★ believe this ★

 

 

Lamslagen med halvöppen mun och blicken stirrandes på mobiltelefonen, eller närmare sagt på det overkligaste textmeddelande som någonsin satt sin fot i inkorgen.

Är det här sant, eller bara ett riktigt dåligt skämt från Carro? Men något säger mig att det till och med från hennes sida skulle vara overkligt att göra något liknande. Detta ligger nämligen en mil längre än vad hennes kreativitet någonsin skulle kunna ta sig till. För att lägga ner en sådan tankeverksamhet för att lura mig skulle det ha krävt att jag gjort något likande mot henne, och vad jag kan komma ihåg hade jag inte så mycket som nuddat ett hårstrå på hennes huvud. Med den slutsatsen dragen kan jag med säkerhet lägga lurendrejeritanken åt sidan. Meddelandet kommer inte från henne. Jag är nästan säker på det.

Men telefonen i handen gör mig inte smartare trots mina slutsatser. Ännu en slutsats jag prövar dra är att jag kanske har blivit galen, eller att jag sover och därmed drömmer. Med ett klassiskt nyp armen läggs det antagandet åt sidan. Det sista troliga antagandet som jag kan tänkas dra är att meddelandet är ärligt, sant och verkligt på alla sätt och vis. Att jag bara ta in sanningen. Att det är lika sant som att jag tidigare idag fick en tröstande kram i hotellkorridoren av precis samma person som nu undrar om jag fortfarande är ledsen. Men till och med kramen är jag osäker på. Kanske jag drömt det också? Inte vore det konstigt, då Allys ständiga Justin Bieber-gnatande alltid går till överdrift.

Hjärtat klappar. Vadå sant? Jag vill fnysa åt den som försöker lura mig. Men saken är den att det inte finns någon som sitter bakom kulisserna och skrattar. Ändå kan jag inte komma över frågan som tickar som ett gammalt klockur; Varför skulle han lägga ner tid på att få tag i min nummer för att skicka och undra om jag fortfarande är ledsen? Han vet ju knappt vem jag är!

I huvudet går jag igenom hotellkorridoren på femte våningen och försöker komma ihåg i vilken ordning hotellrummens numror går. Är det verkligen så. Är jag helt bombsäker? Är 524:an Justins rum?

Efter att ha tagit min hjärnaktivitet upp över onaturliga höjder med hundratiotusen frågor om sanningen bara är en illusion, plockar jag ner mig själv på jorden igen och knapprar in ett svar. Ett lättsamt svar för att inte låta paranoid. Såklart får jag en ångestkänsla efter att jag klickat på sänd-knappen. Varför skrev jag det där om "prinsessaga med rosa tusch och glitter"? Dumt...fånigt. Skrattretande.

Knappt en halv minut senare dyker ett nytt meddelande ner i inkorgen. Och trots att jag vill se på meddelandet med tvivel, speciellt gällande dess sändare kan jag inte annat än konstatera att det måste vara Justin.

Sekunden senare är jag smart nog att göra en kontaktsökning på numret. En liten rysning attackerar mig och skjuter magnifika raketer i magen när svaret på kontakt-sökningen står skrivet i dataskärmen, vilket bekräftar att det är han på riktigt och inte bara en snabbdragen slutsats. En löjlig tanke jag mer än gärna vill slå ur kroppen och framför allt ur huvudet är den överväldigande känslan av att ha blivit starstruck för ett par sekunder. Kinderna rodnar, blodet rusar och jag är borttappad i stjärnglansens blindo. Löjligt löjligt, bannar jag i bakhuvudet. Bieber fever. Nej nej. Definitivt inte jag. Min syster, men inte jag. Skulle det ha varit Brad Pitt, Johnny Depp eller Heath Ledger skulle jag ha sprungit in i väggen med ett pipande skrik av blind lycka.

Medan jag mentalt sparkar mig på smalbenet för att få fötterna ner i verklighetens gyttja svarar jag på nästa meddelande. I svaret drar han upp i mitt löjliga snack om glitter och rosa tusch, och det finns ingen återvändo. Trots att jag gör ett försök att samla mina logiska tankar och verka sansad och klar känns det omöjligt att styra samtalet in på någon vettig väg. En del i mig som jag aldrig mött på tidigare, har en overklig lust att sprinta runt huset ett varv eller två. Håller jag på att bli tokig? En del av mig påminner mig själv att jag redan mött honom och därför inte behöver jaga upp mig över ett sms, medan den andra delen av mig är Ally sju år, galen av lycka och besatthet när det gäller Justin "föredetta-hårflippen" Bieber.

