rum medan jag förklarar att jag bara ska kolla en grej. Att jag egentligen vill se vem som stack, berättar jag inte.

 

Jag tar ett par steg ner i trappan och kikar mellan räck, tak och en vägg. Där sitter mamma på farstustolen bredvid spegeln, med ansiktet begravt i händerna. Därmed förstår jag. Pappa drog.

 

---

Pang poff kabom! Här är åttonde kapitlet. Jag vet inte för övrigt vad jag ska säga. Det tog en tid att skriva. Var tvungen att fundera ut en del grejer som påverkar framtiden av romanen. Därför är det viktigt att kolla efte vad man skriver ut nu. 

Kommentera flitigt! Jag vill veta vad ni tycker! 

Glöm inte att kolla in believethis.blogg.se på Facebook för att hänga med i hur skrivandet tar fart. 

// Väggblomman

(Första bilden: övre delen tillhör Felicia, andra delen är en lånad google-bild
Andra och tredje bilden: tillhör Felicia. 
Och för att göra det klart för er; jag har tillstånd att använda Felicias bilder)