★ believe this ★

 

Mitt huvud är inte helt och hållet på plats när jag ska ta mig in på mitt hotellrum efter mötet med Kim. Jag står länge och drar mitt kort i fel lås - alltså fel dörr, innan jag förstår vad jag sysslar med.

Väl inne på hotellrummet stannar jag innanför dörren och skummar med blicken över rummet, osäker på vad jag borde göra härnäst. Vad gör folk när känslan av tomhet är närmare än vad den borde? En liten panik slår mig - rädslan över att sjunka in i min förkylningsdepression igen.

Det är dumt att påstå att jag borde vara van vid gråtande människor. Ett sådant påstående är fel på alla sätt och vis. Den hjälplösa känslan som alltid översvämmar mig varenda gång någon gråter är som en evig paradox. Omöjlig att tackla. Ändå kändes det annorlunda att trösta någon som inte grät av lycka eller entusiasm över att träffa mig. Denna gång kändes det som om jag faktiskt var till lite tröst i alla fall. Med gråtande fans hjälpte det aldrig att kramas, då de alltid blev paralyserade och därmed ännu svårare att få kontakt med. Att trösta Kim gav mig en inblick i något annat. En kick av tung verklighet. Nästan som om det vore en lättnad att veta att det finns andra saker att gråta över än överdrivet idoliserade typer som mig.

Jag försöker föreställa mig att jag var till tröst, ändå grät hon mer när hon gick från mig än när jag träffade henne. Och det stämde ju inte riktigt in på vad jag trodde jag lyckats åstadkomma i tröstandets väg. Det fastklistrade minnet av det rödsvullna ansiktet, det slarvigt uppsatta håret, hennes ögon översvämmade av tårar och den sorg som omringade henne i luften. Tyngden. Frågan låg fortfarande i mitt bakhuvud när jag steg in i mitt hotellrum. Vad kunde ha hänt för att göra henne så ledsen?

Det är en omöjlighet att inte undra.

Samtidigt som tiden sakta börjar rulla igen - efter att det kändes som om den stannade till för ett par sekunder ute i korridoren - samlar jag mina tankar för att påbörja utmaningen att inte inte bli galet rastlös eller sjunka in i samma depressiva stämning som omringat mig de senaste nätterna.

Det är dödstyst inne på hotellrummet, något jag genast bestämmer mig för att göra något åt. Det är nästan så att jag får brottom att stänga ut den bultande tystnaden. I väntan på att min överbelastade macbook ska starta sätter jag på TV:n och knappar fram den första musikkanalen jag träffar på - en kanal som spelar upp en top 20 lista. Jag kan inte texten, men gör så gott jag kan för att gnälla med till Adeles "Rolling in the Deep" - Något som låter förfärligt, speciellt med mina stämband som fortfarande inte hämtat sig helt från förkylningen. Det är verkligen inte konstigt att det knackar på dörren efter endast en låt.

Det är Moshe som står utanför med en misstänksam min och en rynka mellan ögonen.

"Vad gör du? Det hörs ända ut i korridoren" frågar han och ser förbi mig som om han förväntade sig att hitta något beslagtagbart.
"Jag har enmannadisko samt karaoke utan sångtexter", svarar jag och återvänder in på rummet medan Moshe fortfarande står tveksamt kvar i dörröppningen.
"Okej...", säger han och verkar märka att vad jag sysslar med är högst oskyldigt och att det verkligen inte finns något att påminna eller påpeka om i detta fall.
"Sände Scooter hit dig?" frågar jag.

Han svarar inte och jag förstår att det är ett klart ja.

"Om du kom hit för att checka så att jag inte super mig full på vad som finns i minibaren, så kan jag meddela att jag inte rört skiten", säger jag med blicken på datorn som äntligen kommit till liv och laddat färdigt.

Jag är orättvis. Jag har ingen rätt att vara irriterad på Moshe. Han tar bara sitt jobb på allvar, samt lyder under Scooters kommandon. Men det stör mig att Scooter inte kunde ta sig hit själv om det var något han ville säga eller kolla.

