★ believe this ★

Det är torsdag förmiddag och jag har kastat mig i en av de sköna kontorsstolarna av läder som står inne i Vinces musikstudio framför mixerbordet. Vince spelar olika beats, lägger till och tar bort olika ljud, medan jag kritiserar, kommenterar och kommenderar.

"Nej, inte den. Ta bort den och lägg till det som du hade före. Det lät djupare och hade mera bas. Kasta dit det där waaaooooo-ljudet och böj av det med ett lågt basljud i slutet", kommenderar jag och viftar med händerna i luften, för att förtydliga vad jag menar, som en dirigent utan pekpinne.

"Okej, men ska jag ta bort den där du-dump-beaten på slutet av den här delen för att ge basen mer kraft?" undrar Vince medan han arbetar samspelt och snabbt med datorns funktioner.

"Njää, inte nödvändigtvis. Äh, vi testar så får vi se".

Vi kör i genom soundet för hundrasjuttioelfte gången med de små ändringar vi gjort och lyssnar med kritiska öron. Jo, det lät okej den här gången. Men det är fortfarande något som fattas. Magen gör ett obehagligt dovt val-ljud och förklarar min hunger så fort det blir tyst i rummet när musiken stoppas.

"Det där spelar vi in!", skrattar Vince och rätar på sig från den krokiga sittställningen han suttit i en timme eller två. Han trycker nävarna i sin rygg så att det knakar i kotorna. "Jag börjar också bli hungrig. Något speciellt du är snål på?"

"Bacon. Något som innehåller massor med bacon", säger jag och lutar mig bakåt och snurrar ett varv på stolen.

"Bacon med hamburgarbiffar", lägger Vince till.
"Och klyftpotatis"
"Låter som en riktigt bra idé"
"Verkligen!"

Vince och jag tystnar samtidigt när vi plötsligt hör röster närma sig studio-dörren och jag sätter mig nyfiket upp. Vi byter en blick. 

"Väntar du gäster?" frågar jag förvånat.
"Nej". Vince sitter med blicken spänd på dörren.

Vi kan båda urskilja rösten till Vinces bror Mike, men det är den andra rösten som får oss att utbyta ännu en blick. En tjejröst.

"Fan, det är Angie. Mike har glömt att du är här", säger Vince hastigt.

Min blick skummar under någon sekund genom rummet. Som om min första tanke var att gömma mig, men studion är liten och har inga finurliga skrymslen att gömma en lång och tanig kille som mig på.

Vince och jag hinner kasta en blick på varandra innan dörren öppnas och in stiger Mike och en tjej i höga klackar, tajta ljusblåa jeans, platina-blont hår och en stor röd handväska som matchar hennes knallröda läppstift och långa naglar. Angie, Mikes tjej tänker jag och lägger märke till hennes hand i hans.

Med ens kommer jag ihåg diskussionen från igår; Mike som förklarar hans flickväns besatthet över mig.

"Heej!...oohh shhiiit", hinner Mike kläcka ur sig när han ser mig innan hans flickvän i högklackat drar efter andan och håller tillbaka ett litet pip. Sekunden efteråt släpper hon taget om Mikes hand och slår sina händer om sin mun som för att hålla tillbaka ännu ett pip.

"Det här kan inte vara sant! Skojar du?" piper hon överraskat bakom sina händer och tittar frågande på Mike, mig, Vince och mig igen.
"Ehm, ja...en...överraskning", suckar Mike med en lagomt ickeroad min och himlar med ögonen.
"Kan jag krama honom?" frågar hon och tittar upp med glittrande klarblåa ögon på Mike som om det handlade om att få lov att klappa en hundvalp i djuraffären. Hon viftar ivrigt på händerna som om entusiasmen satt ute i fingertopparna. Jag är inte helt säker på vad jag bör göra. Det mesta har jag varit med om inom fan-träffar men det här tar ett unikt pris på ett bisarrt sätt.

"Ja, krama honom du, men det kostar fem dollar och inga bilder får tas", skämtar Vince. "Och han bits...jävligt hårt."