Skärpning, muttrar jag och tänker på Ally som jag så gärna skulle vilja berätta för. En lycka för henne som bara ligger på en systers ordvals avstånd. Men hotellreglerna gäller också på fritiden. Tystnadsplikten är en del av arbetskontraktet.

Justins och min lilla glitterdiskussion tar inte slut förrän han plötsligt undrar vad namnet på min hund är. När han får svaret på sin fråga erkänner han efteråt ett par fjantiga namn han påstått sig ha trott att kanske var rätt. Hans namnförslag får mig att brista ut i ett litet skratt och rulla över på rygg. Vad tusan sysslar han med? Ännu trycker tvivlet på - om det verkligen är han i andra ändan av nätverket.

När mamma ropar kommenderande på Ally och mig från nedre våningen en stund senare sticks en liten nål i min bubbla där jag sitter med båda händerna greppad om telefon, i väntan på ett svar på vad jag nyss skrivit i diskussionen - om hur han fått tag min nummer.

Mamma har tydligen något viktigt att berätta och kräver en diskussion med oss vid matbordet, något som sällan sker. Detta bådar inte gott, tänker jag och sticker ner telefonen i bakfickan på mina jeans med en suck och kilar ner till köket. Det har inga goda nyheter. Något jag redan kunnat förutspå, eftersom jag vet mer om hon och pappa än vad hon anar. Hennes ansikte speglar nervositet, stress och osäkerhet genast jag kommer in i köket. Ally sitter redan vid matbordet och pillar på bordskanten, omedveten om vad som försiggår.

"Vad är det?" undrar Ally. "Var är pappa? Är DJ sjuk? Ska vi flytta?". Frågorna bubblar ur henne. Och jag kan knappt föreställa mig hur mamma ska ta sig till för att förklara för min syster hur vår familj sakta men säkert kommer att falla i sär i miserabla bitar av tårar, sorg och förödelse. Något jag redan fått smaka på.

"Nej Ally", säger mamma nervöst med bruten röst och sätter sig mitt emot oss på andra sidan av bordet. "Jag vet inte hur jag ska säga det här för att ni inte ska oroa er..." 

Jag vill inte se mamma i ögonen. Istället fokuserar jag blicken på händerna i min famn och känner hur min mobil vibrerar i bakfickan. Ett sms, tolkar jag utifrån den korta vibrationssignalen. Justin? Otåligheten i att behöva vänta på att se på telefonen gör mig rastlös och en av mina fingernaglar blir byte för de andra fingrarnas våldsamma rivande och slitande för att få nageln att gå av. Mobbning av fingernaglar. Orättvisa. Fem mot en.

"...pappa och jag är inte riktigt överrens just nu. Vi har bestämt att ta en liten paus från varandra, så att vi kan tänka klarare och försöka arbeta på att bli sams igen..." Hon försöker sig på ett svagt leende. "Det är ingen fara. Vi vill bara ta en paus från att bråka". 

Jag kastar en snabb blick upp på henne under min långa pannlugg som rymt från sin plats bakom mina öron. Mammas blick är riktad mot Ally som med oförstående valpögon inte för allt i världen kan förstå vad mamma pratar om.

"När kommer pappa hem?" undrar Ally. 

"Han...jobbar", svarar mamma tvekande.
"Men när kommer han hem?" fortsätter Ally.
"Jag vet inte...han har massor att göra och...". Mamma blir tvungen att ljuga. Och det gör ont i mig att se henne behöva göra så mot sin unga dotter, medan jag ska sitta och lyssna på och acceptera allt.
"Men ni kan ju bli sams igen när pappa kommer hem. Då kan ni prata och skaka hand. Så gör vi i skolan om någon är osams. Då säger man förlåt och skakar varandras händer. Då blir man sams igen", avbryter Ally som inte förstår skillnaden mellan att bli sams över ett hopprep och hur djupt såren sitter i mammas och pappas relation. 

Vid det här laget har en kvävande klump i halsen växt på mig och jag kan inte längre sitta tyst och hålla tillbaka tårarna. Jag reser mig våldsamt så att stolen skrapar mot golvet.

"Fixa det här!" morrar jag åt mamma och ger henne den kallaste blick mina tåriga ögon kan åstadkomma innan jag stegar iväg mot mitt rum med snabba steg. Kanske var jag lite väl arg mot henne, men som jag ser det kunde verkligen mamma och pappa kämpa lite för varandra, i alla fall för min systers skull. Det är hon som ska leva med deras splittring. Inte jag. Jag flyttar ändå ut snart. 