Moshe sväljer. Jag har rätt. Moshe är här under Scooters förfrågan.

"Nej jag tänkte bara kolla på vilken skala av uttråkning du ligger på. Man vet liksom inte med dig vad du kan hitta på", säger han och börjar gå mot dörren igen.
"Så då var det din eller så att säga Scooters första tanke att jag super mig full?"
"Nej, Justin. Jag litar på dig. Men det kan vara bra att kolla ändå. Du har trots allt ett huvud med otroligt fina idéer, men ibland kan du bli väldigt impulsiv. Och det får mig och Scooter att gå på nålar", säger han från dörröppningen.
"Inga kommentarer", säger jag utan att titta upp mot honom.
"Jag håller ögonen på dig", säger han varnande, men när min blick flackar upp för en halv sekund kan jag se skymten av ett leende som rycker i hans mungipor.

Jag nickar som svar och han är ute ur mitt rum.

Några fler låtar från topp 20 listan blir det inte att sjunga till , då jag endast efter Adeles låt kan känna hur halsen känns sträv som sandpapper. Men när en av mina egna låtar dyker upp i tv-rutan, börjar jag nynna omedvetet som om autopiloten i mitt hjärnkontor skulle ha tagit över. Inte förrän refrängen börjar spela märker jag vad jag gör och därmed tittar upp och ser mig själv i tv-n. Då byter jag kanal. Ibland står jag inte ut med att se på mig själv. Speciellt inte idag.

Från att för mindre än en vecka sedan ha befunnit mig på turnering känns det verkligen underligt att inte ha alla vänner och människor springande runt mig. Det känns konstigt att plötsligt inte springa på intervjuer, göra soundcheck efter soundcheck, puffas som ett curlingbarn från ställe till ställe, möta fans, gömma sig från fans, spela ping-pong match efter match när ledigheten slår till och se världen i uppspolad fart. Jag kan nästan känna abstinensen efter att stå på en scen och dansa stegen till varenda låt, även om jag verkligen också njuter av att den stresslösa vardag jag nu fått tillbaka. Ändå är det nu som rastlösheten slår till. Jag vill göra något nu. Nu!

Lösning nummer ett är att ringa pappa, prata med mina syskon, höra deras röster, fråga vad de gjort. Att deras liv låter så vanligt och jordnära ger mig ett styng i hjärtat. Att inte vara där. Att inte få se de små roliga sakerna som sker i bakgrunden medan pappa pratar i telefon med mig - Jazmyn spiller mjölk över hela matbordet och Jaxon klämmer fingrarna i en dörr, vilket gör att pappa blir tvungen att snabbt avsluta samtalet och ta itu med kaoset.

Kaos. Om jag ändå kunde få vara där mitt bland deras vardagliga kaos som verkligen inte går att jämföra med mitt kaos.

Härmed påminns jag om mina fans. Vad tusan skulle jag göra utan dem? Skrubba toaletten i en nattklubb?

Trots att mitt internet är trögare än vanligt envisas jag med att logga in på Twitter för att snabbt - så snabbt mitt internet tillåter - ögna igenom ett flertal twittermeddelanden riktade mot mig. Jag retweetar ett par fans och klickar in mig på en fanvideo någon gjort. Den får mig lyckligtvis att dra på smilbanden och utifrån det uppdaterar jag min status.

 

 

Svar rullar in som om jag skulle ha bett om att bli spammad. Mitt internet kraschar och jag ger upp att försöka koppla upp mig på twitter igen. Allt som oftast får jag en överväldigande känsla som slår in en del av verkligheten i mitt huvud. Hur är det möjligt att vara så idoliserad? En stund sitter jag och stirrar tomt på dataskärmens bakgrund - en bild på mina syskon som glatt äter glass, med hälften av deras glassar kletat runt deras små käftar och resten antingen droppandes i famnen eller också rinnandes över deras fingrar
- medan jag försöker ta in den överväldigande känslan av hur explosionsartat jag lever.