Normalt brukar jag kunna ta sånthär som det kommer, men det känns konstigt när Mike står bredvid med en missbelåten min, även om han får skylla sig själv för att ha glömt bort min vistelse här. Av vänlighet reser jag mig upp och tar emot en kram av Angie som är snäppet längre än mig i sina skyhöga pumps. Hon ger mig en puss på kinden och en öm kram runt min hals med sina långa smala armar som skramlar av den stora mängden silverarmband och ringar hon bär runt handlederna och fingrarna.

"Angie, ta inte livet av honom", säger Mike med en liten grimas av ogillande. "Det blir så svårt att ersätta honom".

Angie har inga planer på att släppa mig i första taget.

"Du borde ha ringt före du kom. Hur kunde du glömma?", klagar Vince missnöjt med en väsande viskning och en grimas - antagligen meningen att bara Mike ska höra, men även jag lyckas snappa upp orden.

"Jag glömde...", mumlar Mike lika lågt och aningen skamset.
"Ehm, trevligt att...träffas", försöker jag säga nästan utan luft, samtidigt som jag vänligt försöker lösgöra mig från Angies låsta armar.
"Mike, jag tror du kan åka hem nu, jag har hittat min man", skrattar Angie samtidigt som hon äntligen släpper min hals men fortsätter att klänga vid min högra arm. Här finns ingen skymt av blyghet från hennes sida. Plötsligt önskar jag att Mosche skulle ha varit här. 
"Kul, säg till när bröllopet är inbokat", svarar Mike och rynkar på näsan, ler och låtsas vända på klacken och gå mot dörren ett par steg endast för att skratta och komma tillbaka.

 

 

"Så, Justin, vi borde väl åka och äta något", säger Vince och försöker få ett avslut på situationen genom att splittra på oss med en ursäkt om att åka och äta.
"Jag är också hungrig!", hasplar Angie ur sig och tittar på Mike med en snälla-snälla-kan-vi-följa-med-blick.

Mike skakar på huvudet.

"Jag tror vi borde åka till skolan. Du har redan missat din biologi för att inte tala om matten som jag redan ligger efter i. Jag kommer att ligga så långt efter att...", börjar Mike och sträcker ut handen mot Angie, men blir avbruten.
"Hur kan ingen veta om att han är här?" säger Angie, ignorerar Mike och vänder sig till Vince. Fortfarande pratar hon över huvudet på mig som den hundvalp jag verkar vara.
"För att det inte är meningen att någon ska veta om det", säger jag.

Angies haka faller nästan till golvet och kinderna rodnar när jag tilltalar henne och det får mig att undra om jag bara borde ha hållit klaffen trots allt. Mike ser aningen besvärad ut och trycker händerna tillbakadraget i fickorna.

"Varför inte? Om folk skulle veta så skulle det ju bli värsta häftiga överraskningen!" fortsätter hon.
"Kanske just därför", säger jag och försöker understryka vad jag menar.
"Men hej, en bild i alla fall!" Angie rotar fram sin telefon ur den stora röda handväskan. Hon trycker fram kamera-funktionen och snart nog har hon klickat av en bild på mig. Jag kan nästan slå vad om att jag råkade blinka. Så om den bilden kommer ut kommer rubriken vara; En hög Justin Bieber super sig full i Pittsburgh.

"Inga bilder Angie", säger Vince nästan irriterat. "Ni borde nog åka nu".
"Sticka nu? Nehejdå. Jag är hungrig och jag följer med och lunchar", säger Angie med blicken fäst på mig. "Skolmaten suger!"

Jag vill inte vara otrevlig, men med Mike som inte verkar veta hur han ska få Angie släpad härifrån utan att få titeln "värsta pojkvännen i världshistorien", ger det mig inget annat val än att hitta på något för att dra mig ur.
"Jag borde dra tillbaka till hotellet", säger jag. "Scooter hade något han ville prata om".
"Vadå" undrar Vince som inte verkar fatta vinken.
"Eh, något viktigt...antar jag", försöker jag men känner på mig att jag inte verkar särskilt trovärdig i deras blickar.
"Nu? Skulle inte han till södra Pittsburgh och snacka med en gammal bekant?"