På mitt rum brister jag ut i fullständig gråt. Jag sparkar av mig jeansen. Drar av mig långärman och kryper ner under täcket, gråtandes. Vad som än väntar i telefonen är som bortglömt. Min värld går sönder och det finns inget jag kan göra åt det. Absolut inget. Med endast den hopplösa tanken i huvudet somnar jag in i en orolig sömn som sliter mig mellan olika mardrömmar och väcker mig flera gånger under natten, endast för att somna om och fortsätta vada i mardrömmarnas melankoliska land.

Morgonen kommer som min räddning, men också med en huvudvärk och en slutkörd tankeförmåga. Mamma kikar försiktigt in i mitt rum och påminner mig med en vänligare röst än normalt att skolan väntar. Jag gömmer mig under täcket och visar inget tecken på att över huvud taget stiga upp för att möta denna dag.

Tio minuter senare kommer mamma in på mitt rum igen och jag kan känna i sängens madrass att hon satt sig på sängkanten.

"Kimberly, ska du inte stiga upp?" frågar hon vänligt och klappar försiktigt på mitt täcke.
Jag gör inget försök till att svara. Det finns ingen plan i vad jag sysslar med, endast uppgivenhet. Jag orkar inte. Inte idag. Och hon kan inte tvinga mig.
"Jag mår verkligen dåligt över att dra in Ally och dig i mitt och pappas problem, men vi försöker verkligen fixa det. Vi vill verkligen att det ska fungera. Men ibland gör det bara inte det. Och därför behöver vi en paus från varandra. För att kunna tänka klart och reda ut på vilka sidor vi står".
"Vadå sidor?" mumlar jag under täcket. "Ni står ju fan på samma sida. Gör ni inte?"
"Det är inte så enkelt Kim, det vet du".

Jag svarar inte, eftersom jag vet att hon har rätt. Kärlek är inte lätt, speciellt om den tagit slut och gått skilda vägar. Mamma säger inget på en stund och klappar mig lugnt över ryggen ovanpå täcket.

"Ska du inte stiga upp nu?", undrar hon igen. Snarare som att hon ber mig, än frågar. 

Jag skakar på huvudet under täcket, även om jag inte är säker på om hon uppfattar rörelsen.

"Jag ringer skolan då och säger att du är sjuk", säger mamma och reser sig med en uppgiven suck. "Men det här gäller endast för idag, jag hoppas du förstår det".

Hon lämnar mitt rum och en liten våg av överraskande lättnad sköljer över mig. Mamma brukar aldrig ge upp så där lätt.

Ingen skola. Jag kan sova hela dagenom jag vill. Något som låter väldigt tilltalande, men oerhört omöjligt. Jag är alldeles för vaken för att kunna somna om.

Så fort Ally och mamma har åkt klär jag på mig och går ut på en promenad med DJ runt några kvarter. Då kommer jag ihåg den galna gårdagen. Kramen, tårarna och textmeddelande efter textmeddelande. Just då plingar det till i telefonen. Mitt hjärta tar ett skutt.

Men det är inte Justin. Det är Lynn.

Var är du?? 

Jag svarar:

Tung natt. Känner mig lite dålig. Hemma.

Vilket är en halv lögn. Jag mår fint.

Lynn skriver:

Okej. Ta hand om dig! Saknar dig...redan. <3

Jag skriver:

<3

Än en gång plingar det till i telefonen innan jag hinner lägga den i fickan. Redan har jag hunnit anta att det är Lynn, när mitt hjärta tar ett nytt överraskande skutt. Ian. Honom hade jag totalt glömt bort att jag skickade sms till igår.

Hej! Visst kan vi hitta på något! När slutar du skolan?
Jag skulle kunna plocka upp dig när du slutar.

Livspumparen i bröstkorgen höjer tempot. Vad borde jag svara? Nervositet och entusiasm blandar sig i magens mixer. Vad ska jag annars göra idag annat än sitta hemma? Med skakig hand trycker jag in ett svar.

Åkte inte till skolan. Ute och går med hunden. Vgd?

Ian skriver;

Skippar du skolan sådär annars bara, eller är du sjuk?
Jag är på jobb, men du kan gärna få hålla mig sällskap
om du inte har något emot att hänga bland olja och bilar. ;) 

Jag skriver;

Låter inte så tokigt. :)
Var ligger stället? Vet inte hur jag ska ta mig dit.

Ian skriver;

Ingen fara, jag kan plocka upp dig. Visst bor du i sydstan?

Allt händer så snabbt, och plötsligt har jag skickat iväg min vägadress till Ian i väntan på att han ska hitta hit och plocka upp mig. Min lilla promenad med hunden får ett abrupt slut och jag halvspringer hela vägen hem med DJ bredvid mig som glatt ökar farten och antagligen tror att det är någon slags lek.