Då ringer telefonen. Lil Twist.

"Läget dude!" ljuder det högt i telefonen från andra sidan innan jag ens hinner säga något.
"Tjena mannen! Chillar! Vad händer på andra sidan?". Jag och försöker låta munter, men ger genst upp när det slår mig att Lil Twist befinner sig i Los Angeles.
"Andra sidan av vad?"
"Världen antar jag. Jag föreställer mig att allt är så mycket bättre i LA än här".
"Är det så illa?" skrattar Lil Twist.
"Med endast Scooter och Moshe som sällskap, ja. Var är liksom alla? Här om natten trodde jag att jag skulle få ett nervsammanbrott", förklarar jag och skrattar när jag i humoristiska drag tänker tillbaka på mina sämre nätter.
"Take a chill pill dude! Ska jag behöva skicka din teddybjörn på posten eller?"
"Scooter höll på att få fnatt över att jag drack ett par öl idag, så nu har jag hans mördarögon i nacken som håller stenkoll på mig", klagar jag missnöjt.
"Påriktigt?!", skrattar Lil Twist. "Du är väl ganska illa ute då antar jag! Hahaha!"

"Så, nu kan du sätta igång och skryta om dina underbara dagar därborta i himmelriket när jag har berättat om mitt lilla helvete", uppmanar jag honom.
"Jag kanske borde låta bli, annars får du väl spasm och ett nytt nervsammanbrott ikväll". Lil Twist piper av skratt och verkar tycka att det är enormt roligt att jag är rastlös.
"Se efter så jag inte klår upp dig när jag kommer hem till LA", hotar jag på skoj. "Påriktigt, berätta nu! Har jag missat något på hemmaplan?"
"Äh, inte så värst mycket. Ett par fester samt att jag plattade din bil igår", säger han och försöker låta allvarlig, men bryter igenom med ett skrockande ljud.

 

Det har blivit något av ett skämt att alltid skoja om alla bilar Lil Twist kvaddat. Framför allt när det händer något med mina bilar, eftersom just de krockarna alltid hamnar i alla skvallertidningar av någon anledning. Såklart ska han alltid skämta på sin egna och mina bilars bekostnad. Mina stackars bilar. Jag kan inte annat än skratta.

 

"Bra fester då eller? frågar jag nyfiket.
"Faktiskt! Du vet den blonda bruden som bor några kvarter från dig? Hon som alltid var så upp efter dig när du hade Selena, kommer du ihåg?
"Eh, du menar...vad heter hon nu igen...Ann...Annie?" gissar jag och försöker komma ihåg ett specifikt ansikte.
"Ja jag vet inte, jag tror fan inte att jag har uppfattat hennes namn någon gång. Men ja just hon! Jag drog hem henne igår. Men hon slocknade på toan och jag blev tvungen att skicka hem henne med en taxi. Så jäkla störande! Jag kunde fan ha dragit hem någon annan och fått ett ligg, men nejdå. Dum som jag var drog jag hem just henne. Hon kunde ha fått sitt livs bästa ligg! Fattar du? Ska man ha en brud får man fan börja vara lite kräsen...", babblar Lil Twist på som om någon dragit proppen ur ett badkar.

"Du har ju fan inte riktigt alla hästar på plats och alldeles för många lösa skruvar för ditt eget bästa", avbryter jag honom och skrattar.

Lil Twist må vara en av mina bästa vänner, men en sak är säker ; han är hundra gånger galnare och impulsivare än vad jag någonsin kommer bli, vilket förhoppningsvis är aldrig. En större galenskapare är det svårt att få tag i och jag har honom att tacka för att alltid dra upp mitt humör med löjliga upptåg. Han lägger sig alltid själv i skiten, men har aldrig något emot det och slår bort bekymmer efter bekymmer med en handviftning. Han får det att låta som att livet är en dans på rosor. Och jag har inget emot att få vara med om hans galna påhitt, även om det innebär att själv bli indragen i skiten - något som skvallerpressen älskar, men fansen och omvärlden föraktar. Att Lil Twist är "dålig" för mig är som att säga att socker sliter på tänderna. Vem bryr sig?