Vince fattar aldrig vinken hur jag än försöker och det hela slutar med att vi alla sitter på en avsides liten restaurang inne i stan och tuggar på grillmat. Jag med en baseballkeps lånad av Vince, nerdragen över håret och pannan. Frisyren kunde inte bli mer tillplattad.
Den enda vid bordet som verkar fullständigt nöjd med situationen är Angie. Hon har lyckats placera sig bredvid mig i ett bås för fyra, med Vince och Mike mittemot. Hon sitter och småler hela tiden mellan alla sina frågor riktade mot mig som jag svarar vänligt men kort på. Ett flertal frågor trycker in på mitt privatliv och Mike påminner Angie ständigt att sluta pressa mig på svar. Jag börjar allt mer ångra att jag placerat mig i en situation som denna, men kan inte komma på hur jag på ett vänligt sätt skulle kunna ta mig ur den. Att snäsa av henne skulle kunna leda till en katastrof, då jag inte har någon aning om vad Angie kan tänkas göra med informationen eller bilden om min vistelse här i Pittsburgh.

Jag checkar min telefon oftare än vanligt i hopp om att någon ska ringa och rädda mig, men telefonen förblir dödligt tyst.

"Har du inget kändisskvaller? Jag menar, hänger du inte typ på en massa coola fester och sånt? Jag hörde att Lindsay Lohan var inne på polisförhör igen!" Angies ögon är stora, nyfikna och trånande.

Jag rycker på axlarna som svar och försöker undvika att se henne i ögonen längre än en snabb sekund. Även om jag börjar bli rastlös och irriterad på hennes frågor, är det ändå mig själv jag mest irriterar mig på. Hur kunde jag låta det här hända?

Det faktum att hon är ett stort fan av ikonen Justin Bieber, får det att kännas som att hon pratar om någon annan än mig. Jag råkar bara vara en direkt länk till vad hon vill nå. Angie föreställer sig massiva fester, ett liv av glamor, pengar och kändisar.

"Men du festar väl?"

Inget svar från min sida.

Mike sitter tyst och kör sina pomfritt noggrannt runt tallriken som för att inte slösa på ketschupen. Vince verkar inte vara mer bekymrad över Angies alla frågor och småflörtande med mig mig än att någon ska få syn på oss, eller mig rättare sagt. Och jag börjar undra om han någonsin bekymrar sig över något.

"Angie, ska du ha mer coca cola?" frågar Mike, men får inget svar. Angies fokus sitter som fastspikad i mig.
"Du, jag vet inte om du är medveten om det, men du har något där", säger Angie och petar mig i kinden.

Vince börjar skrocka. Han har redan hunnit fråga ut mig om den förbaskade nummern. Till och med Mike drar ett flin över sina läppar.

"Fint att du noterade mitt klanteri", säger jag kort och trycker in ett par pomfrittar i käften. Inte alls road.

Angie skrattar.

"Någon speciell nummer?" undrar hon nyfiket och puffar mig i sidan med sin armbåge.
"Angie", säger Mike med en ton som påminner henne att inte ställa för personliga frågor. Eller var det kanske på grund av beröringen?
"Vadå? Sluta Angiera mig! Det var bara en fråga", fnyser Angie åt Mike.
"Det är okej", säger jag. "Nej det var ingen speciell nummer".
Vince flinar. Han vet sanningen. Han fick den ur mig i morse.

"Är hon het?" hade han frågat.
"Hetare än dig", hade jag skämtat som svar.

När Mike går iväg för att hämta mer läsk och Vince går ut på rökpaus sitter jag i klistret. Angie är inte blyg att slänga flörtande blickar åt mitt håll och puffa i mig med sin axel. Det hela förvandlas från en påtryckande intervju till en flörtfest från hennes sida.

"Du har ingen tjej va? Jag menar, du är väl inte tillsammans med Selena längre?"

Jag låtsas vara upptagen med att äta och svarar inte. Angie har inga som helst aningar vad som är ok att fråga. Det faktum att jag är en riktig person och inte bara en kändis verkar helt ha undgått henne.