Så fort jag kommer in genom ytterdörren får jag en vridande ångest. Det är knappt så att jag förstått att jag ska träffa Ian som jag inte sett sedan festen i lördags. Vi känner knappt varandra. Och vid tanken på att jag inte var nykter senast vi sågs, blir jag genast obehagligt nervös. Den oro som jag bygger upp medan jag stressar runt hemma bryter ut till en jobbig klädångest. Byxorna byter jag tre gånger och tröjan ännu fler gånger innan jag igen drar på mig den samma blus som jag hade på mig från första början även om den har en svag svettlukt. Den får parfymen dölja. Men jag upptäcker strax efter några tryck på parfymflaskans pump att jag luktar lika starkt som om jag badat i flaskan. Med en våt handduk försöker jag ångestfyllt torka bort det mesta. 

Hästsvansen som jag satte upp före promenaden drar jag nu ur. Några hastiga borsttag får räcka genom mitt inte helt rena hår. Någon dusch hinner jag ine ta. Skorna i hallen flyger till höger och vänster där jag går fram som en torped på jakt efter mina svarta läderkängor som jag är säker på att borde ha befunnit sig i farstuskåpet. DJ står oroligt och ser på. Inga skor hittas.

"ÅÅÅHHH!!" morrar jag för mig själv när jag hör en bil svänga upp på infarten. "VAR TUSAN ÄR NI?"

DJ ser på mig med huvudet på sne och vänder sig mot ytterdörren. Han noterade också att någon kom.

"Vet du vem som tagit dom?" frågar jag honom medan jag slänger tillbaka skorna som jag dragit ut från skåpet. Då plingar det på dörren.

Hastigt drar jag fingrarna genom håret, ägnar en halv sekund åt att kasta en blick på mig i farstuspegeln för att göra en grundcheck. Näsan är på plats, ögonen hänger inte i nervtrådar och tänderna sitter där de ska. Grundcheck, som sagt. Att maskaran redan färgat av sig på mitt ena ögonlock är en bisak - något som ett snabbt drag med spott på fingret löser innan jag öppnar dörren och ler tafatt.

"Hej!" säger Ian och visar sin fina jämna tandrad med ett brett leende.

Han är lång. Längre än vad jag kommer ihåg. Håret är kort, brunt och ruffsigt. Den rutiga skjorta han har på sig är antagligen hans arbetsskjorta - den ser ut att komma direkt från en bilverkstads cementgolv. En svag lukt av olja och bensin omger honom.

Rodnaden i mina kinder ligger inte långt borta. Han är snyggare än vad jag kommer ihåg.

"Hej!", säger jag. "Kom in och vänta. Jag ska bara...eh...hämta jackan, skorna...ja ehm..." säger jag osäkert och låter honom siga in genom dörren.

Ian tar ett par steg in, stannar och tittar nyfiket runt sig. Hans gråblåa ögon ler som om han skulle se något roligt i situationen.

 

"Vad?" undrar jag.
"Nejdå, inget", säger han. "Tror bara jag ska hålla mig från väggarna. Det är väldigt vitt här", säger han och ger de omringande farstuväggarna en blick. "Jag borde kanske ha bytt tröja".
"Äh, ingen fara", skrattar jag och drar på mig mina vanliga converser samt rycker min jacka från en krok och plockar upp handväskan från golvet".
"Jag vet inte, men borde du inte byta tröja?" undrar han plötsligt och ger min ljusa tröja en snabb blick.
"Hurså?" frågar jag och tänker på hur många stressiga minuter jag redan stått och dragit på och av tröja efter tröja. Vad menar han? Är det inte tillräckligt? Vad är problemet?
"Ehm, det är absolut inget fel med tröjan, men efter en visit i bilverkstaden är den nog inte lika ljus, misstänker jag. Bara en varning liksom", säger han och biter sig tvivlande i underläppen.
"Jag hade ju inte tänkt åla mig fram längs golvet, men jag har ju ingen aning vad du tänkt göra. Ta mig till fånga och släpa mig i fötterna kanske?" häver jag ur mig aningen väl stöddigt, fortfarande med klädångesten i tankarna.
"Okej", säger Ian och höjer händerna ursäktande. "Kom så åker vi".

Ian kör en äldre svart toyota som inte verkar fungera helt som den ska. Den morrar som ett argt monster när han gasar och några stötdämpare verkar inte finnas kvar.

"Är det din bil?" frågar jag utan att försöka låta dömande, trots bilens brister.
"Ja. Egentligen var det en gammal gubbes bil, men han skänkte bort den till oss på verkstaden efter att han fått räkningen över vad alla reparationer skulle kosta, så han köpte en ny istället. Den här är knappt värd hundralappen, men jag gillar den ändå. Den behöver bara fixas upp, putsas och lackas om".
"Så det är den här som du fixar på om dagarna då, eller"
"Nej, den här skruvar jag bara med på fritiden. På verkstaden fixar vi kundernas bilar".
"Jahaa", svarar jag och nickar förstående, känner mig dum för att inte tänkt ut det själv.