"Så skulle du inte ha sagt om du hade sett henne igår, innan hon blev crazy ass full! Hon var fan så mycket hetare än Beyonce! Jag lovar! Du behöver ett riktigt jäkla ligg hör jag innan dina mansdelar smular sönder till atompartiklar", skrockar Lil Twist.
"Kanske du har rätt. Du kan ju alltid skicka en kärring på posten åt mig", hakar jag på i sarkasmens tecken.
"Äh, spendera pengar och tid på sånt skit när du kan ställa dig på gatan som en mask på en fiskekrok i ett badkar av hajar".

Det får oss båda att skratta i varsin ända av samtalslinjen. Vi vet ju att det i sanningens namn otroligt nog faktiskt stämmer.

Som vanligt har Lil Twist glömt att ladda sin telefon, och samtalet avbryts tvärt strax efter att vi skrattat färdigt. Irriterat skickar jag ett litet meddelande åt honom att läsa när han får igång sin telefon igen.

 

Ladda din dumb-ass mobil ibland.... %&#$@!!

Efter en stunds väntan försöker jag ringa upp honom utan framgång, vilket genast drar upp graden på min rastlöshet igen.

Kanske Lil Twist ändå hade rätt. Jag kanske borde skaffa mig ett ligg även om jag inte är den typen som sysslar med sådant. Jag hade ju haft Selena, men efter att det tog slut trängde sig turnerandet på och då var dejtandet uteslutet.

Vid eftertanke saknar jag närhet. Ömhet. Ändå är jag aningen känslig på den fronten, speciellt när jag ska konfrontera mina tankar kring Selena. Att endast nudda vid tanken av henne ger mig en fruktansvärd saknad till något jag inte riktigt kan sätta fingret på. Närhet? Hudkontakt? Kärlek?

Ändå känns det nu i efterhand som att jag var mer förtjust i henne än vad hon någonsin var i mig. Och jag påminner mig själv med en suck att det är förbi nu. Släpp henne.


Efter en stunds grubblande och begrundande hit och dit kan jag inte annat än se framemot att äntligen börja dejta när jag kommer hem till solens välsignade landskap. En längre stund spenderar jag på att föreslår tjejer för mig själv som jag kunde satsa på. Med tummen rullar jag över ett flertal tjejers telefonnumror som ligger och väntar på att ringas upp - numror jag sparat bland anteckningarna i telefonen, istället för i kontaktlistan. Numror jag aldrig rört. Avery, Megan, Gwen, Amy, Ashley, Cecile, en annan Amy, Hailey, Rose, Sarah, Mia, Jessica och listan fortsätter. Hälften av dem lades till under kvällen på Victoria's Secret Fashion Show. Ärligt talat kan jag inte skilja dem åt, eller komma ihåg hur de såg ut. Snygga var de alla, misstänker jag. Sjumila långa ben med kroppar att dregla över.

Ändå, med eftertanke vet jag verkligen inte varför jag ens har numrorna kvar. Vad skulle jag med dem till? Bli en sjuhelsike jäkla playboy och starta ett rykte som skulle få skvallertidningarna att trilla av sina skrivbordsstolar? Kanske inte.

När det är dags för min telefon att klaga över låg batterinivå kopplar jag fast den i väggen och bestämmer mig för att ta i tu med en ny sysselsättning. Att landa på valet att beställa glass till hotellrummet känns slött, men det får bli så.