"Det skulle vara så häftigt att åka till L.A. Jag har aldrig liksom varit där".
"Det är inte så speciellt. Vägar, trafik och människor överallt", svarar jag och makar hastigt på mig några centimeter ifrån henne när hon ser åt andra hållet efter Mike.

Jag drar fram telefonen och rullar tummen rastlöst över skärmen på meddelandeinkorgen. Att skicka till Scooter vore lönlöst. Moshe skulle visserligen kunna plocka upp mig, men vad i hela friden skulle jag göra i mitt skyddade hotellrum mitt på ljusa dagen?

"Men du? Du skulle ju kunna ta med mig till LA, eller hur? Visa mig runt liksom. Mike skulle inte ha något emot det", säger hon, flinar, blinkar med ett öga sådär aningen på skoj och puffar mig i axeln antagligen för hundrafemte gången. Hennes skratt får mig att svälja ogillande och se åt ett annat håll. Min blick svävar ut genom fönstret i andra sidan av restaurangen. Med ens önskar jag att jag obemärkt kunde försvinna ut på gatan och in i stadens liv, bland bilar, hus och folk. En promenad kring stadens centrum lockar som en svag viskning.

Jag svarar inte på Angies senaste fråga och istället plockar upp en pomfritt från min tallrik för att lägga den i munnen. Blicken sitter fortfarande limmad på livet utanför restaurangönstret.

 

Där. En läderjacka. Blåa jeans. Brunt flygande hår. En telefon pressad mot örat med ena axeln. Händer som rotar runt i en axelväska som hänger tvärs över en smal kropp som tillhör någon som för några tickande sekunder ser skrämmande lik ut som...Kim! Jag drar efter andan. En chans på miljonen, tänker jag. Omöjligt.

"Vi är ju liksom nästan vänner nu", hör jag Angie säga i bakgrunden. I min ögonvrå ser jag henne plocka en pomfritt från min tallrik samtididgt som hon nuddar min handrygg med sin med flit.

En släng av frustration stryker mig över nacken. Men mina tankar ligger utanför restaurangfönstret. Ju fler sekunder som tickar förbi, desto säkrare är jag på vad mina ögon påstod från första början. Det måste vara Kim.

Tjejen ute på gatan ser uppjagad ut. Munrörelserna avslöjar en hetsig diskussion mellan henne och personen i mobilen. Vad hon än söker efter i handväskan verkar vara spårlöst försvunnet. Hennes blick är intensivt fäst på något ute på gatan och det är inte förrän hon viftar vilt med handen som för att hejda något som jag förstår att hon antagligen vilken sekund som helst kommer stiga in i ett fordon och försvinna.

"Du skulle kunna....Eller hur?...Det skulle vara så kul att...Har du hört talas om Dexter's club?"

Angie pratar på och hennes snack förvandlas till ett dovt mummel, och jag uppfattar endast ett fåtal ord. Samtidigt som hon försöker få ögonkontakt med mig genom att räta på sig, svanka, puta med brösten och luta sig framåt över bordet i vägen för min syn - lägger jag märke till att hon petar på telefonen. Hon placerar den i sin famn så att den är vinklad med dens rygg mot mig. Jag må vara paranoid, men chansen att telefonen filmar mig känns onödigt stor. Min blick flackar över på Angie och hennes urringning. Herrejävlar.

Det är inte konstigt att hon har Mike snurrad runt sitt lillfinger, med bröst som snart hoppar ur den djupa urringningen på hennes topp. Antagligen har hon just dragit toppen längre ner strax före jag fastnade med blicken på dem. Men ändå är det nästan svårt att förstå att Mike, som annars verkar vara en schyst och smart kille, har fastnat för någon som Angie som känns som hans rena rama motsats. Att kändisskapet lockar henne mer än ett ärligt förhållande till Mike är solklart. Jag undrar bara om Mike har förstått det. 

"Vilket hotell bor du på?" frågar hon med en rätt på nyfikenhet.

Jag skakar på huvudet.