Det blir tyst en stund och jag känner mig aningen fånig för att jag inte kommer på något att säga. Ian verkar inte känna samma press på att tala som jag gör. Han trummar avslappnat med fingrarna mot bilens ratt i takt till låtar som spelas i bilradion. Han är så lång att han nästan slår knäna i ratten. De slitna blåa jeansen han har på sig är lika skitiga som hans skjorta och de sitter tajta över hans mellangärde och lår när han sitter på det sättet som han gör. Jag kommer på mig själv med att sitta och glo på honom och låter genast blicken sväva generat ut genom passagerarfönstret.

"Så...", börjar Ian och bryter isen. "...får jag fråga varför du skippade skolan idag? Har ni prov eller?"

Jag vänder tillbaka blicken mot honom.

"Jag bara kände för det", svarar jag och möter hans sneda leende och undrande klara ögon.
"Är det något som du ofta 'känner' för?" frågar han och lägger tyngd på "känner", som om skolschemat till stor del styrdes av mina känslor.
"Nej, jag sov bara så otroligt dåligt i natt", svarar jag och smakar på förslaget om jag borde släppa ut min familjs problem inför Ian. Antagligen inte, nej. Förslaget sväljs.

En kort stund senare svänger Ian in på ett område som omges av järnstängsel. På insidan står ett flertal bilar parkerade på en stor parkering framför en hall. Bilarna är blandade mellan allt från skrot till lyx.

Ian parkerar Toyotan framför en av de stora nedfällda halldörrarna till verkstaden och stänger av monstret till bilmotor.

"Välkommen till Sommers Bil Service", säger Ian med en suck och flinar. Han puffar upp sin dörr och kliver ur. Jag tar efter honom och gör likadant. Som en hund tassar jag efter honom när han går in genom en plåtdörr i den stora stängda halldörren. Så fort vi är på insidan slår lukten av bensin, olja och avgas mig i ansiktet. Här står flera bilar på rad bredvid varandra med ett fåtal arbetande mekaniker som meckar och fixar, ovan och under.

"Hur många jobbar här egentligen?" frågar jag Ian som går fram till en röd gammal Ford.
"Vi är fem med mig inräknad. Pappa gör bara pappersjobb nuförtiden, så han sitter bara på kontoret där uppe", säger Ian och pekar mot trappan en bit bort som leder upp till en utbygd liten övrevåning ovanför en del av hallens bortre ända.
"Är ni så lite? Ni verkar ju ha sjukt många bilar här". Jag räknar tyst bilarna som står i hallen. Sju stycken pluss Cabriolén under kontorsdelen.
"Jo, vi har nog alltid jobb att göra, men oftast är det bara smågrejer som ska fixas. Sådant som inte gått genom besiktningen, till exempel lampor och bromsar", förklarar Ian tålmodigt.

Ian lyfter på locket till Fordens motorhuv och börjar skruva på något. För mig ser det hela ut som en inre svartoljad robotmanick som har en mängd sladdar och järndelar som bara leder någonstans för att göra mig förvirrad. Därför låter jag bli att fråga något om vad han gör. Jag är nöjd med att se på, vandra runt i hallen och småpeta nyfiket på saker och ting. Den Cabriolén under kontoret ser lockande ut, men i och med att kontoret ligger strax ovanför vågar jag inte gå dit i rädsla att möta Ians pappa.

"Kim!", ropar Ian när jag står borta vid en hylla och småpetar på skruvar och små järndelar som fyller hyllan. Jag lägger ner den silvermutter jag fingrat på och går tillbaka till Ian.

"Ja?" frågar jag.
"Kan du pröva vrida igång motorn när jag säger till?" frågar han. "Jag vill se om högra farmlyktan tänds när jag håller fast en grej här".
Jag stiger lydigt in i bilen och vrider igång den så att motorn börjar brumma.
"Okej, pröva att sätta på helbelysningen också".
"Var sitter den?", frågar jag och försöker vrida på de olika spakarna som står ut bakom ratten. I misstag lyckas jag både sätta igång vindrutstorkarna och spolarvätskan innan helbelysingen kommer på.

Ian skrattar.

"Går det bra där inne?" skrockar han och ser underhållen ut.
"Jo visst!", säger jag och har svårt att hålla mig från skratt för mitt klanteri.

Efter en stunds prövande lyckas Ian fixa lyktan på bilen och undrar om vi ska ta en liten sväng med den.