En stund senare blir jag serverad av den egyptiska prinsessan till betjänt, och jag är en glass ifrån att bjuda in henne på rummet till ett glas vin eller vad annat jag kan finna i min minibar. Caroline, läser jag av namnbrickan på hennes väst och taggar upp, gör mig beredd på att fråga henne. Men jag kommer genast av mig när jag möter hennes blick. Hon är stressad, så jag låter bli, tackar henne för glassen och tackar mig själv i tystnad för att ha en liten del vett kvar i min rastlösa och impulsiva kropp.

I det svaga bakgrundsljudet från tv:n sitter jag i min ensamhet och smaskar i mig lakritsglassen och kommer att tänka på Kims tårar igen. Jag beskyller glassen för att den påminnelsen. Som om jag inbillar mig att den blöta fläcken efter hennes salta tårar fortfarande ska ligga kvar på min axel, blir jag tvungen att kasta en blick där fläcken låg, ifall den skulle vara kvar.

Genast känner jag mig dum för att ens ha föreställt mig det. Jag kan inte annat än känna mig dum. Axeln har torkat för längesedan, och jag slås av min egen idioti för att ha trott annat. För tusan Justin. Skärpning.

En kort stund ligger jag och stirrar apatiskt på de rullande reklamerna i tv:n i väntan på att ett tv-program ska fortsätta sin sändning, även om jag inte ens har något intresse av att se det. Det ger mig en liten tröst att han något att vänta på, även om det verkligen inte är något att hurra över.

När programmet börjar byter jag kanal och stannar vid någon som läser upp morgondagens väderleksrapport. Regn.

Kims tårar börjar rota runt bakom skallbenet på mig igen och ovissheten om att inte veta vad orsaken till tårarna var. Det irriterar mig ovanligt mycket. Varför bry sig? Jag känner inte ens tjejen. Jag fick veta att hon hade en hund. Det är i princip allt. Kanske hennes hund dog. Vad hette de nu igen? Enerverande rotar jag runt i huvudet på jakt efter byrackarns namn som jag med är hundratio procents säkerhet kan återkalla att började på D. Det var ett kort namn. Dino? Dyno? Disel? Daisy? Nej, det var en han. Definitivt en han. Dick. Ehm...nej. Dallas? Dildo? Åter nej. Absolut inte.

Jag spelar upp minnet för mig själv för att återkalla Kims och min lilla diskussion när hon fixade min fjärrkontroll som jag med flit plockat batterierna ur för att få henne att hänga i mitt sällskap en stund. Patetiskt patetiskt, bannar jag medan tillbaka blickarna får mig att skämmas.

Efter en stund får jag nog. Riktigt nog. Så nog att jag bestämmer mig för att ta i tu med mitt problem.

"Att du ska vara så förbaskat envis..." mumlar jag till mig själv medan jag reser mig och går fram till hotelltelefonen målmedvetet. Jag ska fan fråga henne. Kim. Jag vill veta något.

"Caroline här, hur kan jag stå till tjänst", svaras det i andra ändan. Nu har jag lärt mig vem Caroline är. Det är hon som serverade glassen. Det är hon är den egyptiska prinsessan med kantig pannlugg i svart. Hon som jag nästan bjöd in på mitt hotellrum för en stund sedan. Undrar om hon fortfarande är stressad...?

"Hej", svarar jag osäkert och försöker komma ihåg varför jag ens ringde. Just det. "Det finns inte en möjlighet att få byta ett par ord med en betjänt vid namn Kim?" frågar jag och försöker hålla någon form av formell ton.
"Eh...tyvärr har hon slutat för dagen, så nej...tyvärr. Var det något viktigt?", säger Caroline aningen tveksamt och verkar förvånad.
"Ehum...eh...jobbar hon i morgon?" frågar jag och känner en gnutta hopplöshet trilla över huvudet på mig medan det känns som att jag redan gått för långt i mitt problemlösande.
"Jag tror tyvärr inte det", får jag som svar.
"Jahap. Äh. Okej...Jag får väl försöka någon annan dag", suckar jag och lutar ryggen mot väggen där jag står bredvid telefonen och dunkar huvudet bakåt i väggen med en liten duns när jag uppgivet slokar i kroppen.