"Ledsen, men det är privat", säger jag med en irritation som börjar bli svår att dölja. Blodet pulserar i tinningen. En liten del av mitt fokus kan inte släppa telefonen i hennes famn. Ändå riktas största delen av min koncentration ut mot gatan. Med Angie ivägen är det omöjligt att se om Kim står kvar ute på gatan och mina chanser om att hinna ut och stoppa henne börjar bli enormt små. Ju mer jag tänker på det, desto mer stressad blir jag över att jag kanske skulle ha kunnat ta mig ur min situation med en hjälpande hand från Kim.

"Antagligen Indigo, eller hur?
"Eehm...nej inte det. Ursäkta kan du...", jag ljuger och försöker ursäktande ta mig ut från båset, men Angie ger mig inte chans att ta mig ut.
"Där stannar alltid alla kändisar", säger hon självsäkert, flinar och låtsas omedveten om mina försök att ta mig bort därifårn. "Jag har hört att de har den bästa säkerheten och coolaste pubben".

En liten tanke slår mig om att jag kanske ändå borde ha en säkerhetsvakt i hotellkorridoren de inkommande nätterna. Min blick flackar ner på telefonen i Angies famn. Borde jag ta tag i den och se om jag har rätt. Filmar hon?

"Jag var där en gång när Chris Brown var här. Han är en riktigt skön kille. Vi hängde på samma fest också, på hotellet", säger hon och plockar ännu en pomfritt från min tallrik. "Honom glömmer man inte. Han var ganska full den gången". Angie vänder blicken snett uppåt, biter sig i läppen och ler, skrattar för sig själv som om hon tänker tillbaka på något speciellt roligt minne. Jag kan se att allt är ett skådespel från hennes sida. 

Jag vill verkligen inte veta vad hon tänker på och bannar mig själv över vad mina fantasier redan satts i spel. Usch.

Jag vet inte vad som händer men någonstans spårar hela situationen. Angie lägger en hand på mitt lår och sätter sig närmare. Detta får mig på helspänn. Mitt hårda grepp kring skaftet på gaffeln trycker obehagligt in i min handflata och jag biter mig i kinden med blodsmak som följd. Min blick flyger över restaurangen på jakt efter Mike. Hoppas att han inte får se detta.

"Du?" viskar hon och sätter sig ännu närmare.

Min röst har låst sig. Inte ett ynka patetiskt ljud får jag fram.

"Vad gör du ikväll?" frågar hon med en förförande viskning och för fingrarna över mitt lår.

Jag ryser. Den mat jag nyss satt i munnen sväljer jag fel och hostar därmed till. Det här är för mycket. Min blick flackar mellan Angie, gatan utanför restaurangen, Kim ute på gatan, telefonen i Angies famn.

"Ursäkta..." hostar jag igen och tar tag om hennes handled och flyttar bort handen från mitt lår med en bestämd rörelse.

Med en osäker röst får jag fram vad jag vill ha sagt.

"...du måste flytta på dig".
"Vadå?" undrar Angie oskyldigt och ser oförstått på mig. "Jag trodde att..."

Jag reser mig hastigt, föser uppstressat undan henne så att hennes telefon faller i golvet med skärmen uppåt när hon reser sig. Skärmen spricker. Videoinspelning pågår, visar det i skärmen. Jag visste det. Angie har inte något annat val än att flytta på sig för att plocka upp sin telefon som ligger snett under bordet. Mike dyker upp i samma stund efter vad som känts som en evighet.

"Den sprack!" utbrister Angie.

"Ketchupen var slut", förklarar han som svar på min oställda fråga och tittar oförstående runt sig som om han undrar vad som pågår.
"Jag är färdig här", säger jag irriterat. "Hon är överallt. Se till att hon plockar bort videoinspelningen från sin telefon".

Utan att bry mig om att förklara färdigt och stegar iväg mot ytterdörren, med blicken på gatan och människorna utanför restaurangen. Är Kim kvar där ute? I så fall tänker jag absolut inte låta den chansen gå även om jag är onödigt desperat efter något som kan ta mig ur min situation.

Så fort jag kliver ut på gatan ser jag bussen som ställt sig in till vägen. Jag ser också Kim sätta sig inne i bussens främre del vid fönstret och avsluta det telefonsamtal hon nyss haft. Jag gör en liten handviftning, men lyckas inte få hennes uppmärksamhet.