"Får vi det?", undrar jag.
"Jadå. Vi bytte bromsklossarna på bilen igår och därför bör den testas".
"Och det testade ni inte igår?"
"Nej, jag hann inte", säger han och ler finurligt.
Jag misstänker att bilen redan varit på sin testrunda.
"Okej", säger jag och kliver ur bilen för att plocka upp min handväska som ligger på cementgolvet bredvid bilen.
"Har du körkort?" frågar Ian och smäller igen locket på motorhuven.
"Va? Hurså?"
"Har du det?" frågar Ian igen medan han drar av sig den skitiga skjortan och plockar upp en huvtröja som ligger på en stol bredvid en av de stora halldörrarna.
"Eh..ja?", svarar jag och hänger min väska över axeln.
"Bra, då kör du", säger Ian och flinar finurligt.
"Nej! Verkligen inte!", protesterar jag och skyndar mig fram till passagerardörren.

"Paul? Stänger du porten efter oss?" hojtar Ian till killen som meckar med bilen bredvid Forden.
"Jadå!", svarar den skäggiga mannen utan att titta upp.

Ian trycker på en knapp bredvid hallporten och dörren hissas upp mot taket.

Dum som jag är står jag och drar en längre stund i Fordens passagerardörr utan att jag lyckas öppna den. Ändå är jag helt säker att dörren inte är låst, då pinnen strax innanför fönsterrutan är uppe och inte nere.

"Den där fungerar inte", skrattar Ian och skyndar sig till förardörren och smiter in. Han kryper över växellådan och sätter sig i passagerarsätet och vinkar flinande åt mig att gå runt. Med tunga steg traskar jag runt bilen mot förarsätet, medveten om att vi är dömd att dö i en bilkrasch. Jag har inte kört på ett år, sedan jag råkade skrapa upp pappas bil genom att köra in i en stolpe på en Walmart-parkering. Och jag överväger tungt att berätta min fåniga kraschhistoria för Ian så att han vet vilken katastrofalt usel förare han har att göra med.

"Ian, jag tror inte det här är en bra idé", säger jag och kikar in på honom genom förardörren.
"Hurså?"
"Jag har inte kört på ett år", förklarar jag och hoppas att han inte tänker börja fråga varför.
"Varför?"
Fan.
"För att jag...kraschade pappas bil in i en stolpe", mumlar jag och ställer mig rak för att inte behöva visa mitt rodnande ansikte.
"Då börjar det väl bli dags att köra igen, tycker jag", säger Ian som om det vore det självklara.
"I en bil som varken är min eller din?! Nej tack! Jag tänker inte krascha någon annans bil", muttrar jag bestämd och lägger protesterande armarna i kors och tar ett steg bakåt.

Ian klappa på förarsätet.

"Ingen ska krascha någon bil idag. Seså. Sätt dig", manar Ian lugnt och hukar sig fram mot förardörren för att se mig. "Kom igen nu". 

Valpögon. Förbaskade valpögon.

Uppgivet sätter jag mig i förarsätet och drar igen dörren onödigt hårt med en smäll.

"Bra! Kommer du ihåg hur man växlar?"
"Jag tror det", muttrar jag och startar bilen och håller in kopplingen med vänsterfoten, samtidigt som jag försöker växla med hackiga tag.
"Ettan är lite trög att få i. Tryck den neråt en aning så borde den haka fast", förklarar Ian och jag förstår genast att han redan kört bilen en gång.
"Lögnare. Du sa att du inte kört den!"
"Det sa jag inte", flinar Ian. "Jag körde in den i garaget när den kom hit. Endast det".
Jag fnyser.
Ian skrattar åt mig och suckar.
"Kör genom porten och ut till höger", uppmanar han.
"Ut på vägen? Är du galen?"
"Vägen, ja. Galen, nej.".

Jag ger upp. Jag gör som han säger och håller hårt i ratten med båda händerna och bestämmer mig för att köra högst 40km/h. Ian får säg vad han vill. Det är jag som kör.

"Det är 60 här", påpekar Ian.

Jag svarar inte och gasar inte upp.

"Okej. Kör sakta då. Men det är större risk att polisen stannar dig om du kör 40. Snart blir det 80. Och då blir du definitivt fast ifall vi möter dem."

En bit av min envishet blir tvungen att ge sig och jag trycker försiktigt på gasen och får upp en fart på 70km/h.

"Fint", berömmer Ian och ler. Jag kan inte avgöra om han tycker jag är fånigt rolig eller om han verkligen menade allvar - att jag kör fint. Knappast. Härmed har jag redan förlorat för längesedan med min envishet och jag blir tvungen att sudda ut den aningen sura stämingen jag själv besitter.