"Är du säker på att det inte är viktigt?" frågar Caroline efter en liten tyst paus.
"Hurså?" frågar jag, kanske aningen oförskämt.
"Det verkar nästan som om det vore så. Annars skulle du väl knappast ha ringt och frågat specifikt efter henne, eller? Jag menar...jag kanske kunde vara snäll och göra ett undantag..?"
Med svårighet att urskilja vad hon menat med de ord hon sagt och hennes tonläge - om hon menar allvar eller ej - vet jag inte vad jag ska tro.

 "Allvarligt?" frågar jag aningen ställd.

"Eh, ja? Var det inte det du ville?"
"Att få hennes nummer?"
"Eh...att prata med henne?"
"Ehm..jo, eller. Ja. Jo, det var väl det".

Det hela slutar med att Caroline läser upp en telefonnummer medan jag skriver ner den i handflatan, eftersom det inte ens råkar finnas någon broschyr eller något reklamblad inom räckhåll. Lathet av medelgrad mestadels.

Efter samtalet känner jag mig som en tolvåring som nyss fått telefonnummern hem till snyggaste tjejen i klassen, för att ringa och fråga om hon också tänker komma på skoldiskot. Hjärtat klappar sådär fjantigt entusiastiskt över att jag lyckats få tag i något som egentligen var utom planläggning. Något oräkneligt. Jag fick en privatnummer till en betjänt, vilket av vad jag förstod från Caroline är emot hotellreglerna - att ge ut privatnummror till hotellgäster. 

Innan jag ångrar mig plockar jag upp min telefon som ligger på golvet i laddning bredvid ett strömuttag. Med snabba fingrar knappar jag in ett kort meddelande. Att ringa känns onödigt överdrivet. Jag funderar en stund på vem jag bör hälsa ifrån i slutet av meddelandet. Det vore jobbigt om mitt nummer hamnade i fel händer. Och oavsett vem jag hälsar ifrån kan mottagaren skicka efter mina namnuppgifter med tillgång till min telefonnummer.

Jag tvekar. Funderar. Jag föreställer mig Moshe som pratar om hur impulsiv jag är. Tänker på Lil Twist och hans oöverträffliga impulsivitet. Äh vafan. Jag bestämmer mig. Jag skickar meddelandet till vad som föreställer vara Kims nummer och hälsar från mitt hotellrumsnummer. Hon borde förstå vem jag är. Förhoppningsvis.

 

Det tar inte längre än några minuter, så pipar den välkända meddelandesignalen i telefonen. Jag flyger upp från soffan där jag suttit och stirrat på tv:n och väntat ut reklamer igen. Telefonen river jag ur väggen och tillsammans med den sätter jag mig ner på soffan igen för att förväntansfullt se vad som hamnat i min inkorg.

Hej! Jo, visst mår jag bättre, men lättare dagar har jag definitivt haft.
Livet är inte en prinsessaga skrivet i rosa tusch med glitter. 

// Kim 

Med en suck av lättnad över att nummern stämde - med tanke på att personen i fråga hälsar från sitt rum - släpper jag fram ett löjligt skratt. Hon svarade! Hur fantastiskt patetisk jag än känner mig finns det inget som går upp mot tanken att känna sig nöjd med något.

 

 

 

Jag knappar genast in ett nytt svar.

 

Nästan rädd att det var fel nummer,
men som jag tolkar det så gick det rätt. :)
Beklagar sorgen, vad du än var
(eller är?) ledsen över. 

Rosa tusch med glitter låter btw förskräckligt.

Hon svarar:

Tack för omtänksamheten. Men jag måste nog försvara
den rosa tuschen, och glittret. Jag menar, vad vore
världen utan glitter?
Diamanter och diskokulor...?

 

Jag skriver:

Hmpff...haha..!
Jag antar att du har rätt.
Sådär...på tal om något annat än glitter...
Din hunds namn?