Min följande idé är kanske inte en av de mest genomtänkta planer jag haft i mitt nittonåriga liv. Vince som står utanför restaurangen och röker ser mig göra världens impulsidé.

"Justin! Vad gör du?!" ropar han i samma stund som jag kliver på bussen strax innan dörrarna stängs bakom min rygg och bussens raspliga motor får bussen att rulla. Chauffören kastar en hastig blick på mig innan hans blick fokuseras på vägen.

"Fem dollar", mumlar han dovt.
Jag plockar fram plånboken och drar fram bankkortet.
"Jag tar inte kort", säger han utan att ens se på mig.

Så fort jag märker att min plånbok inte innehåller några mynt eller sedlar känner jag pinsamhetens panik krypa i magen. Fan fan fan. Ogenomtänkt och otroligt klantigt. Med stor ånger önskar jag med ens att jag inte skulle ha hoppat på bussen. Med hoppet kvar trycker jag ner fingrarna i fickorna för att kanske lirka upp en sedel, men nej. Inget där heller.

"Fem dollar", säger chauffören igen.
"Ehum...jag..."
"Fem dollar. Annars åker du av", muttrar chauffören.

Med svansen mellan benen söker min skamliga blick efter Kim, som sitter och stirrar ut genom fönstret några säten bort.

"Kim", försöker jag med en liten väsning för att inte locka till mig blickar, även om passagerarna i främre delen av bussen redan vänt sina nyfikna blickar åt mitt håll. Nervositeten kryper i nacken. Tänk om någon känner igen mig. Det skulle kunna bli katastrof.

En liten kille, antagligen i yngre skolåldern, har klistrat sina pingisbollstora ögon på mig. Jag känner på mig att han vet. I alla fall misstänker en otrolig likhet mellan mig och mig och den artist jag är.

Stressat försöker jag väsa efter Kims uppmärksamhet igen.

"Kim!".
"Ursäkta tösen, men killen där framme verkar försöka få din uppmärksamhet", säger en äldre dam och petar Kim i axeln från sin plats snett bakom Kim.

Kim ser förvirrat upp och möter min blick. Hennes överraskade min och fallande haka får mig att flina ursäktande och rycka på axlarna. Med en liten pekfingerrörelse försöker jag få henne att komma till mig. Med en oförstående min tar hon sig upp från sitt säte och fram till mig.

"Vad i...gör du här?" undrar hon förvånat och får knappt tag i några ord.
"Har du fem dollar att låna mig?" frågar jag.
"Va?" säger hon och verkar inte förstå vad jag menar.
"Fem dollar, eller så åker han av", säger busschauffören bittert.
"Åh...här!", säger Kim och kastar fram några mynt på det lilla bordet bredvid chauffören. Han muttrar något och fortsätter med att fokusera sig på körandet.

 

Jag följer Kim till hennes plats och sätter mig bredvid. Hon kastar flera gånger oförstående blickar på mig, som om hon tänker säga något men sedan bara skakar på huvudet som om det inte vore något av vikt av vad hon vill ha sagt.

"Vad... Hur? Vad? Alltså, vad fan?", hasplar hon ur sig tyst för att ingen ska höra och hon tittar på mig som om hon fortfarande inte riktigt tagit in vad som nyss hänt.
"Fattar själv inte att jag nyss gjorde det där. Vart går bussen?" flinar jag och tittar försiktigt runt mig som för att checka att jag inte dragit till mig en busspublik. Ingen tittar, förutom den unga killen längst fram med de stora pingisbollögonen som är mig på spåren.

"Alltså, jag förstår inte", säger Kim lågt och skakar på huvudet fortfarande tagen av vad jag nyss gjort. "Jag menar. Varför? Vad gör du mitt inne i stan? ...på ljusa dan...någon måste undra vart du tagit vägen. Var är ditt folk?".
"Mitt folk?", skrattar jag och förstår knappt själv hur jag kan skämta om vad jag nyss gjort.
"Du förstår vad jag menar. Vad tänkte du?" En smula upprördhet skymtar i Kims ögon och kinderna rodnar.
"Jag satt fast. Blev tvungen att komma bort", förklarar jag med sänkt röst för att inte dra till mig några åskådare.
"Satt fast? Hur då satt fast? Du ser inte ut att sitta fast annat än i dig själv."