"Så, hur känner du Carro?" frågar jag för att få honom att tänka på något annat än min körning, även om jag själv spänner blicken hårt i vägen framför mig - rädd att faran lurar i asfalten.
"Ehm...Carro? Vi har nog känt varandra rätt länge. Alltid hängt i samma kompiskrets", säger han och rycker på axlarna. "Hurså? Har hon sagt något?"
"Som vadå?" undrar jag.
"Ingen aning. Carro är Carro. Säger alltid för mycket. Och allt stämmer inte. Hon gillar att vara ett kugghjul i ryktesspridning".
"Så...är det något speciellt rykte som hon stämplat dig med?" frågar jag nyfiket och flinar retfullt mot vägen - fortfarande för rädd att släppa vägen med blicken.
"Sväng vänster här...Nej, inte vad jag kommer på, men frågar man Carro hittar hon nog på något".
"Som vadå?" frågar jag upprepande och fiskar efter svar samtidigt som jag lyckas växla ner och svänga. Jag kan inte låta bli att undra om Carro hade något att göra med ryktesspridningen gällande Ian och hans ex-flickvän som dumpade honom.
"Värst vad du var nyfiken då?" säger Ian och skrattar. "Du är definitivt på jakt efter något, eller hur?"
"Eeh, nää. Jag bara undrar liksom", försöker jag förklara oskyldigt.
"Jahaa, för Carro har knappast nämnt något om mig eftersom hon hälsade via dig här om dagen", säger Ian sarkastiskt och himlar med ögonen - något jag kan se i ögonvrån.

Jag rodnar. Att bli tagen på bar gärning verkar bli min professionella talang. 

"Så vad sa hon?" pressar Ian.
"Inget särskilt", försöker jag.
"Vad är inget särskilt?"
"Euhm...inget du inte redan vet". Jag vill inte diskutera det här.
"Vad vet jag redan?"
"Det vet ju du". Den här diskussionen leder ingen vart.
"Som att..?" pressar Ian.
"...att du är singel och...", säger jag med stänger munnen tvärt. Det vore dumt att berätta att Carro redan berättade för mig om Ians ex-flickväns dumpning. Jag vill inte göra Ian och Carro osams, eller själv bli osams med Ian.
"Och vadå?"

Jag känner på mig att Ian vet vad jag tänkte säga.

"Inget mer, tror jag".
"Inget om att jag blev dumpad, eller att det var min idiot till bror som kom emellan?" undrar Ian och höjer på ett av sina ögonbryn. Allvaret i hans blick är djupt. 

Min blick flackar hastigt från vägen till Ian. Jag vet inte vad jag ska säga. Han kan antagligen läsa av mitt tafatta utryck att jag redan visste om det.

Ian suckar.

"Såklart hon berättade", säger han och suckar igen.

"Ian, förlåt. Det var inte meningen att diskutera det där", försöker jag medlidsamt och känner hur jag dragit ämnet alldeles för långt i misstag.
"Nej, det behöver du inte vara. Det där var längesedan. Men jag kan inte fatta att Carro fortfarande drar upp den där förbannade skiten innan jag ens själv hinner öppna käften". Hans käkar spänns när han sväljer.
"Du? Jag kan köra 80 om du vill", försöker jag och ler för att få honom på bättre humör igen.

Ian börjar skratta och ser på mig med en frågande min. 

"Wow! Kan du det? Det vore en ära att få se dig köra 80!", skrockar han sarkastiskt och drar fingrarna genom sitt rufsiga hår.

Jag får påminna mig själv om att hålla ögonen på vägen. Sakta men säkert stiger hastighetsmetaren till 80, och jag kan till och med känna av en sprallig känsla av spänning. Jag kör igen! På riktigt!

"Det där gick ju bra". Ian berömmer och ler triumfierat när jag vrider av motorn utanför bilverkstaden.
"Visst", svarar jag, aningen sammanbitet. "Men jag gillar fortfarande inte att du fick mig att köra en kunds bil, även om den är skruttig och gammal. Jag skulle verkligen inte ha råd att betala för den här om jag råkade krascha".
"Men nu gjorde du ju inte det och det gick ju hur bra som helst. Kanske jag borde anställa dig som min testchaufför", hittar Ian på och låtsas överväga idén.
"Det jobbet tackar jag nog nej till. Nästa gång kör du".
"Nästa gång?" frågar Ian med spelad häpnad. "Blir det en nästa gång också? Var det så kul att hänga här?"
"Jag har inget emot bilverkstäder", svarar jag och rycker på axlarna.
Ian ler och tittar sedan ut genom passagerarfönstet tankefullt.
"Jag borde köra in bilen", säger han. "Eller tror du att du klarar det? Den ska köras in ovanpå räls-hissen, jag måste göra en dubbelkontroll på avgasröret. Det lät som om det kanske är hål på det."
"Du får köra. Sedan borde du köra hem mig. Mamma har matpaus och brukar äta hemma. Jag kan tänka mig att hon får spratt om jag inte är där och spelar sjuk i sängen". 