 

Hon svarar.

Haha...han heter DJ. Hurså? x)

 

Jag skriver.

Ingen speciell orsak. Jag övar på att stretcha mitt hönsminne
längre än till gränsen när jag inte kommer ihåg några namn.
Jag visste att det börjad på D! Sen om det var Dino,
Disel, Dick eller Dildo eller något annat, det visste jag inte.

 

Hon svarar.

Haha!! Dick & Dildo?! WTF!?
Dagens bästa! x)
Någon som har lite att göra när någons hunds namn
blir det enda att fundera över?

 

Jag skriver.

Tagen på bar gärning. *Händerna i luften*.
Jag går i väggen av uttråkning. 

Hon svarar.

Haha! Förresten hur fick du tag i min nummer?
Eller är det hemlighetsstämplat?

 

Jag skriver:

Elvis Presley knackade på dörren
och gav mig numret.
True Story. 

Hon skriver:

Jaha! Bra, så har vi det uppklarat. Trodde liksom att
du kanske ringt receptionen och frågat... ;)

Jag skriver:

*blink* ;)

 

Något svar efter det får jag inte, vilket får mig att undra om hon tycker jag är läskig, för att ha kontaktat henne. Jag försöker komma på något att skriva, men vill inte vara påträngande och därför låter jag telefonen ligga och börjar se på en dokumentär istället som rullar på tv:n. En aningen underlig dokumentär om någon som blir förälskad i en tjej över nätet, men som vid närmare granskning visar sig vara någon helt annan än den hon utgett sig för att vara. En sannerligen skrämmande dokumentär efter vad jag nyss gjort.

Kanske Kim blev rädd att jag var någon annan skum typ. Eller kanske hon till och med fått för sig att jag Justin Bieber är en läskig rastlös stalker? Tänk om...nej, nu får du ge dig.

Jag slocknar på soffan, fullt påklädd, framför en annan film och vaknar till ljudet av knackningar på dörren. Yrvaket tar jag mig fram till den och öppnar.

 "Godmorgon! Men vad i hela friden har du på kinden?". Scooter brister oväntat ut i skratt och tar tag i mina axlar och ställer mig framför spegeln i hallen.

Där, rätt över vänstra kinden, står klart och tydligt en nummer skriven i min egna slarviga handstil. Kims nummer spegelvänd.

"Vad i...?!" hasplar jag häpet ur mig och kastar en blick ner på min handflata där jag skrivit ner nummern igår. Inte lika tydlig som när jag skrev ner den igår, men definitivt där och nu också stämplat på kinden.

I mer än tio minuter står jag framför handfatet i badrummet och gnider min kind med vatten och tvål, medan en skrockande Scooter står och ser på och undrar vad i friden jag sysslat med igår.

 "Absolut inget du nödvändigtvis behöver veta", muttrar jag och stänger av kranen.

Kinden är röd av allt gnidande och svagt kan man fortfarande notera en tvåa, fyra och nolla uppe snett under ögat om man som mig vet att jag haft en telefonnummer rätt över kinden instämplad.

"Det åker nog bort med tiden", försöker Scooter trösta men brister ut i skratt igen.
"Ja om si sådär några veckor kanske?" muttrar jag irriterat och stegar ut från badrummet för att byta kläder.
"Får man fråga vart telefonnummern leder? Det skulle vara så himla roligt om det var en tjejs" frågar Scooter nyfiket och slår sig ner på soffan.

Jag svarar inte. Scooter brister ut i skratt igen.

 "Klisché!", skrattar han. "Verkligen klische!"

 

---

Äntligen ännu ett kapitel skrivet! Nu börjar skrivandet att rulla bättre. Nu när jag till och med börjar få en klarare plan över vad som kanske ska hända. Hoppas att ni gillar kaptilett och inte slutar läsa nu. ;P

Kommentera och berätta vad ni tycker! Ärliga kommentarer uppskattas! :)

Ha en fin första maj!

// väggblomman