Jag skrattar och är påväg att svara henne när min telefon börjar ringa. Vince, står det i rutan. Beredd på en utskällning trycker jag telefonen mot örat.

"Vad tusan Justin?! Fattar du hur jäkla nervös jag blev? Får jag fråga hur du i hela helvete kom på att hoppa på en jäkla buss? Får jag fråga vad du tänkte? Vad ska jag säga till Scooter? Vet du vart du är påväg? Tänk om någon ser dig!". Jag låter Vince få ur sig alla frågor innan jag gör något försök att prata. Samtidigt ser jag plötsligt en väldigt stor likhet mellan Vince och Scooter även om det är första gången jag hör Vince upprörd. 

"Jag blev tvungen", säger jag. "Jag såg min chans", förklarar jag och gör mig knappast förstådd.
"Vadå tvungen? Du pratar som om du plötsligt fått ett kraftigt slag av paranoia eller schizofreni! Ska jag ringa psykakuten?"
"Nej, nej", säger jag. "Angie blev för mycket, och så såg jag Kim utanför restaurangen. Att hoppa på bussen var en impulsidé. Kanske inte det smartaste men...", försöker jag.
"Angie? Vadå för mycket? Vad gjorde hon?" Vince är förvånad och verkar inte förstå vad som egentligen skulle ha varit så farligt.
"Filmade i smyg, tafsade och sådan skit". Ju mer jag tänker på det desto mer irriterad blir jag. "Jag fick hjärnsläpp och stack, okej?", lägger jag till och drar ner kepsen längre ner över pannan då jag fortfarande kan känna den unga killens stora pingisbollar till ögon på mig.

"Hmm...jag ska prata med Angie. Jag antar att du har hunnit en bit med bussen. Hoppa inte av bussen själv.  Var bor Kim? Du stiger av där hon stiger av, och ring mig när ni klivit av, så plockar jag upp dig."

"När du gjort dig av med Angie säger jag var jag är. Jag träffar inte henne igen. Hon är galen".
"Jaja, det fixar jag. Vi borde nog hålla det här hemligt för Scooter. Men ring när du hoppar av bussen".
"Jaja, vi hörs. Hejdå", säger jag och lägger på, onödigt nonschalant.

"Vem var det där?" frågar Kim som suttit och försökt följa med i vad jag snackat med Vince om.
"Han som jag arbetar med för tillfället medan jag är här, Vince", förklarar jag.
"Ahaa, och vad sa han?" undrar Kim och verkar fortfarande vänta på en förklaring till mitt lilla konstiga påhitt.
"Han skulle hämta mig sen när vi kliver av", säger jag.
"När vi kliver av? Vi? Jag är påväg hem! Det tar ännu ungefär 20 minuter! Ursäkta men jag kan inte ta med dig hem! Det går inte". Kim ser uppjagad ut. Orolig.

"Vem har sagt att jag ska hem till dig? Jag ska bara kliva av bussen när du kliver av och sedan ringer jag Vince så kommer han och plockar upp mig". Hennes hastiga slutsats gör mig aningen stött. Hon tar mig och mitt dåliga påhitt på för stort allvar.

"Du borde nog ringa honom redan, före vi åker allt för långt in i förorten. Där brukar flera hoppa på bussen, även unga. Sådana som skiter i skolan eller slutar tidigare. Så jag kan lova dig att åtminstone någon kommer att känna igen dig. Just nu råkar du ha tur att de flesta är i skolan, därför mindre chans att du stöter på några...",  Kim och tittar osäkert runt sig, rädd för att kläcka ordet "fans" i bussens luft. "Men jag menar. Risken är ändå för stor".

Bussen stannar vid en hållplats och två tonåriga tjejer kliver på bussen med högljutt tjatter.