Ian nickar.

Jag knäpper upp mitt bilbälte och tar tag i dörrhandtaget för att skjuta upp dörren. Men dörren sitter fast. 

"Minns jag fel, eller var det faktiskt den här som inte gick att öppna?" frågar jag Ian som också ser förvånad ut.
"Nej, det är passagerardörren som krånglar", säger han samtidigt som en fundersam rynka bildas mellan hans ögonbryn.
"Pröva skjuta din tyngd mot den", föreslår han.

Jag tar en liten sats och dunkar min axel mot dörren, men dörren åker inte upp. Ian verkar tycka att det är lustigt och börjar skratta.

"Trevligt! Vi är instängda. Jag tror du drog igen den lite väl hårt när vi skulle dra".
"Skyller du på mig? Det var du som lät mig köra!" klagar jag men kan precis som han inte hålla mig för skratt.
"Vänta. Luta dig bakåt. Kanske jag kan sparka upp den?"

Jag lutar mig bakåt aningen förskräckt - rädd att få en spark - och försöker förvinna in i bilsätet, medan Ian vecklar ut sina ben över mina och sparkar hårt mot dörren. Efter tre sparkar åker den upp och Ian drar tillbaka sina ben över på passagerarsidan.

"Shit också! Jag blir nog tvungen att fixa dörrarna. Jag tror jag sparkade sönder låset", säger han och lutar sig över mig för att kika närmare på det trasiga låset varifrån en metallbit flög iväg.

Det känns pinsamt över hur medvetan jag är att hans axel nuddar mina bröst när han böjer sig framåt. Samt kan jag också känna den svaga doften av hans deodorant. 

Ian sätter sig upp igen och sätter sin hand - vad jag vill tolka som ett misstag - på mitt lår för att ta sig upp.

Det finns inget övernaturligt gnister, eller någon som att tiden stannar upp i vår omgivning. Men vi stannar upp. Ian och jag. Plötsligt är vi så nära att våra näsor kunde krocka. Ögonkontakt. Och där, precis just då känns det som att vi vet vad den andra tänker, även om läget kanske inte är det bästa. Vi har ju inte ens hunnit äta lunch, eller gått på bio, eller hållit hand, eller frågat om lunchen räknades som en dejt, eller flörtat sanslöst, eller ens tittat frågande på varandra och undrat - är det okej att jag kysser dig?

Det bara händer. Hans varma läppar mot mina tafatta. Andedräkter som blandas, en svag smak av människa, läppar och hud. Bloder rusar. Jag var inte beredd, knappast var han det heller. Eller? Tusen tankar kör genom huvudet i onormalt snabb hastighet.

 

Hade han planerat det här? Jag har inte kysst någon på evigheter! Vad menar han med det här? Betyder det något? När kysste jag egentligen någon senast? Gillar jag honom? Gillar han mig, eller är jag bara ett slit och släng? Tankeräkning,slutsats; ett år sedan jag kysste någon senast...på riktigt?! Var det så länge sedan?! Ians läppar. Snygg...snygg..snygg. Men, vill jag det här? Men för sjutton lugna ner dig! Du blir ju fan inte gift eller på smällen av en kyss!

Som om mitt huvud inte var sprängladdat av tankar tillräcklig, vibrerar min telefon i bakfickan och får mig att haja till och dra mig bakåt. Att en liten tanke kan få allt annat att sluta knuffas om könummer när det ändå är kaos i hjärnkontoret - stiger denna lilla tanke in genom dörrarna och får resten att stanna upp.

Ians ögon är varma och fukuserade på mig. Det var en bra kyss. Ändå flaxar mina tankar iväg. De styrs med järnhand av en liten undran bland mina bråkande hjärnhalvor som inte kommer överrens om vad som bör prioriteras tankemässigt.

Telefonen...Ian...kyssen...telefonen... meddelandet...kyssen...telefonen...
... Justin?

ÄNTLIGEN! Igen tog det väldigt länge att få ett kapitel publicerat! Ni får fortsätta med att hålla hoppet uppe, jag tänker verkligen inte sluta skriva nu! Har ett socialt "busy life" just nu, men förhoppningsvis blir det mera tid över så fort sommarjobbet börjar och det blir lugnare. :)

Berätta vad ni tycker om detta sjukligt långa kapitel! 

Btw! Första bilden är Felicias! 

// väggblomman