"Aah! Jag veet! Han är såå snygg! Synd att han går i parallellklassen. Men är inte du kompis med...". Tjejernas diskussion är högljudd. Antagligen kan hela bussen höra. Jag sänker blicken och vänder ansiktet neråt snett mot Kim, för att inte bli upptäckt. Det är tjejer som de som kan känna igen en sådan som mig. Jag kan känna den ena tjejens blick på mig, när de sätter sig på andra sidan mittgången i samma rad som oss, men efter en stund blir hon iknuffad av sin kompis och ansluter sig igen till diskussionen om parallellklassens snyggaste hunk.

"Vi borde kliva av här", säger Kim. "Annars blir det nog problem".
"Hey, chill", försöker jag viskande. "Du är värre än...".

Kim reser sig och pressar sig förbi mig - ignorerar vad jag försöker säga.

"Kom. Vi stiger av på nästa", uppmanar hon och nyper mig lätt i ärmen att följa efter henne, bakåt mot bussens mitt-dörr.

Tjejen bredvid på andra sidan mittgången tittar upp på mig när jag reser mig. Våra blickar möts för en halv sekund och jag märker hur hon stelnar till av förvåning, samt blir aningen överrumplad. Jag tar mig fram till Kim som stressat står och trampar innanför bussdörren.

"Stanna nu då", muttrar hon för sig själv stressat.
"Kom igen. Ta det lugnt", mumlar jag lågt oh hoppas att tjejen vars blick jag nyss mötte inte uppfattade vem jag var.
"Såg du? Han såg precis ut som...". Jag kan höra tjejen längre fram i bussen. Trots att hon viskar är hon alldeles hörbar.
"Nej! Jag menar allvar. Titta!".

Jag vänder bort huvudet. Fullt medveten om blickarna som riktas mot min nacke.

"Det liknar inte honom det minsta. Han är kortare. Jag läste här om dagen att han är i LA, dejtar Selena igen. Förresten. Vad tusan skulle han göra här? På en buss i Pittsburgh. Sluta vara en sån fan-girl".

Jag pustar ut en aning när bussen stannar och bussdörrarna åker upp. Kim kliver av och går en bit uppför gatan mot en liten konstgalleria till vilken hon öppnar dörren och stiger in. Jag följer henne som en hund.

"Kim? Vad gör vi här?" frågar jag.
"Gömmer dig", svarar hon och traskar längre in i den avlånga gallerian med vita väggar och vitt golv.
"Kom igen Kim. Sluta betée dig som att jag är ett stöldgods! Jag har verkligen inte lust att se på tavlor som ser ut att vara målade av treåringar", säger jag och slår ut handen mot en av tavlorna som inte verkar förreställa något annat än oregelbundna färger klottade på vit duk.

Den krullhåriga, blonda kvinnan bakom den vita disken drar efter andan och ser stött ut.

"Förlåt", säger jag. "De är.. fina... vad de nu än föreställer". 

Kim vänder sig om. Nästan så upprörd att hon blir tårögd.

"Heej, ta det lugnt", säger jag, aningen förvånad över hennes reaktion och lägger en arm runt hennes axlar - väl påmind om hotellkorridorens incident.
"Du fattar inte vilket kaos du är. Vad skulle du ha gjort om tjejerna på bussen känt igen dig? Hur skulle alla i bussen ha reagerat? Ååhh.. du är så...ignorant! Du borde låsas in på hotellet!" hasplar Kim ur sig. Inte det minsta road.

Där står jag och ler. Ler åt det faktum att jag kom undan. Ler åt det faktum att jag står inne i en konstgalleria med meningslös konst. Ler också åt det faktum att jag osmidigt slank undan Angie. Ler åt det faktum att jag är i sällskap av Kim. En snygg, men upprörd Kim. Ler åt det faktum att livet plötsligt blev hundra gånger mer spännande än vad det var för några minuter sedan inne på restaurangen. Ler åt det faktum att jag fått tillbaka en del av mitt vanliga liv. Ler.

 

---

Whoop whoop! Back on track! Sommaren är snart slut och jag har tagit vara på den in i minsta detalj. Därför blev novellen lagt på hyllan en stund. Men nu är jag tillbaka. Jag fick så brottom att lägga ut det här kapitlet att jag inte hann leta upp några fler bilder. Men det är ju texten som räknas, inte sant. ;)

Ha det gött! 

//Väggblomman